Adam av Bremen om nordborna
Danskarna hade enligt Adam samlat på sig mycket
guld genom
sjöröveri och att deras vikingar betalade
skatt till
danernas
kung för att få ta byte av barbarerna omkring det
Norska havet. Men de missbrukade ofta den här tillåtelsen och vände sig mot sina egna landsmän. 'Och så snart någon har tillfångatagit sin granne säljer han honom obarmhärtigt som
träl till antingen vän eller främmande.' Adam berättar vidare att det fanns mycket som strider mot rätt och billighet. Han nämner: 'Kvinnor säljs genast om de bedrivit
otukt, men om männen anklagas för
majestätsbrott eller tas på
bar gärning med något annat olagligt, så vill de hellre
halshuggas än piskas.
De känner inte till andra straff än yxa och träldom och även när en man är dömd anses det som en heder att vara glad, för tårar, klagan och andra tecken på ånger, som vi anser rätt, avskyr danskarna till den grad att det inte ens är tillåtet för någon att gråta över sina synder eller över sina kära avlidna.'
'Svenskarna saknar inget med undantag av det högmod som vi älskar eller rättare tillber. Allt som bara har med tom fåfänglighet att göra, såsom guld, silverar, präktiga häst, bäver- och mårdrskinn, saker som vi beundrar till vanvett, räknar de som ingenting: Det är bara i fråga om kvinnor som de inte känner någon måtta: var och en har allt efter möjligheter två eller tre hustru samtidigt, men de som är rika eller hövdingar har otaliga.
De söner som de får räknas som äktfödda. Med döden straffas däremot den som har samlag med nästas hustru eller våldtar en jungfru eller plundrar grannens egendom eller gör honom orätt. Även om nordbor utmärker sig för gästfrihet, ligger svenskarna ett steg före. De räknar det som den värsta skam att neka resande gästvänskap, ja, det härskar en ivrig kapplöpning om vem som anses värdig att mottaga gästen. Där visas denna all möjlig vänlighet och så länge han önskar stanna förs han hem till den ena efter den andra av värdens vänner. Sådana vackra drag finns det bland deras sedvänjor.
Svenskarna består av många stammar som utmärker sig i såväl i styrka som i beväpning, förutom att de är lika framstående krigare till häst som till sjöss. Därför ser man att de har makt att hålla ordning på de andra nordiska folken. De har kungar av gammal släkt, men deras makt begränsas av folkens vilja. Vad alla gemensamt bestämt det ska kungen stadfästa, såvida inte hans uppfattning verkar bättre, då kan de stundom, om än ogärna, följa den. I fredstid passar det dem utmärkt att på detta sätt vara jämlika, men i krig lyder de blint konungen eller den som han sätter över dem som den dugligaste.
Kommer de i nöd under striden anropar de en av sina många gudar och efter segern är de sedan guden tillgivna och föredrar honom.
När det gäller norrmännen säger Adam av Bremen följande: 'De klarar sig med det de får från sin boskap, i det att de använder dess mjölk till föda och ullen till kläder. Därför fostrar landet mycket tappra krigare som oftare angriper än själva blir angripna, för de har inte förvekligats genom rikliga skördar. De lever på god fot med svenskarna, men ibland angrips de, dock inte ostraffat, av danskarna, som är lika fattiga som de själva.
De är också mest förnöjsamma och sätter största värde på enkelhet och måtta i både mat och seder.
På många håll i Norge och Sverige anses boskapsherdarna som mycket förnäma personer som lever på patriarkers sätt och av sina händers arbete.
Externa länkar
Referenser
Adam af Bremen
Adam Bremeniläinen
Adam de Brême
Adam av Bremen
('De hamburgska ärkebiskoparnas stora gärningar'), vanligen kallad Historia ecclesiastica. Utifrån muntliga meddelanden och gamla handskrifter framställde han ärkestiftet Hamburgs historia från 788s till ärkebiskop Adalbert död, 1072. Boken innehåller också många upplysningar om livet i Skandinavien. Den danske kungen Sven Estridsson, en för sin tid lärd herre, lämnade enligt Nordisk familjebok värdefulla bidrag till detta arbete. Adam författade även ett betydande geografiskt arbete över Norden, De situ Daniae et reliquarum quæ trans Daniam sunt regionum natura.