Anton Bruckner
Anton Bruckner
Anton Bruckner
Anton Bruckner
)
Anton Bruckner
Hans far, som var lärare i hemorten, var musikalisk och var den, som gav Anton den första undervisningen i musik. Tyvärr avled fadern när Anton var 12 år gammal och för att få lite hjälp med försörjningen lät modern honom bli korgosse i ett kloster. Han fick där undervisning i pianospel och generalbas.
Vid 17 års ålder anställdes Bruckner som hjälplärare med en lön på två gulden i månaden. Hans stora intresse var fortfarande musiken och all sin lediga tid ägnade han åt att skriva av Johann Sebastian Bachs Kunst der Fuge för att han bättre skulle kunna sätta sig in i verket. Han förbättrade sin ekonomi genom att spela dansmusik vid bondbröllopspel och sköta orgel i kyrkan vid högtider. Efter en tid fick han en bättre avlönad plats på en annan skola och det gjorde att han kunde ägna sig mera åt sina kompositionsförsök. Under hela sin ungdom tog han lektioner i musik och blev så småningom en mycket skicklig musiker.
Tack vara sin färdighet i orgelspel och sitt stora teoretiska kunnande blev Bruckner 1856 organist vid domkyrkan i Linz. 1868 inträffade en mycket betydelsefull förändring av hans liv i och med tillträdandet av en tjänst som lärare i komposition vid konservatoriet i Wienen där han då också bosatte sig. Han hade mycket enkla vanor och han hade därför svårt att finna sig tillrätta i huvudstad med dess nöjesliv.
Bruckners svåra tid inträdde i samband med den strid, som uppstod kring Richard Wagner och hans musik. Bruckner hade ända upp i 40-årsåldern varit helt okunnig om Wagners musik. Han fick vid ett tillfälle höra Tannhäuseret och blev totalt tagen av musiken. Efter detta beundrade han Wagner och började brevväxla med honom. Han fick till och med låna partitur till Wagners Mästersångarna och uppförde operan i Linz före uruppförandet i Münchener. Den häftiga strid, som rådde bland musikkritiker m.fl. var tillräcklig för att smitta av sig på synen på Bruckner. Alla Wagners mäktiga fiender gav sig också på Bruckner. Så länge som han agerade som musiker/organist hade han inga större problem, men då han framträdde med sina egenhändigt komponerade symfoni fick konflikten obehagliga följder. Uppförandena i Wien blev konstanta misslyckanden på grund av framför allt uttalanden från en viktig musikkritiker, Eduard Hanslick, som samtidigt var Wagnerhatare. Det blev inte bättre av att Wagner framförde sin synpunkt att Bruckner var den ende verklige symfonikern efter Beethoven. Samtidigt var Bruckner en uppskattad lärare i komposition vid Konservatoriet; till hans elever hörde Hugo Wolf och Gustav Mahler, som tog djupa intryck av hans musik.
Omkring 1880 började pendeln svänga åt andra hållet och Bruckner fick sin fjärde symfoni uppförd i Wien 1881 och den sjunde 1885. Han blev 1886 riddare av kejsar Franz Josephs orden och fick ett kejserligt stipendium. Något senare fick Bruckner årligt understöd av staten, han pensionerades som professor vid konservatoriet och slutligen gav kejsaren honom äran att få bo på slottet Belvedere där han levde stilla och tillbakadraget de sista åren av sitt liv.
Bruckner avled under arbetet med sin nionde symfoni tillägnad den käre Gud i himmelen. Böjd över sitt arbetsbord drabbades han av hjärtförlamning vid 72 års ålder.
