www.all2know.com Google WWW All2know sv
  Huvudsida Huvudsida | Om Om 
  Navigation
» Huvudsida
» Artikelkategorier
» Innehålls listor
» Alfabetiskt index
» Slumpmässig sida
» Redigera Extern länk
Ändrad: 2007-11-22
  Länkar hit 
Fredrik III av Danmark
Jakob II av England
Karl II av England
Vilhelm III av England
Tories och whigs
Storbritanniens parlament
Maria II av England
Anne av Storbritannien
  Andra språk 
daAnne af England
fiAnna (Englanti)
frAnne Ire de Grande-Bretagne
noAnne av Storbritannia
Kategori: Storbritanniens regenter Englands regenter Skottlands regenter Kvinnliga regenter Huset Stuart Födda 1665 Avlidna 1714

Anna av Storbritannien

Anna av Storbritannien




Regeringstid 8 mars 17021 augusti 1714
Kröning
ValsprÄk
Ätt Stuart
FörÀldrar Jakob I
Anna Hyde
GemÄl(er) Georg av Danmark
Barn
FöretrÀdare Vilhelm III
EftertrÀdare Georg I
Född 6 februari 1665
St. James's Palace, London
Död 1 augusti 1714
Begravningsplats Westminster Abbey
Anna av Storbritannien, eller Anna Stuart, född 6 februari 1665, död 1 augusti 1714, blev drottning av England, Skottland och Irland 8 mars 1702. 1 maj 1707, dÄ England och Skottland enades i ett enda kungarike, blev Anna Storbritanniens första regent. Hon regerade till sin död och hon blev den sista monarken i huset Stuart. Hon eftertrÀddes av slÀktingen Georg I, av huset Hannover.Lodge (1832), s. 7-8

Annas liv var fyllt av kriser i samband med tronföljden. Hennes katolske far, Jakob VII och II, hade avsatts 1688; hennes svĂ„ger och syster hade blivit monarker som Vilhelm III och Maria II. Anna led av Hughes syndrom eller 'klibbigt blod' vilket ledde till missfall och dödfödda barn.'Sticky Blood, Obstetrics and the GP' Extern länk. Aspirin Foundation. The Aspirin Age. Conference at the Royal College of Surgeons in Ireland. 1 november 2000. (URL hĂ€mtad 23 december 2006).'Aspirin and the Anti-Phospholipid Syndrome' Extern länk. Aspirin Foundation. Lessons From The 15th Aspirin Foundation Scientific Meeting. The Royal College of Surgeons of Edinburgh. 26 oktober 1999. (URL hĂ€mtad 23 december 2006).

Att bÄde Anna och hennes syster misslyckades att fÄ nÄgon arvinge som överlevde barndomen ledde till en tronföljdskris, eftersom i brist pÄ en protestantisk tronföljare kunde den katolske James Francis Edward Stuart (the 'Old Pretender', 'den gamle pretendenten'), son till Jakob II, försöka göra ansprÄk pÄ tronen. DÄ det skotska parlamentet kunde vÀgra att acceptera det engelska parlamentets val sÄ anvÀndes olika metoder, som att försÀmra den skotska ekonomin genom handelsrestriktioner för att försÀkra sig om att Skottland skulle samarbeta. Act of Union 1707 (som enade England och Skottland som Storbritannien) var ett resultat av de förhandlingar som följde.Benians (1909), s. 90-91

Under Annas regeringstid utvecklades tvÄpartisystemet. Anna föredrog torypartiet, men stod ut med whigpartiet. Hennes nÀrmaste vÀn, och troligen hennes mest inflytelserika rÄdgivare, var Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough, Àven om de senare skulle komma att bli ovÀnner, och dennas make , som ledde de engelska, efter unionen de brittiska, arméerna under spanska tronföljdskriget.Lodge (1832), s. 240

1 Tidigt liv
2 Vilhelm och Maria
3 Tidig regeringstid
4 Regeringstid i Storbritannien
5 Senare Är
6 Död
7 EftermÀle
8 Titlar
9 AnfÀder och Àttlingar
10 Referenser

Tidigt liv

Vilhelm III eftertrÀddes av Anna 1702

Vilhelm III eftertrÀddes av Anna 1702

Anna föddes pĂ„ St. James's Palace i London, som andra dotter till Jakob, hertig av York, (senare Jakob II) och hans första maka Anna Hyde. Hennes farbror var kung Karl II, och hennes syster den blivande Maria II. Anna och Maria var de enda av hertigen och hertiginnan av Yorks barn som överlevde barndomen. Anna led av en ögonsjukdom som barn och skickades till Frankrike för behandling. Hon bodde dĂ„ med sin farmor, Henrietta Maria av Frankrike och efter farmoderns död, hos sin faster Henrietta Anna, hertiginna av OrlĂ©ans. Anna Ă„tervĂ€nde frĂ„n Frankrike 1670. Omkring 1673 lĂ€rde Anna kĂ€nna Sarah Jennings, som kom att bli hennes nĂ€ra vĂ€n och en av hennes nĂ€rmaste rĂ„dgivare. EncyclopĂŠdia Britannica - Sarah Jennings, Duchess of Marlborough (lĂ€st = 2007-01-07) Extern länk Jennings gifte sig senare med John Churchill (den blivande hertigen av Marlborough), som senare skulle komma att bli en av Annas viktigaste generaler.}|Ophelia Field,}} }|} (red.)}} Sarah Churchill: Duchess of Marlborough: The Queen's Favourite }| (2003)}}}|, }.}} }| ÖversĂ€ttning: }.}} }| }: }.}} }| sid. }.}} }| uppslagsord: }.}} }| pĂ„ internet }.}} }| }.}}

1673 blev Annas fars konvertering till katolicismen kĂ€nd. Anna och hennes syster Maria uppfostrades dock som protestanter, pĂ„ kung Karl II:s inrĂ„dan.Innes (1913) s. 440 1678 följde Anna med Maria av Modena till Holland, och 1679 förenades hon med förĂ€ldrarna utomlands och senare i Skottland. Den 28 juli 1683 gifte sig Anna med protestanten prins Georg av Danmark, bror till den danske kungen Kristian V, vilket var impopulĂ€rt, men prinsen och prinsessan trivdes bra tillsammans. De hade liknande temperament och föredrog ett tillbakadraget liv.Gregg (2001), s. 32-35 Sarah Churchill blev Annas kammarjungfru (Lady of the Bedchamber). De lade bort titlarna och de bĂ„da damerna kallade varandra Mrs. Morley och Mrs. Freeman, eftersom Anna ville betona hur nĂ€ra de stod varandra.}|Ophelia Field,}} }|} (red.)}} Sarah Churchill: Duchess of Marlborough: The Queen's Favourite }| (2003)}}}|, }.}} }| ÖversĂ€ttning: }.}} }| }: }.}} }| sid. }.}} }| uppslagsord: }.}} }| pĂ„ internet }.}} }| }.}}

DĂ„ Karl II avled 1685 (och konverterade till katolicismen pĂ„ dödsbĂ€dden), besteg Annas far tronen som kung Jakob II.Ward, s. 230-231 Men Jakob II mottogs inte vĂ€l av det engelska folket. Missnöjet vĂ€xte dĂ„ Jakobs andra maka Maria av Modena födde en son (Jakob Edvard Stuart) den 10 juni 1688, och en katolsk dynasti möjliggjordes.Ward, sid. 241-242 Anna var inte nĂ€rvarande vid tillfĂ€llet, utan hade rest till Bath, vilket gav upphov till tron att barnet var illegitimt, men den mest troliga anledningen var Jakobs önskan att utestĂ€nga alla protestanter frĂ„n statsangelĂ€genheter.}|Howard Nenner,}} }|} (red.)}} The Right to be King: the Succession to the Crown of England, 1603-1714 }| (})}}}|, }.}} }| ÖversĂ€ttning: }.}} }| }: }.}} }| sid. 243.}} }| uppslagsord: }.}} }| pĂ„ internet }.}} }| ISBN 0-333-57724-8.}} 'Jag kommer att bli nöjd,' skrev Anna till Maria, 'oavsett om barnet Ă€r Ă€kta eller oĂ€kta. Han kan vara vĂ„r bror, men det vet bara Gud.
man kan inte lĂ„ta bli att ha tusen farhĂ„gor och dystra tankar, men vad som Ă€n förĂ€ndras kommer jag förbli trogen min tro och dig.'}|John Dalrymple,}} }|} (red.)}} Memoirs volume ii }| (1778)}}}|, }.}} }| ÖversĂ€ttning: }.}} }| }: }.}} }| sid. 175.}} }| uppslagsord: }.}} }| pĂ„ internet }.}} }| }.}}

Prinsessan Annas syster och svÄger, Maria och Vilhelm, invaderade sedan England för att avsÀtta den impopulÀre och despotiske Jakob II. Jakob försökte att fly frÄn riket den 11 december 1688, och abdikerade tolv dagar senare.Ward, s. 242-249

Anna hölls i avskildhet under hÀndelserna före revolutionen. Hennes agerande influerades troligtvis av Churchills; och Àven om Jakob hade förbjudit henne att besöka Maria under vÄren 1688, sÄ som var planerat, sÄ korresponderade hon med henne, och hon kÀnde utan tvekan till Vilhelms planer. Hon befann sig i en kritisk och smÀrtsam position. Hon vÀgrade att visa sympati för kungen efter att Vilhelm landstigit, och skrev pÄ Churchills inrÄdan till prinsen och uttryckte sitt gillande inför hans agerande.EncyclopÊdia Britannica -Mary II, Cambridge University Press (1911 Churchill övergav kungen den 24:e, prins Georg den 25:e, och dÄ Jakob ÄtervÀnde till London den 26:e upptÀckte han att Anna och hennes jungfru hade följt sina makars exempel.Innes (1913), s. 482-483 De flydde frÄn Whitehall via en baktrappa och bodde en natt hos biskopen av London innan de begav sig Nottingham, dit de anlÀnde 1 december. Prinsessan presenterade sig och utsÄg ett rÄd. Sedan reste hon till Oxford, dÀr hon mötte prins Georg och ett stort sÀllskap i triumf. Hon förebrÄddes, precis som Maria, att hon inte verkade bry sig om kungens flykt, men hon svarade att hon inte ville uppvisa pÄtvingade kÀnslor. Hon ÄtervÀnde till London den 19 december och besöktes omedelbart av Vilhelm.

1689 samlades ett konventionsparlament och förklarade att Jakob hade abdikerat frÄn riket dÄ han försökte att fly och att tronen dÀrför var vakant. Kronan erbjöds, och accepterades, av Vilhelm och Maria, som regerade tillsammans.Ward, s. 250-251 Bill of Rights slog 1689 fast tronföljden: prinsessan Anna och hennes Àttlingar skulle eftertrÀda Vilhelm och Maria. Efter dem i tronföljden skulle Àttlingar till Vilhelm i ett framtida Àktenskap komma.

Vilhelm och Maria

Kort efter deras trontilltrÀde utnÀmnde Vilhelm och Maria Lord Churchill till earl av Marlborough. Senare kom dock paret inte att behandlas lika vÀl. 1692 misstÀnkte man att var en jakobit (en person som ansÄg att Jakob II var den rÀttmÀtige monarken), Maria II frÄntog honom alla hans uppdrag och utestÀngde honom frÄn hovet. Detta ledde till att Anna argt flyttade frÄn sitt kungliga residens till Syon House, hertigen av Northumberlands hem. Prinsessan Anna frÄntogs sitt livgarde, och vakterna vid de kungliga slotten förbjöds att göra honnör för hennes make.

Efter att Maria II avlidit av smittkoppor 1694 fortsatte Vilhelm III att regera ensam. För att förbĂ€ttra sin popularitet (som alltid varit mindre Ă€n hustruns) lĂ€t han Anna Ă„terfĂ„ sina tidigare privilegier, och lĂ€t henne bo i St. James's Palace. Samtidigt höll han henne i bakgrunden och avstod frĂ„n att utnĂ€mna henne till sin regent under sin bortavaro. 1695 försökte Vilhelm vinna prinsessan Annas gunst genom att Ă„terinsĂ€tta Marlborough. I gengĂ€ld stödde Anna Vilhelms regering, Ă€ven om hon vid denna tid, 1696 – enligt Jakob dĂ„ hon hade möjligheten att Ă€rva tronen – skrev till sin far och frĂ„gade om hon hade hans tillĂ„telse att bĂ€ra kronan vid Vilhelms död och lovade att han skulle Ă„terinsĂ€ttas dĂ„ tillfĂ€lle gavs.Gregg (2001), p. 108 Ett ogrundat rykte om att Vilhelm funderade pĂ„ att göra Jakobs son till sin tronföljare, med villkoret att han uppfostrades till protestant i England, kan ha oroat henne.}|G.M. Trevelyan,}} }|} (red.)}} England Under Queen Anne }| (})}}}|, }.}} }| ÖversĂ€ttning: }.}} }| }: }.}} }| sid. }.}} }| uppslagsord: }.}} }| pĂ„ internet }.}} }| }.}}

Under denna tid genomled prins Georg och prinsessan Anna mĂ„nga personliga tragedier. År 1700 hade den blivande drottningen varit gravid Ă„tminstone arton gĂ„nger, tretton gĂ„nger fick hon missfall eller födde dödfödda barn. Fyra av de fem barnen som var vid liv vid förlossningen dog innan tvĂ„ Ă„rs Ă„lder. Hennes ende son som överlevde spĂ€dbarnsĂ„ren; Vilhelm, hertig av Gloucester, dog elva Ă„r gammal 19 juli 1700, vilket ledde till en tronföljdskris. Vilhelm och Maria hade inga barn, och tronföljaren prinsessan Anna, var den enda personen i den tronföljd som hade slagits fast i Bill of Rights. Om grenen hade utslocknat helt hade det varit lĂ€tt för den avsatte kung Jakob att Ă„terkrĂ€va tronen. För att hindra att en katolik skulle kunna inta tronen antogs Act of Settlement 1701, som fastslog att om varken Anna eller Vilhelm III skulle fĂ„ nĂ„gon avkomma i ett framtida Ă€ktenskap sĂ„ skulle kronan Ă€rvas av Sofia, kurfurstinna av Hannover, och hennes Ă€ttlingar som hĂ€rstammade frĂ„n Jakob I av England genom Elisabet av Böhmen. Flera personer med större genealogiska ansprĂ„k hoppades över pĂ„ grund av att de var katoliker. Anna accepterade den nya tronföljdslinje som skapats i Act of Settlement.Ward, s. 275

I fortsĂ€ttningen skrev Anna under sina brev till Lady Marlborough med 'din beklagansvĂ€rda stackare' och ”trogna Morley.' Om hon inte skulle fĂ„ nĂ„gon egen avkomma hade Anna vid denna tid troligtvis föredragit sin far eller nĂ„gon i hans familj, som dĂ„ befann sig i St Germain som sin eftertrĂ€dare. Men hon förstod nödvĂ€ndigheten av en protestantisk eftertrĂ€dare och accepterade Act of Settlement. Hon bar dock sorgklĂ€dsel vid sin faders död senare under 1701. Hon gjorde dock inte sig omtyckt hos sin halvbror, Jakob II:s son och arvtagare Jakob Edvard Stuart (the 'Old Pretender').

Tidig regeringstid

Vilhelm III avled 8 mars 1702, och Anna tilltrĂ€dde tronen den 23 aprilGregg (2001), s. 151 . UngefĂ€r samtidigt inleddes det spanska tronföljdskriget, en konflikt kring den franske kungen Ludvig XIVss:s barnbarn Filip rĂ€tt att Ă€rva den spanska tronen. Även om Filip utsĂ„gs i den tidigare spanske kungens Karl II:s testamente var större delen av Europa emot honom, eftersom man oroades över att den franska dynastin skulle bli alltför mĂ€ktig. I testamentet fanns ett villkor om att Filip skulle ge upp sina ansprĂ„k pĂ„ den franska tronen, men Ludvig lĂ€t stryka det villkoret om det skulle vara sĂ„ att mĂ„nga av hans arvtagare skulle dö. Ward, s. 377-395 Detta var ingen orealistisk oro, större delen av hans familj dog i smittkoppor kort före hans egen död, med bara hans femĂ„rige sonsonson Ludvig XV kvar att Ă€rva tronen. England hade Ă€ven förargats över att Ludvig XIV hade utropat Jakob Edvard Stuart, den gamle pretendenten, som 'Jakob III av England' efter Jakob II:s död. DĂ€rför stödde England motstĂ„ndaren, den tidigare spanske kungens österrikiska kusin, Ă€rkehertig Karlss ansprĂ„k pĂ„ den spanska tronen.

Det spanska tronföljdskriget (som i Nordamerika kallas Drottning Annas krig, det andra av de Fransk-indianska krigen) skulle fortsÀtta fram till de sista Ären av Annas regeringstid och dominera sÄvÀl inrikes- som utrikespolitiken. Kort efter hennes trontilltrÀde utsÄg hon sin make till Lord High Admiral, vilket gav honom kontrollen över Royal Navy. Kontrollen över armén gavs Lord Marlborough, som hon utsÄg till Captain-General.Ward, s. 460 Marlborough mottog dessutom Ätskilliga utmÀrkelser av drottningen, han blev riddare av Strumpebandorden och upphöjdes till hertig. Hertiginnan utsÄgs till Mistress of the Robes, den högsta rank en dam kunde uppnÄ.

Annas första ministĂ€r bestod huvudsakligen av torypolitiker, ledda av . Whigs— som till skillnad frĂ„n Tories var ivriga anhĂ€ngare till det spanska tronföljdskriget—blev mycket mer inflytelserika efter att hertigen av Marlborough vann en stor seger i Slaget vid Blenheim 1704. Whigs fick snabbt mer makt, och tack vare Marlboroughs inflytande sĂ„ försvann nĂ€stan alla tories frĂ„n ministĂ€ren. Lord Godolphin allierade sig med Marlborough för att sĂ€kra sin post. Även om Lord Godolphin officiellt var regeringens ordförande var det hertigen av Marlborough och de bĂ„da statssekreterarna ( och ) som styrde. Lord Godolphins son gifte sig med hertigen av Marlboroughs dotter och Lord Sunderland var hertigen av Marlboroughs svĂ€rson. Flera andra gynnades ocksĂ„ av Marlboroughs nepotism.Ward, s. 463-465

Regeringstid i Storbritannien

De följande Ă„ren av Annas regeringstid kĂ€nnetecknas av försöken att ena England och Skottland i ett rike. Det engelska parlamentet försummade att rĂ„dfrĂ„ga Parliament of Scotland eller Estates of Scotland efter ha godkĂ€nt Act of Settlement 1701. Skottarna ville bevara Stuartdynastin och fastslog Act of Security dĂ€r det stod att om drottningen inte fick nĂ„gon avkomma skulle de skotska godsĂ€garna fĂ„ vĂ€lja nĂ€sta skotska monark bland de protestantiska Ă€ttlingarna till den skotska kungaĂ€tten.Gregg (2001), s. 130-131 Den person som de skotska godsĂ€garna valde skulle inte vara samma person som pĂ„ den engelska tronen om inte olika religiösa, ekonomiska och politiska krav kunde uppfyllas. Även om det ursprungligen inte var tĂ€nkt sĂ„, gavs kunglig sanktion dĂ„ det skotska parlamentet hotade med att dra tillbaka de skotska trupperna frĂ„n hertigen av Marlboroughs armĂ© i Europa och vĂ€grade att driva in skatt. Det engelska parlamentet – som oroade sig över ett sjĂ€lvstĂ€ndigt Skottland skulle Ă„teruppta Auld Alliance (med Frankrike) – svarade med Alien Act 1705, som fastslog att ekonomiska sanktioner skulle Ă„lĂ€ggas och att skotska medborgare skulle förklaras som utlĂ€nningar (vilket riskerade deras rĂ€tt till Ă€gande i England) om inte Skottland antingen upphĂ€vde Act of Security eller gick in i en union med England. GodsĂ€garna valde det senare och kommissionĂ€rer valdes för att förhandla om villkor för en union. Articles of Union godkĂ€ndes av kommissionĂ€rerna 22 juli 1706, och Ă€ven det skotska parlamentet samtyckte (Ă€ven om en övervĂ€ldigande majoritet av det skotska folket var emot detta) 16 januari 1707. Enligt beslutet blev England och Skottland ett rike kallat Storbritannien 1 maj 1707.

Hertiginnan av Marlboroughs relation med Anna försĂ€mrades under 1707. Hertiginnan hade visat sig grĂ€lsjuk och hennes stĂ€llning hade underminerats av en annan av drottningens vĂ€nner, Abigail Masham, kusin till hertiginnan av Marlborough, och Ă€ven slĂ€kting till en av Annas whigministrar, Robert Harley. Genom Masham kunde Harley utöva inflytande över drottningen. DĂ„ Lord Godolphin och hertigen av Marlborough fick reda pĂ„ Harleys nya maktmöjlighet försökte de fĂ„ honom avsatt. Anna mottog hans avgĂ„ngsansökan 1708. Fem whigpolitiker – Lord Sunderland, , , och Robert Walpole – dominerade politiken, och blev kĂ€nda som 'Junto.' Harley fortsatte att utöva inflytande över drottningen som hennes privata rĂ„dgivare.Ward, p. 465

Annas make, prins Georg av Danmark, avled i oktober 1708. Hans ledarskap över Admiralty ogillades av whigledarna, och dÄ han lÄg pÄ sin dödsbÀdd förberedde vissa whigpolitiker sig att lÀgga fram en motion för att avsÀtta honom som Lord High Admiral. Anna tvingades att vÀdja till hertigen av Marlborough för att försÀkra sig om att en sÄdan motion inte lades fram. Efter sin makes död umgicks Anna allt mindre med den högdragna hertiginnan Marlborough och föredrog den mer respektfulla Abigail Mashams sÀllskap. Drottningen avslutade vÀnskapen 1709.

Senare Är

<strong>Anna av Storbritannien</strong>, av en okÀnd konstnÀr i John Clostermans ateljé (ca 1702)

Anna av Storbritannien, av en okÀnd konstnÀr i John Clostermans ateljé (ca 1702)

Whigs fall kom hastigt dĂ„ det kostsamma spanska tronföljdskriget började bli alltmer impopulĂ€rt i England; Robert Harley anvĂ€nde sig sĂ€rskilt skickligt av frĂ„gan för att motivera vĂ€ljarna. Det folkliga missnöjet ökade efter att Dr Henry Sacheverell, en toryprĂ€st som attackerade whigregeringen för att den var tolerant mot religiösa dissenter, Ă„talades för uppviglingGregg (2001), s. 297. Ännu mer förnedrande var det för whigpolitikerna nĂ€r han inte dömdes till det önskade straffet; Dr Sacheverell fĂ€ngslades inte, som mĂ„nga whigpolitiker hade hoppats, utan suspenderades endast frĂ„n predikan under tre Ă„r. I det allmĂ€nna valet 1710 Ă„tervalde en missnöjd befolkning en stor torymajoritet.Ward, s. 468-469

Marlborough var fortfarande för inflytelserik för att kunna avsĂ€ttas, men hans slĂ€ktingar började snart förlora sina poster. Lord Godolphin avsattes 7 augusti 1710; den nya ministĂ€ren leddes av Robert Harley och inkluderade . Marlborough avsattes pĂ„ grund av slöseri av allmĂ€nna medel.EncyclopĂŠdia Britannica - John Churchill, 1st duke of Marlborough (lĂ€st 2007-01-08) Extern länk Den nya toryregeringen försökte fĂ„ fred i det spanska tronföljdskriget, för (vilket senare hĂ€ndelser visade) en oförmildrad österrikisk seger (Österrike var Storbritanniens huvudallierade) skulle bli lika skadlig för brittiska intressen som en fransk seger.EncyclopĂŠdia Britannica - War of the Spanish Succession (lĂ€st 2007-01-08) Extern länk Whigpolitikerna kunde inte tolerera en ur huset Bourbon pĂ„ den spanska tronen, men torypolitikerna var redo att kompromissa genom att ge Spanien till den franske kungens sonson.Ward, s. 470-471

Dispyten löstes genom yttre omstĂ€ndigheter: Whigpolitikerna stödde Ă€rkehertig Karl, och hans Ă€ldre bror avled 1711 och Ă€rkehertig Karl Ă€rvde dĂ„ Österrike, Ungern och det tysk-romerska rikets tron. Att dĂ„ dessutom ge honom Spaniens tron skulle göra honom alltför mĂ€ktig, och detta lĂ„g inte lĂ€ngre i Storbritanniens intresse. Men det till parlamentet för ratificering framlagda fördraget i Utrecht gick inte sĂ„ lĂ„ngt som whigpolitikerna ville för att inskrĂ€nka Ă€tten Bourbons makt.Ward, s. 429-434 I underhuset var torymajoriteten oattackerbar, men det var inte pĂ„ samma sĂ€tt i överhuset. För att blockera fredsplanerna gick whigpolitikerna in i en allians med och hans torybundsförvanter i överhuset. Drottningen och hennes ministĂ€r, som sĂ„g behovet av ett avgörande beslut, avsatte hertigen av Marlborough, och lĂ€mnade över ansvaret för de brittiska trupperna till . För att eliminera whigmajoriteten i överhuset sĂ„ utsĂ„g Anna tolv nya pĂ€rer (varav en var Abigail Mashams make) under en enda dag. En sĂ„dan massutnĂ€mning av pĂ€rer var verkligen ovanlig, Elisabet I hade utsett fĂ€rre pĂ€rer under nĂ€rmare femtio Ă„r Ă€n vad Anna gjorde under en enda dag.Ward, s. 471

Enligt villkoren i det faststĂ€llda fördraget fick Filip, sonson till den franske kungen Ludvig XIV, sitta kvar pĂ„ den spanska tronen, och behĂ„lla de spanska kolonierna i den Nya vĂ€rlden. Resten av det spanska arvet delades dock upp mellan olika europeiska kungligheter. Storbritannien fick Gibraltar och Menorca. Även flera franska kolonier i Nordamerika gick till Storbritannien och detta avslutade sĂ„vĂ€l Storbritanniens inblandning i det spanska tronföljdskriget som Drottning Annas krig.Ward, s. 433-459

Död

Anna avled 1 augusti 1714 av obehandlad gikt, som slutade med rosfeber, vilket ledde till feber och abscess. Hennes lik var sÄ uppsvÀllt att det begravdes i en stor, nÀstan kvadratisk kista i Westminster Abbey.Ward, s. 476

Hon dog kort efter kurfurstinnan Sofia av Pfalz, och kurfurstinnans son Georg I, kurfurste av Hannover Àrvde den brittiska kronan. I enlighet med Act of Settlement 1701, pÄstÄs det, men har aldrig bevisats, att omkring femtio katolska personer med större genealogiska ansprÄk hoppades över. Bland dem fanns Annas halvbror James Francis Edward Stuart. Kurfursten av Hannovers tilltrÀde pÄ den brittiska tronen var relativt stabilt. De jakobitiska upproren misslyckades bÄde 1715 och 1719.Benians (1909), s. 97-106

EftermÀle

Annas regeringstid prĂ€glades bĂ„de av en ökning av ministrarnas inflytande och en minskad makt för kronan. 1708 blev Anna den sista brittiska regenten som anvĂ€nde den kungliga sanktionen och lade sitt veto mot ett lagförslag (i detta fall, ett lagförslag om skotsk milis). PĂ„ grund av sin hĂ€lsa (hon led av porfyri) lĂ€t hon sina ministrar – frĂ€mst – sĂ„vĂ€l som sina bĂ€sta vĂ€nner – Sarah Churchill, hertiginna av Marlborough och Abigail Masham – dominera politiken. EncyclopĂŠdia Britannica - Sarah Jennings, Duchess of Marlborough (lĂ€st = 2007-01-07) Extern länk Maktskiftet frĂ„n kronan till kabinettet blev Ă€nnu tydligare under Georg I:s regeringstid. Dennes rĂ„dgivare Sir Robert Walpole, beskrivs ofta som 'Storbritanniens förste premiĂ€rminister'.

1709 utfĂ€rdade Anna en kungörelse kĂ€nd som Golden Book till folket i tyska Pfalz vid Rhen dĂ€r hon uppmanade folket att ta sig till Rotterdam dĂ€r de skulle kunna stiga ombord pĂ„ den brittiska flottan och kunna Ă„ka till de brittiska kolonierna i Amerika. Eftersom de blivit sĂ„ hĂ„rt drabbade av det spanska tronföljdskriget tog sig tusentals till den hollĂ€ndska republiken. Den brittiska regeringen tvingades dĂ€rmed lĂ„ta över 3000 tyskar (totalt 800 familjer) bosĂ€tta sig i Irland, frĂ€mst i County Limerick och County Wexford. Författaren Daniel Defoe gav publicitet Ă„t deras sak. De var protestanter, och de fick en varsin standardmusköt frĂ„n den brittiska armĂ©n, av tyskarna kallade en ”drottning Anna-musköt”.Lednum, s.24 Deras Ă€ttlingar finns kvar dĂ€r Ă€n idag, Ă€ven om de Ă€r fĂ„ och deras unika tyska dialekt nĂ€stan Ă€r utdöd.

KonstnÀrlig, litterÀr och vetenskaplig utveckling skedde under Annas tid. Inom arkitekturen skapade Sir John Vanbrugh byggnader som Blenheim Palace (Marlboroughs hem) och Castle Howard. Författare som Daniel Defoe, Alexander Pope och Jonathan Swift blomstrade under Annas regeringstid. Sir Isaac Newton levde under Annas tid, Àven om han gjort sina frÀmsta upptÀckter redan under Vilhelm och Marias tid. Annas namn förknippas med vÀrldens första betydande upphovsrÀttslag, kÀnd som Statute of Anne (1709), som gav ensamrÀtt Ät författare i stÀllet för Ät boktryckare.

Anna tyckte om brandy, vilket gav henne smeknamnet 'Brandy Nan.'

Titlar

AnfÀder och Àttlingar

AnfÀder

Annas anfÀder i tre generationer
Anna av Storbritannien Far:
Jakob II av England
Farfar:
Karl I av England
Farfarsfar:
Jakob I av England
Farfarsmor:
Anna av Danmark
Farmor:
Henrietta Maria av Frankrike
Farmorsfar:
Henrik IV av Frankrike
Farmorsmor:
Maria av Medici
Mor:
Anna Hyde
Morfar:
Morfarsfar:
Henry Hyde
Morfarsmor:
Mary Langford
Mormor
Frances Aylesbury
Mormorsfar
Sir Thomas Aylesbury
Mormorsmor
Anna Denman

Barn (med Georg av Danmark (2 april 165328 oktober 1708); gifta 28 juli 1683)

Namn Född Död
Dödfödd dotter 12 maj 1684 12 maj 1684
Mary 2 juni 1685 8 februari 1687
Anna Sophia 12 maj 1686 2 februari 1687
Dödfött barn januari 1687 januari 1687
Dödfödd son 22 oktober 1687 22 oktober 1687
Dödfött barn 16 april 1688 16 april 1688
Vilhelm, hertig av Gloucester 24 juli 1689 29 juli 1700
Maria 14 oktober 1690 14 oktober 1690
Georg 17 april 1692 17 april 1692
Dödfödd dotter 23 april 1693 23 april 1693
Dödfött barn 21 januari 1694 21 januari 1694
Dödfödd dotter 18 februari 1696 18 februari 1696
Dödfött barn 20 september 1696 20 september 1696
Dödfött barn 21 september 1696 21 september 1696
Dödfödd dotter 25 mars 1697 25 mars 1697
Dödfött barn december 1697 december 1697
Charles 15 september 1698 15 september 1698
Dödfödd dotter 25 januari 1700 25 januari 1700

Referenser

Noter

KĂ€llor

DÀr anges följande kÀllor:

Från Wikipedia, den fria encyklopedin. Extern länk. Denna sida är publicerad under GNU Free Documentation License Extern länk.