
Abraham offrar Isak, målning av Ludovico Cigoli
Abraham föddes i Ur i nuvarande Irak cirka 2000 år efter skapelsen och knappt 300 år efter syndafloden (se ). Abrahams far Terach utvandrade från Ur i Kaldéen i södra Irak till Haran på gränsen mellan nuvarande Syrien och Turkiet. Vid denna tidpunkt dyrkade Abrahams familj enligt Josua 24:2 andra gudar. Monoteismen, d.v.s. dyrkan av en enda Gud, var vid denna tid enligt Bibeln inte vanligt förekommande. Terach dog när han var 205 år.
Vid 75 års ålder lämnade Abraham Haran och begav sig söderut till Kanaan. Abraham blev där vid 86 års ålder far till Ismael som enligt Koranen blev stamfar till araberna, vilket också har stöd från Bibeln (Första Mosebok 21:13 ff.). Vid 100 års ålder blev han far till Isak, som genom sin son Jakob enligt Första Mosebok blev stamfar till Israels folk. Abraham blev 175 år.
Efter det att Sara dött vid 127 års ålder så tog sig Abraham Ketura till hustru och fick sönerna Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua. Dessa söner fick i sin tur söner, men varken de eller Ismael ärvde Abraham utan han gav dem skänker och lät dem dra bort till österlandet medan han ännu levde och endast Isak ärvde honom. (Första Mosebok 25:1–6)
Utifrån sitt gemensamma erkännande av Abraham/Ibrahim som stamfader kallas kristendom, judendom och islam med ett gemensamt begrepp för abrahamitiska religioner. På samma grunder benämns de tre religionerna Bokens folk med anspelning på det judarna kallar Torah och kristna Gamla Testamentet, jämte det faktum att Koranen tar upp och hänvisar till samma tradition.
Enligt Gamla Testamentet var Abraham en kaldé som härstammade från Mesopotamien och kan möjligen härledas till en gestalt som levde cirka 2000 f.Kr.s och beskrivs som sitt folks ledare, Gud lydige tjänare och en upprätthållare av god moral.
Abrahams betydelse bygger på hans förbund med Gud och Guds löfte att hans ättlingar skulle ärva landet (Första Mosebok 15:5-6). För att pröva Abraham beordrade Gud att Abraham skulle offra sin son Isak på Moria berg, men detta återkallades i sista stund (1 Mos. 22:1-18). I Koranens version av denna händelse är det enligt den islamiska traditionen sonen Ismael som nästan offras.