Hon blev moderlös vid tre års ålder och adopterades av änkan till sin påstådde far, Benjamin Sandel. Hennes teckningar gjorde att Carl Gustaf Qvarnströmgrupp såg till att thon blev en av den grupp på fyra kvinnor som år 1849 accepterades som elever av akademin, och ansågs vara lovande nog att 1850 bli den första kvinna som fått ett stipendium att studera konst i Paris, vilket hon gjorde flera gånger i Coignets och Tissiers ateljer och besökte även Düseldorf och München innan hon 1856 återvände och invaldes som ledamot av akademin.
Hon målade porträtt, genre och folkliv, inspirerades av Adolph Tidemand, Hans Gude och Per Nordenberg och den 'moderna tyska stilen'. Den tavla hon skickade hem från Paris till akademien försetällde en dryckesscen, som enligt akademien var 'ett för en kvinna överraskande motivval' och 'denna dryckesscen bär icke ringaste spår av att vara gjord av en mamsell'. Som porträttör berömdes hon för sin observationsförmåga, och hennes tavlor från Dalarna, ofta djupt sentimentala bilder av söta men sorgsna flickor, var mycket populära; 'Lillans sista bädd' ställdes ut i Paris 1867, Philadelphia 1876 ochg Chicago 1893.
På ett fotografi av akademin är hon tillsammans med statliga ingravören Lea Ahlborn den enda kvinnan i församlingen, och står ut på ett märkbart sätt i sin krinolin på första raden längst fram.
MÃ¥lningar (urval)
- Lillans sista bädd (1858)
- Söndagsafton i en dalstuga (1860; se nedan)
- Frukosten (1866; se nedan)
- Arvid Posse (1891)
Galleri
