Historia
Berbernas ursprung
- Huvudartikel: Berbernas ursprung
Ingen sÀker kunskap finns om berbernas ursprung. SÄvÀl lingvistiska som genetiska studier tycks i viss mÄn kunna bekrÀfta den muntliga berbiska traditionen som talar om ett ursprung frÄn
Arabiska halvön bland annat Yemen, men ocksÄ det inflytande som andra kulturer, sprÄk och folk haft pÄ berbersprÄken och den berbiska kulturen.
Den neolitiska capsienkulturen som existerade i Nordafrika 10 000 f.Kr;-6 000 f.Kr; brukar associeras med berberna och spridningen av de afroasiatiska sprÄken. Capsienkulturens ursprung har dock inte gÄtt att faststÀlla arkeologiskt.
Lingvistiska teorier antyder ett nÀra slÀktskap mellan berbersprÄken och tchadsprÄk och nubiska sprÄk.
Berbernas genuppsÀttning följer ett mönster dÀr tuareger i Sahara har omkring 80% subsahariska gener medan motsvarande siffra för till exempel rifkabyler i nordvÀstra Algeriet bara Àr 4%.
Redan de Àldsta egyptiska, grekiska och romerska skrivna kÀllorna nÀmner berber i norra Afrika. De dyker första gÄngen upp i egyptiska texter som beskriver ett krig mot 'libu' (libyer) vid rikets vÀstra grÀns. Bysantinska krönikörer beklagade sig ofta över berbiska attacker pÄ perifera kloster.
Berberna och islams utbredning
Till skillnad frÄn tidigare invasioner och koloniseringar fick den
arbisk-
islamiska utbredningen i Nordafrika bestÄende och djupgÄende inverkan i omrÄdet. Den nya tron, i sina olika former, pÄverkade i stort sett alla samhÀllets delar. Den förde med sig arméer, lÀrda mÀn och mystiker som till stora delar ersatte befintlig stamlojalitet och -kultur med nya sociala och politiska normer.
Islamiseringen och arabiseringen av regionen var dock en lÄngvarig och komplicerad process. Berbiska nomader lÀt sig snabbt konverteras och assisterade de arabiska invasionen men de kristna och judiska grupperna hade inte blivt helt marginaliserade förrÀn under den almohadiska dynastin pÄ 1100-talet.
Den första arabiska militÀra expeditionen 642-669 var början pÄ islams spridning i Nordafrika. De första rÀderna frÄn baser i Egypten kom till som lokala initiativ snarare Àn pÄ centrala order frÄn kalifatet. NÀr umayyaddynastin 661-750 flyttade sin huvudstad frÄn Medina till Damaskus gjorde deras strÀvan att dominera Medelhavet det strategiskt nödvÀndigt att flytta fram sina positioner i norra Afrika. 670 etablerade sÄ en arabisk armé under Uqba ibn Nafi staden Kairouan omkring 160 kilometer söder om dagens Tunis som fick tjÀna som bas för fortsatta militÀra operationer.
Uqbas efterÀdare Abu al-Muhajir Dinar förde expansionen vidare vÀsterut in i Algeriet dÀr han lyckades ingÄ en överenskommelse med ledaren för det berbiska, kristna förbundet, Kusayla, som lÀt sig konverteras till islam. Tlemcen förstördes och huvudstaden flyttades till Takiwan nÀra Kairouan. Snart uppstod dock komplikationer och berbiska och arabiska styrkor kontrollerade omvÀxlande omrÄdet fram till 697. 711 hade omayyaderna med berbernas stöd lyckats ta kontrollen över hela Nordafrika. FrÄn Kairouan styrde kalifatets guvernörer över Ifriqiya, en provins som strÀckte sig frÄn vÀstra Libyen till östra Algeriet.
Trots att berberna tog till sig islam innebar inte det att de utan reservationer stödde det arabiska kalifatet som tyngde berberna med höga skatter, behandlade de nyomvÀnda som en andra klassens muslimer och till och med förslavade dem. Det utbredda missnöjet med kalifatet ledde 739-40 till en öppen, kharijitisk revolt. Kharijiterna, som vÀnde sig mot den fjÀrde kalifen Ali som 657 undertecknat en fred med umayyaderna, hade bekÀmpat umayyaderna österut och deras egalitÀra idéer attraherade mÄnga berber. Till exempel ansÄg kharijiterna att alla muslimer kunde vÀljas till kalif oavsett ras, ursprung eller slÀktskap med profeten Muhammed.
Efter revolten etablerade kharijiterna en antal teokratiska stamriken som i allmÀnhet fick en kort och dramatisk historia. NÄgra av dem, till exempel Sijilmasa och Tlemcen som lÄg vid viktiga handelsvÀgarna, visade sig dock livskraftiga. 750 flyttade umayyadernas eftertrÀdare abbasiderna kalifatets huvudstad till Bagdad och Äterinförde kalifatets kontroll över provinsen genom att tillsÀtta guvernören Ibrahim ibn al Aghlab. Aghlabiderna tjÀnade visserligen officiellt kalifatet men provinsen förblev i praktiken ett sjÀlvstÀndigt omrÄdet fram till 909 och hovet i Kairouan blev ett viktigt kulturellt centrum.
VÀster om aghlabiderna regerade Abd ar-Rahman ibn Rustam och frÄn sin huvudstad Tiaret sydvÀst om Alger kontrollerade han större delen av MaghrebomrÄdet. Rustamidernas imamat styrdes 761-909 av ibadiska, kharijitiska imamer som valdes av inflytelserika medborgare. Dessa imamer blev kÀnda för sin Àrlighet, fromhet och rÀttvisa och hovet i Tiaret blev ett betydande lÀrosÀte för matematik, astronomi och astrologi vid sidan av teologi och juridik. Imamerna misslyckades dock med att upprÀtthÄlla en stÄende armé och 909, dÄ den rustamidiska dynastins degenererat till dekadens, kunde fatimiderna störta dem.
Berberna och al-Andalus
Majoriteten av de muslimer som inledde erövringen av
Spanien 711n var berber och de leddes av den berbiske
fÀltherre Tariq ibn Zyiad som var lÀnsherre under kalifen i
Damaskus Abd al-Malik och hans nordafrikanske vicekung Musa ibn Nusayr. Under Nusayr ledde den andra berbisk-arabiska armé som gjorde sitt intÄg i Spanien
712. Armén sÀgs ha utgjort 66% av den muslimska befolkningen i Spanien, och orsaken till att de hjÀlpte den
umayyadiske kalifen
Abd ar-Rahman I i Spanien var förmodligen att hans mor var en berbisk kvinna. Flera av de muslimska stadsstater i Spanien under denna tid, de s.k.
Taifa-kungadömena, hade berbiska hÀrskare, t.ex. de
ziridiska kungarna i
Granada. Hela Taifa-perioden avslutades med att de berbiska almoraviderna (frÄn dagens
Mauretanien) övertog kontrollen över Spanien. Det var under deras eftertrÀdare,
almohaderna, som
al-Andalus, de muslimska Spanien, blomstrade.
Etniska motsÀttningar hade stor politisk betydelse under denna tid, och i den sociala hierarkin hamnade berberna mellan den arabiska aristokratin och de s.k. Muladi, den inhemska befolkningen som konverterat till islam.
Berberna slog sig ned i Kantabriska bergen, Iberiska bergen och bland bergen i Andalusien. Efter att kalifatet fallit hade taifa-kungadömena i Toledo, Badajoz, Målaga och Granada berbiska hÀrskare.
Se Àven
Externa lÀnkar
Berber
Berberit
BerbĂšres
Berbere
)
