Historik
Antisemitism inom kristendomen
Edward H. Flannery har spårat antisemitism så långt tillbaka som till trehundratalet före Kristus, troligtvis baserat i den monoteistiskaa judiska tro som så flagrant avvek från de
polyteistisk religionerna under
antiken. Inom
kristendomen har det funnits en aversion mot judar, dels eftersom de inte velat konvertera till kristendomen, dels grundat på föreställningen att de var skyldiga till
Jesu död. Särskilt under
medeltiden fanns en
religiöst präglad antisemitism i
Europa. Under denna tid beskylldes judar av vissa för att sprida
digerdöden bland annat genom att förgifta brunnar. Även inom Islam har judar varit förföljda och stigmatiserande karaktärsdrag som feghet, girighet och förrädiskhet har utmålats som särmärken för dem.
Den katolska kyrkan har i perioder varit starkt antisemitisk och har anklagats för att ha haft en dualistisk syn på antisemitism, där 'ond' antisemitism varit baserad på härstamning medan 'god' antisemitism behandlat klassiska teman som girighet, kontroll och konspirationer. Påve Paulus IV grundade 1555 Roms getto, där stadens judar tvingades bo. Drygt ett halvsekel desförinnan, 1492, fördrevs samtliga judar från Spanien, som vid den tiden hade en stor judisk befolkning. Detta var mycket ett resultat av Tomás de Torquemadas och drottning Isabellas idéer om att judarna fördärvade det katolska Spanien. Först på 1800-talet tilläts judarna åter i landet.
Under medeltiden
Från medeltiden har västerlänningar också kritiserat judar för deras inflytande i handels- och finansväsendet (se
Köpmannen i Venedig). Judarna hade mycket riktigt livnärt sig i hög grad på handel sedan
romarna hade drivit ut de flesta ur
Palestina; men i den kristna världen hade de inte heller annat att välja på, eftersom de kristnas egna lagar vid den tiden å ena sidan förbjöd kristna att ta
ränta på lån, å andra sidan förbjöd judar att äga jord, inneha offentlig tjänst eller idka hantverk åt kristna kunder.
Detta lämnade inte mycket utrymme över för annat än handel och bankirverksamhet som basnäring. Den verksamheten underlättades å andra sidan av att så många judar hade släkt och vänner spridda i världen och av att de flesta judiska män (genom sina religiösa påbud) var läskunniga. Denna internationalism, å tredje sidan, underblåste de kristnas uppfattning om judarna som trolösa och politiskt lömska.
Modern politisk antisemitism
Den moderna politiska antisemitismen uppstod på
1800-talet med
massmedias genombrott och har lett till vederläggbara historier om ett 'för stort' judiskt inflytande. Vidare har judarna, som ett kosmopolitiskt folk sammanhållet av starka religiösa band, ofta anklagats för illojalitet eller till och med fientlighet mot den kristna stat de har levt i. Detta har lett till
pogromer och andra trakasserier då kristna stater har kommit i kris- eller mobiliseringsstämning, t.ex. under korstågen och världskrigen. Genom den undan för undan ökade frihet som judarna tillerkändes genom
upplysningsidéer och en allt mer allmänbildad kristen medelklass, har kritik tillkommit mot en påstådd, och påstått dålig, dominans inom konster, vetenskap och politik - det sistnämnda i både öst- och västblocken.
Antisemitism blir en omskrivning för judehat, vilket flera politiker under tiden mellan senare delen av 1800-talet fram till andra världskriget även gick till val på i några europeiska länder. Den ryska revolutionen ledde till en stegring av antisemitiska stämningar eftersom flera av bolsjevikernas fiender kopplade samman judarna med bolsjevikerna. Statskontrollerad antisemitism förekom tydligast i Nazityskland, Sovjetunionen och östblocket.
Mellan världskrigen
Nazisternas antisemitism är synnerligen väldokumenterad och utmynnade ytterst i
förintelsen, mordet på sex miljoner judar under
andra världskriget. De ansåg att de orsakade Tysklands nederlag i det
första världskriget och inflationskrisen.
Kristallnatten 1938 var ett landsomfattande pogrom där runt 100 judar mördades, 30,000 fördes till koncentrationsläger och drygt 270 synagogor förstördes tillsammans med runt 7,500 judiska butiker.
Stalins antisemitism var mindre uttalad men drabbade ändå många. Som exempel kan nämnas återkommande utrensningar av judar som år 1939 i samband med avtalet med Hitler (Molotov-Ribbentroppakten), mord och fängslanden av medlemmar i den Judiska Antifascistiska Kommittén på 1940-talet, doktorernas konspiration 1952 och planer på judisk autonomregion i östra sibirien ('Judiska autonoma länet') [Robert Service: A History of Modern Russia s.324-5].
Efter andra världskriget
Andra kända episoder är utvandringsvågor under 1940-, 1950- och 1960-talet från Sovjetunionen och östblocket. En
pogrom i
Kielce i
Polen 1946 ökade den antisemitiska stämning som fanns efter kriget då ett par hundra tusen judar återvände hem, och som ledde till att mer än 100 000 polska judar utvandrade till Palestina
[Antisemitism och pogrom i Kielce den 4 juli 1946 ]
Studie av historikern Iwo Cyprian Pogonowski.[Kjell Albin Abrahamson Polen. Diamant i aska s.144-149][Jan T. Gross Fear. Anti-semitism in Poland after Auschwitz s.81-166]. Vid utrensningarna
1968 i
Polen[Robert Blobaum: Antisemitism and Its Opponents in Modern Poland, Cornell University Press 2005] emigrerade ett stort antal polska intellektuella av judisk härkomst till bland annat Sverige. I de sista fallen motiverade man utrensningar och utvandring från landet med
antisionism. I Polen förklarar man ibland antisemitismen med judarnas inblandning i kommunismen, att en stor andel judar fanns inom den kommunistiska säkerhetspolisen och att judarna påstods ange polacker till
NKVD. Andra analyser pekar på att antisemitismen kan spåras till att de återvändande judarna ville få tillbaka sin egendom.
[Jan T. Gross Fear, en av hypoteserna i Gross bok är just plundring av den judiska egendomen, och tar upp judeo-kommunismen.] Antisemitism fanns dock i Polen som på så många andra håll långt före både kommunismen och Hitler.
Avhoppare från östblocket vittnar om att bla delar av KGB var fixerade vid sionistiska konspirationer som skulle hota det socialistiska samhällsbygget.
Inom EU har man talat om en stigande våg av antisemitiska handlingar som varierat i allvarlighet mellan vandalism och terrordåd.
Antisemitism idag
Under efterkrigstiden har
förnekande av Förintelsen och oseriös kritik mot staten
Israel varit vanliga angreppsvinklar bland antisemiter. Det sistnämnda innebär dock inte att det skulle vara otänkbart att kritisera Israel seriöst, eller för den delen oseriöst men inte antisemitiskt eller att sådan kritik skulle vara något tecken på antisemitism, som har hävdats av en del debattörer på motsatta sidan.
Till antisemitismens stapelföda, på sina håll så sent som på 1900-talet, har också hört en mängd beskyllningar i stil med påstådda offer av spädbarn och inblandning i eller ansvar för slavhandel.
Antisemitiska rörelser
I västvärlden är det främst
nynazister som står för uttalad antisemitism. I
Mellanöstern har antisemitism blossat upp som följd av
Israel/Palestina-konflikten, bland annat har
Sions vises protokoll fått nyupplagor och tolkats som äkta.
Som skällsord
Termen 'antisemitisk' används ibland som skällsord för folk som kritiserar Israels ageranden i de ockuperade områdena.
[“The Great Silencer: No discussion of how the Lobby operates would be complete without examining one of its most important weapons: the charge of anti-Semitism. Anyone who criticizes Israeli actions or says that pro-Israel groups have significant influence over U.S. Middle East policy – an influence that AIPAC celebrates – stands a good chance of getting labeled an anti-Semite.” (Mearsheimer, John and Walt, Stephen. 'The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy' . KSG Faculty Research Working Paper Series, Harvard University, March 2006.)] [“The charge has been leveled at Jimmy Carter over his recent book, 'Palestine: Peace Not Apartheid.' I, too, didn't like the book...Still, Carter's overall point about Israeli occupation of the West Bank is apt, and calling him all sorts of names does not change that...It's astonishing that in the 60 years since the Nazi extermination camps were liberated, anti-Semitism has revived and thrived. Still, it hardly makes sense to fight it by promiscuously throwing around the word 'anti-Semite' so that it loses its punch or to flay Jewish critics of Israel.' (Cohen, Richard. 'Cheapening the Fight Against Hatred' . Washington Post, February 6, 2007.)] [“The lack of debate is, of course, a measure of the power of the Israel lobby to suppress discussion of its role, and the fear the lobby stirs among American writers, especially non-Jewish liberals who cannot afford to be tarred as anti-Semites, a death sentence in the profession.' (Shatz, Adam. 'Dialogue of the Deaf' . The Guardian, March 24, 2006.)] [''I’ve been hurt — and so has my family — by some of the reaction,' Carter said. 'It’s the first time in my life I’ve ever been called a liar. A bigot. An anti-Semite. A coward. A plagiarist.]
He paused after each epithet. 'This has hurt,' he said.' (Cohler-Esses, Larry. 'Carter Faces, and Disarms, Jewish Crowd' . The Jewish Week, January 26 2007.)
[“Partisans of Israel often make false accusations of anti-Semitism to silence Israel’s critics. The ‘antisemite!’ libel is harmful not only because it censors debate about Israel’s racism and human rights abuses but because it trivializes the ugly history of Jew-hatred.” (Handleman, Scott, 'Trivializing Jew-Hatred,' in The Politics of Anti-Semitism, ed. Alexander Cockburn. AK Press, 2003, p. 13.)] [“Apologists for Israel’s repression of Palestinians toss the word “anti-Semite” at any critic of what Zionism has meant in practice for Palestinians on the receiving end.” (Cockburn, Alexander and St. Clair, Jeffrey, preface to The Politics of Anti-Semitism, ed. Alexander Cockburn. AK Press, 2003, p.vii.) ] ['More importantly, Finkelstein exposes the nastiness of smearing the label of anti-Semitism on Israel's critics. Mostly, he tells us what we already know.' (Paul, Ari. 'Norman Finkelstein's Beyond Chutzpah: On the Misuse of Antisemitism and the Abuse of History' . Tikkun, October 11, 2005.)] ['Instead of seriously engaging with the issues raised (e.g. to what extent are Israel's current policies similar to those of apartehid and to what extent are they not?), the Jewish establishment and media responds by attacking the people who raise these or any other critiques--shifting the discourse to the legitimacy of the messenger and thus avoiding the substance of the criticisms. Knowing this, many people become fearful that they too will be labeled 'anti-Semitic' if they question the wisdom of Israeli policies or if they seek to organize politically to challenge those policies.' (Rabbi Michael Lerner. 'There's no New Anti-Semitism' . Baltimore Sun, February 7, 2007.)]
Se även
Referenser
Externa länkar
Antisemitisme
Antisemitismi
Antisémitisme
Antisemittisme
