Allmänt
Akvarier indelas för det första i hemmaakvarier, och de stora vattenanläggningar som har som syfte att verka som
djurpark.
Akvarier indelas också i söt- och saltvattensakvarier. Skillnaden är vilken biotop inredningen och invånarna i akvariet är hämtad ifrån. Ytterligare en indelning syftar till att skilja ut akvaterrarier, det vill säga akvarier med landdel. Dessa är till för amfibiska djur som salamandrar, vattensköldpaddorerer och andra så kallade herptil. Ett äldre ord för akvaterrarium som dock ibland fortfarande används inom facklitteraturen är paludarium. En liknande behållare helt utan vattendel, slutligen, kallas terrarium.
En person som ägnar sig åt akvarium och akvariefiskar som hobby kallas för akvarist. Hobbyn i sig kallas akvaristik.
En typ av akvarium som blivit mycket populärt på senare tid är växtakvarium där fokus ligger på att skapa ett vackert akvarium med mycket växter. Fiskarna kommer i andra hand men mår ofta väldigt bra då växterna fungerar som ett stort filter som tar bort skadlig ammonium och förbättrar nitritfikationssprocessen. För syreättningen av vattnet är dock växterna inte särskilt viktiga: endast ungefär 1 % av vattnets syreupptagning har sitt ursprung i akvarieväxternas fotosyntes, resten av syret tas upp direkt av vattnet via vattenytan. För att få växterna att trivas tillsätts ofta PMDD och koldioxid och har rätt bra med ljus, mellan 0,3 till 1,0 watt per liter vatten. PMDD är en billig och komplett växtnäring som innehåller kväve, fosfor, kalium och flera olika mikroämnen. Koldioxiden tillsäts med hjälp av mäsk eller koldioxidflaskor.
En annan typ av akvarium är Nano-akvarium. Nano-akvarium är akvarium med väldigt liten vattenvolym.
Hemmaakvarium
Det klassiska hemmaakvariet är ett
rätblock med väggar av glasska. Normalt är höjden något lägre än djupet. Med djupet menas avståndet från framsida till baksida. Längden på akvariet är ofta ungefär dubbelt så långt som djupet. Anledningen till formatet är att man vill ha en stor framsida och i regel en stor yt- och bottenarea. Eftersom vattnet till största delen syresätts via vattenytan är det fördelaktigt om vattenytan är så stor som möjligt i förhållande till den sammanlagda volymen, och en botten täckt med grus kan agera som substrat för
mikrobiologi processer nödvändiga för ett biologiskt kretslopp, samt hålla fast rötterna hos eventuella vattenväxter.
Glasskivorna är sammanfogade av silikon eller kitt. Vid nytillverkning används numera uteslutande silikon. Silikonet ska inte vara av den typ som används i våtrum, då det innehåller mögelhämmande medel som är giftigt för akvariets växter och djur. Med silikon kan man göra ganska stora akvarier utan att behöva något mer stöd än själva fogen. Akvarier har ändå ofta en ram av trä eller metall, främst av estetiska skäl. Moderna akvarier har ofta aluminiumram.
Vattentrycket mot glasrutorna beror pÃ¥ höjden pÃ¥ akvariet – den sÃ¥ kallade tryckhöjden – och även i viss mÃ¥n volymen. Därför har större akvarier tjockare glas. Vanliga tjocklekar är 4-6 mm. Riktigt stora akvarier kan ha mer än 10 mm i glastjocklek.
När man beräknar volymen hos ett akvarium så räknar man på innermåtten, det vill säga hur mycket vatten det rymmer, men oftast ser man beräkningar på yttermåtten när det gäller stora akvarier och skillnaden mellan inner- och yttermått är liten.
De vanligaste volymerna ligger i omrÃ¥det 50 till 540 liter. Större akvarier är ofta specialbyggen. Det är fullt möjligt att bygga sÃ¥dana akvarier i trä – till exempel plywood – samt glasfiberarmerade material eller plÃ¥t. Det senare bör helst ej användas i saltvattenakvarier. I handeln finns även glasskÃ¥lar i olika storlekar och akvarier med polygonbotten. GlasskÃ¥lar kan fungera för mindre fiskar men sedan juni 2005 är det olagligt att hÃ¥lla större fiskar som exempelvis guldfiskar i glasskÃ¥l. (Se följande pdf-fil med Djurskyddsmyndighetens 'föreskrifter och allmänna rÃ¥d om villkor för hÃ¥llande, uppfödning och försäljning m.m av djur avsedda för sällskap och hobby': DFS_2005:8_L80.pdf 
)
Sötvattensakvarium
Sötvattensakvarium brukar delas in i några olika kategorier.
- Sällskapsakvarium, där olika arter av fiskar och växter från flera olika geografiska områden trivs tillsammans.
- Växtakvarium, där tonvikten läggs på olika vattenväxter. Växtakvarium inreds ofta med en botten av jord, torv, grus eller en kombination av dessa samt olika vattenväxter och mangroverötter.
- Biotopakvarium, där man vill efterlikna en speciell del av naturen, exempelvis en del av malawisjöns klippstränder. Klippstrandsakvarium som till exempel malawibiotoper- eller tanganyika brukar inredas med bottengrus och olika stenar.
- Artakvarium, ett akvarium där man håller en spciell art, exempelvis pirayor, som sällan kan hållas med andra fiskarter.
- Kallvattenakvarier, som namnet säger ett akvarium med kallare vatten, exempelvis inhemska fiskarter som id, elritsa, abborre eller andra arter från något vattendrag i vårt land. Även fiskar som sommartid bor i trädgårdsdammar kan behöva övervintra inomhus i ett kallvattensakvarium.
- Specialakvarium som kan vara exempelvis en stird bäck med kraftigt vattenflöde, en av tidvatten påverkad strandremsa eller liknande. Hit räknas också karantänsakvarium, yngelakvarium, lekakvarium etc.
Kombinationer är inte ovanliga, då gränserna mellan olika typer inte är 'vattentät' om man kan använde detta ord i sammanhanget. Sällskaps- och växtakvarier brukar ofta vara kombinerade.
Tilläggas bör ju att ett sällskapsakvarium också kan vara ett saltvattensakvarium.
Ett utpräglat malwiakvarium med en biotopriktig inredning och ett begränsat antal arter av fiskar från
Malawisjön kan vara både ett biotop- och ett artakvarium. Har man det placerat som blickfång i sitt vardagsrum är det inte heller fel att benämna det som ett sällskapsakvarium. Detta som exempel för att visa att de olika kategorierna enligt ovan, är ganska så ungefärliga.
Inredning, allmänt
Bottengruset är ofta engelskt sjögrus med medeldiametern 3-5 mm på sandkornen. Stenarna ska vara sådana att de inte avger gifter i vattnet. Järnhaltigainnehåll är inte heller att föredra även om vattenväxterna ofta behöver järn. Däremot kan de vara
kalk. Saknas kalkhaltiga stenar i akvariet brukar akvaristen ändå gräva ner en liten kalksten i bottengruset eller lägga i ett musselskal, detta för att stabilisera vattenvärdena. Vissa biotoper är dock sura och ska inte ha kalk, utan där behöver akvaristen tvärt om sänka
pH-värdet genom att tillföra
humusämnen i form av rötter eller torv. På vissa orter är emellertid ledningsvattnet så välbuffrat att det kan vara svårt för akvaristen att sänka pH på ett enkelt sätt.
Vattenväxterna är lämpligen hämtade från den sjö eller det vattendrag som fiskarna kommer ifrån. Ett bra alternativ är vattenpest som också finns i svenska sjöar. Den har stor växtkraft, och är därmed alghämmande.
Mangroverötter är trädrotbitar som växt under vatten under hela sin växttid. De kommer från träsk. De avger inga farliga ämnen, och på grund av att de har väldigt tätväxande ved med dålig förmåga att binda gaser, flyter de inte upp till ytan.
Biotopkvarium
Ett akvarium där man strävar efter att så långt som möjligt efterlikna en naturlig biotop. Biotopen kan byggas med två olika utgångspunkter 1. ett geologiskt område ex. strömmen i Stockholm eller mellanamerikas bräckvattenvikar 2. med utgångspunkt från en eller flera fiskarter/vattenlevande djur.
I det första fallet försöker man samla ihop ett akvarium med de vanligast förkommande arterna och bygga en miljö som passar dem. I det andra fallet gäller det att skapa en miljö som inte bara passar utan också är så lik fiskarnas/vattendjurens naturliga miljö som möjligt.
Teknisk utrustning
Till akvariet hör utrustning såsom
doppvärmare,
filter,
termometer, lampa, bakgrund, algskrapa och andra
verktyg för att göra rent akvariet.
En doppvärmare är ett rör med värmetrådar som verkar som ett temperaturstyrt element. Den håller vattentemperaturen över en viss nivå som oftast går att ställa in med hjälp av en inbyggd termostat. För att kontrollera vattentemperaturen skall alla akvaririer ha en termometer.
Det behövs ett filter för att hÃ¥lla bra värden i akvarievattnet. Normala värden är 6-8 i pH-värde och mjukt till medelhÃ¥rt vatten, beroende pÃ¥ vilka fiskar det gäller. Även halten av ammoniak och ammonium bör akvaristen kontrollera. Ofta är det ett nedsänkt filter där vattencirkulationen ombesörjs av en invändig elmotorskopisk, eller en luftpump som sitter utanför akvariet. Det finns även ett alternativ med ett externt filter som suger in vatten genom en slang och lämnar tillbaka det renat genom en annan slang. Ett tredje alternativ är att suga ner vattnet genom bottengruset och upp genom ett rör till ytan igen – ett sÃ¥ kallat bottenfilter. Idén med filtrering är att driva vattnet genom ett filtermaterial som skumgummi eller vadd för att fÃ¥nga upp makro smuts och göra en plats för mikroskopiska nedbrytningsprocesser som renar vattnet. Det förekommer ocksÃ¥ filtrering med aktivt kol, vilket tar bort vissa gifter eller missfärgningar i vattnet. Smutsen kommer oftast frÃ¥n döda växtrester, avföring frÃ¥n fiskarna samt överblivet foder.
Som belysning används oftast en lysrörsramp, gärna med väl valda ljusspektra på lysrören för att gynna vattenväxterna. Att uteslutande använda så kallade 'växtrör' är dock sällan bra. De har visserligen en bra färgtemperatur för de högre växterna, men ger tyvärr så lite ljus per watt att det endast räcker till för algerna. Kombinerade med mer ljusstarka lysrör fungerar de dock bra. Täckglas förhindrar att det uppstår kontakt mellan det elektriska i belysningen och vattnet, vilket även begränsar avdunstningen och hindrar fiskarna från att kunna hoppa ut.
Bland andra typer av lämpliga belysningar kan nämnas metallhalogenlampor, kvicksilverlampor samt vanliga glödlampor. De sistnämnda är billiga och ger ett relativt bra ljus, men är tyvärr för ljussvaga för att användas till annat än ganska små akvarier. Dessutom avges en stor del av glödlampors energi i form av värme snarare än ljus, vilket kan göra det svårt att erhålla en jämn vattentemperatur i akvariet.
På senare tid har det kommit ut lågenergilampor på marknaden med fördelaktig färgtemperatur, dessa kan med fördel ersätta glödlampor i mindre akvarier, lågenergilamporna ger mer ljus och mindre värme i förhållande till inmatad effekt.
För att göra rent akvariet behövd förutom en algskrapa en slang. En hink eller två är också bra att ha. Akvaristen använder slangen som hävert för att suga upp smuts ur bottengruset och för att tömma ut vatten ur akvariet. Endast så kallade delvattenbyten i akvariet är att rekommendera, och en bra regel för ett vanligt akvarium är att byta maximalt en tiondel av vattnet varannan vecka. Tätare byten kan behövas ifall det är ett mindre akvarium med känsliga fiskar, men mer än hälften av vattnet bör aldrig bytas vid ett och samma tillfälle. (Alla fiskar omges av ett slemskikt som fungerar ungefär som hornlagret i människans hud, och alltså skyddar mot bakterier, parasiter och kemikalier. Vid för stora vattenbyten tappar fiskarna detta slemskikt, och förlorar följaktligen en stor del av sitt immunförsvar. Hos friska fiskar återställs visserligen slemkiktet inom ett par veckor, men intill dess är de relativt oskyddade mot infektioner och parasiter.)
Saltvattenakvarium
Ett
saltvattenakvarium är något svårare och framför allt dyrare att sköta och bygga upp än ett sötvattensakvarium. Orsaken till detta är de ofta innehåller arter från korallrev och
korallrev i naturen håller mycket konstanta värden då de ligger vid ekvatorn (nästan årstidsfritt) och har gott om utbytesvatten (oceanvis) i jämförelse med sötvattenssjöar och floder som ofta är smutsiga, årstidsberoende och har i högsta grad varierande förhållanden. Då ett större akvarium är lättare att hålla stabilt än ett mindre brukar ett vanligt rekommenderat minimivärde på volym vara cirka 200 liter. Det är dock fullt möjligt med så kallade mini-reef eller till och med nano-reef. Saltvattensentusiaster brukar dock anse det vara värt mödan och pengarna med det annorlunda akvarium som korallerna och de färgrika fiskarna ger.
Utrustning
Relevant teknik utöver den från sötvattensakvariet kan vara
proteinskummare, ytavrinningbelysning och kraftig
halogen.
Fiskar
Segelfensmolly
Akvariefiskar är de fiskar, som genom sin storlek, härdighet, och förökningssätt klarar sig bra i akvarier. Viss betydelse har säkert också vackra färger och ett i övrigt intressant yttre. I allmänhet rör det sig om tropiska arter vilka kan odlas i stora antal till låg kostnad. Innan de tropiska arterna dök upp på den europeiska marknaden fångade akvaristerna ofta själva mindre härdiga arter som
spigg,
elritsa, bitterling och
dammruda som de höll med mer eller mindre framgång i så kallade vivarier eller (ofta hemgjorda och ganska spartanska) akvarier. Den första tropiska akvariefisken som importerades till Europa var
makropoden eller paradisfisken (en
labyrintfisk) som började odlas av Paul Matte i Tyskland i början av 1800-talet. (Den centralasiatiska guldfisken som kom tidigare räknas inte som tropisk.)
Elektricitet, konstbelysning och ett större urval av arter tack vare bättre transportmöjligheter ökade antalet arter. Flygtransporterna sedan 1960-talet har också sänkt priserna, dock mindre än väntat. (Påslaget från grossist är över 200 %.) Flertalet av de i svenska zooaffärer förekommande tropiska arterna är odlade i Sydostasien, framför allt i Singapore. De vildfångade arterna kommer mest från Sydamerika. Fiskarna transporteras i plastpåsar som fylls med luft och syrgas i polystyrenförpackningar som håller temperaturen konstant under flera dygn. Normalt hålls sedan fiskarna hos en grossist i karantän i några veckor innan de säljs till zooaffären. Det händer att de denna tid behandlas med antibiotikaer så att sjukdomsymptom (till exempel så kallade ektoparasit) hålls tillbaka och blommar upp först när fisken är hemma hos kunden. Ett sätt att minska denna risk är att minska stressen för fiskarna, och att inte belasta dem för mycket med avkylning, för snabba vattenbyten eller liknande.
I några fall har odlingen av akvariefiskar räddat arter från utrotning. Det gäller till exempel en del arter från Victoriasjön i Afrika, där man utplanterade icke ursprungliga karpar samt nilabborre. Dessa trängde ut de ursprungliga arterna, vilka dock tidigare exporterats till Europa och därför existerar utanför sin ursprungsort, i väntan på framtida utplantering.
Akvariefiskar har varit värdefulla forskningsobjekt. Konrad Lorenz gjorde studier av aggression på storspigg. Den välkända guppyn har lärt oss mycket om genetik och nedärvning av färger och sebrafisken är vanlig än idag inom till exempel sådan genetisk experientiell forskning som syftar till att öka vikter på fiskarter i tredje världen.
Akvariehobbyn kan vara en billig hobby
Att idag ha akvariefiskar i ett sötvattensakvarium är en relativt billig husdjurshobby. Visserligen kostar själva akvariebehållaren och den tekniska utrusningen en del, men det får ju i viss mån ses som en engångskostnad. Fiskar och växter finns i olika prisklasser, det finns billiga stimfiskar, olika tetror eller rasboror för att nämna några som kostar mindre än 100 kr för ett stim om tio exemplar. Motsatsen finns också, diskusfisken brukar vara dyr.
Saltvattensakvariets tekniska utrusning och sedvanliga tropiska saltvattensfiskar och djur är i allmänhet mycket dyrare än motsvarande för sötvattensakvariet.
Om man går med i en akvarieförening kan man av medlemmarna där köpa eller byta fiskar och växter med varandra, och man får också kunskap och erfarenhet på köpet. Många sötvattensfiskar och vattenväxter är lätta att föröka och odla hemma.
Litteratur
Innan man skaffar akvarium och akvariefiskar bör man läsa en del vad som står i skvarielitteraturen, bokaffärer, zoo-butiker och framförallt biblioteken har en hel del i ämnet. Även på akvarierelaterade sidor på Internet finner man mycket matnyttig information.
Att söka akvarielitteratur på
antikvariat är mindre bra, då gamla tiders akvariekunskap till viss del föråldrats. Endast erfarna akvarister med historiskt intresse rekommenderas detta.
Försäkring
Ibland hör man talas om akvarister som fått vattenskador i sitt hem på grund av läckande akvarier. Detta är dock ovanligt, men det förekommer.
De flesta
försäkringsbolag ersätter vattenskador orsakade av läckande akvarium upp till en viss storlek, vanligtvis upp till 500 liter, ibland obegränsat. Försäkringsbolaget ersätter även skadorna på akvariet och avlidna fiskar och växter. Men läs det finstilta i ditt försäkringsbrev eller kontakta ditt försäkringsbolag innan du skaffar dig ett större akvarium.
Se även
Artspridning
Akvarieägandet har alltid påverkat miljön på olika sätt. Under 1930 talet så släppte en tysk akvarist ut vattenpest i sjövatten och idag har denna mellanamerikaska/nordamerikanska växt spritt sig ända upp i vattnen runt Umeå. Samma gäller europeisk nate som släpptes på nya Guinnea på 1920 talet.
Externa länkar
Akvarium
Akvaario
Aquarium
Akvarium
)
|
Om 
)
)
