){kind=icon}
En eller flera användare anser att denna text bör infogas i . Diskussion.Alebo Pensionat är Sveriges näst äldsta pensionat och är ett tidstypiskt kulturminne, ett kurhotell, byggt i timmer 1897, etablerat vid hälsokällan i Alebodal. Hälsokällan har har varit känd sedan 1600-talet. Hotellet fungerade de första åren uteslutande som kurort och badanstalt. Man kombinerade där brunnsdrickning med olika 'sundhetsbad', allt under läkartillsyn. Än idag rinner källan till i Alebo brunn, och gästerna kan nyttja det mineralrika vattnet.
Alebo var och är fortfarande betydelsefullt för Unnaryd. Det var en gång inledningen till turismen i samhället. 1917 beskrevs Alebo brunns- och badanstalt som en enkel, lugn och trevlig plats. Vilan och sökandet efter hälsan var det huvudsakliga målet.
Det läkande källvattnet: I slutet av 1800-talet tömdes den skopa källvatten som skulle bli inledning till de medicinska baden på Alebo hälsobrunn och badanstalt. Enligt folktraditionen tog det hela sin början när Magnus Forsander upptäckte att källvattnet i Alebo inte var som vanligt vatten. Det hade läkande egenskaper.
Till sjön Fjällen väster om Unnaryd flyter en bäck som heter Fjällabäcken. Den kommer från en sjö som kallas Sjättesjö. Sjättesjös vattenyta ligger mer än 20 meter högre än Unnens. Sjön har inga större tillflöden utan får det mesta av sitt vatten genom ett litet kärrdråg från Sjättesjösmosse. I sjön är stenarna mineralfärgade. Det är de ådror som går i marken från Sjättesjö, som sägs vara ursprunget till Alebo hälsobrunn.
Källan känd sedan 1600-talet: Men långt innan Alebo blev badanstalt nyttjades källan. Det finns belägg för att den var känd och använd redan på 1600-talet. Ett danskt mynt från denna tid har hittats i källan. Flera andra mynt som hittats i källan är också mycket gamla. De finns nu att beskåda på Bonadsmuséet i Unnaryd. Att man hittat mynt i källan visar att den varit en offerkälla. Det innebär att den har förknippats med någon dyrkad gudomlighet. De källor som valdes ut hade oftast någon speciell egenskap. Kanske uppfattades Alebo källa som bärare av särskilda läkande krafter och uppehållsplats för övernaturliga väsen.
Badhuset: Från början låg det ett färgeri där badhuset ligger idag. Färgeribyggnaden var förståeligt nog inte ändamålsenlig som badhus. Därför revs den. Ett badhus byggdes 1889 och Brunnshotellet byggdes 1897. I badhuset fanns fyra rum med badkar, två duschrum och ångbad. Det fanns ett annat rum för massage samt ett litet rum för uppvärmning av vattnet.
Konsten att transportera och värma upp vattnet: I rummet för uppvärmning fanns två bassänger, en större för kallvatten och en mindre för varmvatten. På den här tiden fanns det inga pumpar. Bassängerna låg på badhusets vind. Den placeringen gjorde att det blev tryck i ledningarna och möjligt att duscha. Vattnet transporterades till bassängerna genom självtryck från hälsokällan vars vattenyta låg högre upp än taknocken på badhuset. På så vis kunde vattnet rinna automatiskt från källan till bassängerna och vidare till duscharna. Uppvärmningen av vattnet var enkel. Genom en rörslinga med många hål pressades varm ånga ut i karet för varmvatten. Ångan kom från en vedpanna på undervåningen, där vatten kokades.
På 1890-talet ägdes Alebo badanstalt av Gustav Hultgren. Sonen, Josef Hultgren, ansvarade som tioåring för uppvärmningen. Detta arbete hade sin start klockan tre på morgonen. Vattnet skulle vara minst 60º varmt vid badningens start klockan åtta. Annars var det inte roligt att stöta på baderskan Stava. Josef hade även uppdraget att hämta massörskan med båt varje morgon och ro henne hem varje eftermiddag. Hon kom från Nygård. Att hämta och lämna henne innebar mer än 2 km rodd varje dag. För detta fick han fem öre. Andra uppdrag kunde vara att springa ärenden åt familjen och badgästerna.
Ryktet om järnvattnet från Alebo: Mellan åren 1896 och 1899 kulminerade aktiviteten på badanstalten. Då hade ryktet spridit sig om det fantastiska vattnet. Många gäster kom, framför allt från Halland, Skåne och olika delar av Småland. I ”En flaska järnvatten från Alebo”, skriven av Erik Palm, berättar författaren om en önskan han hade som barn. Den unge Erik hade, som så många andra, hört talas om dryckens underbara egenskaper. Därför önskade han sig att hans mamma skulle ta med en flaska vatten från Alebo till honom. Hans förhoppning var att kunna hämta kraft och mod av en slurk om svåra tider nalkades.
Drickningen ägde rum mellan klockan sju och åtta på morgonen. Då serverades ett glas vatten. Gästerna fick sätta sig två och två på den speciellt avsedda gungbrädan och dricka. Teorin var att vattnet skulle fördelas bättre i kroppen om gästen rörde på sig samtidigt som denne drack. Därmed skulle den bästa effekten uppnås. Vattnet var särskilt känt för sin kraftiga verkan mot anemi och reumatism. Många av de badgäster som kom till Alebo brunns- och badanstalt led av just dessa två sjukdomar. Efter några veckors behandling åkte värkbrutna personer hem utan värk. Med tiden kom drickningen att kombineras med olika typer av läkande bad. Vid niotiden kom doktor Essén och hade mottagning ett par timmar. Han ordinerade antalet glas vatten som skulle drickas och vilka bad som skulle användas. Detta utöver den massage och den sjukgymnastik som erbjöds.
Myten om kryckorna: Värkbrutna personer som kom till Alebo blev snabbt botade. Vid sitt tillfrisknande fick de, enligt myten, ställa in sina kryc-kor i ett hålrum på hotellet. Kanske finns det en sanning i detta. Än idag finns det nämligen ett oförklarligt hålrum på Alebo med väggar på alla fyra sidor och än så länge har ingen vågat öppna det…
Karbad och mineralbad: I badboken från 1889 och 1890 har alla gäster skrivits in med namn, var de kom ifrån, hur många läkarbesök de gjorde och vilka bad de tog. Då erbjöds karbad, gyttjebad, tallbad, ångskåp, saltbad och dusch. En del gäster badade för över tio kronor, vilket idag skulle motsvara ungefär 500 kronor. Karbad var mest populärt. I brunns- och badjournalen från 1892 erbjöds ett nytt bad, mineralbadet, som omedelbart blev populärt. Inskrivningsavgiften på 1,25 kronor tillsammans med åtta mineralbad kunde kosta 4,20 kronor. Det skulle idag motsvara ungefär 210 kronor. Ur inskrivningsboken för 1897 och 1898 framgår att läkaravgiften var två kronor för varje gäst. Inskrivningsböckerna fungerade som ekonomiska redovisningar. De finns bevarade på Alebo.
Doktor Esséns inskrivningsbok: Doktor Essén hade 1897 en egen inskrivningsbok. I den står gästernas diagnos
Från 1930 finns en kungörelse. Den lockar människor att besöka Alebo hälsobrunn och badanstalt genom att ange att vattnet är radioaktivt – något som förmodligen inte skulle ses som lika positivt idag!
Vad innehåller egentligen vattnet? Alebos källvatten innehåller enligt en analys 19 mg kolsyrad järnoxid per liter. Detta är en extremt hög järnhalt. Ett vatten med den järnhalten är omöjligt att ha som dricksvatten som leds genom ledningar. Den höga järnhalten förklarar att vattnet smakar järn och att det blir rostfärgade utfällningar där vattnet rinner. Vattnet förtjänar alltså sin benämning ”järnvatten från Alebo”.
