Dalmålets fonetik
I likhet med de flesta mål i norra och mellersta Sverige har dalmålen supradentalt tungspets-
r och kakuminalt(med tungspetsen mot gomtaket) tjockt
l. Supradentalernas förekommer dock mera begränsad än vanligt, exempelvis blir
rs ofta
ss (till exempel
koss kors),
rn i södra Dalarna blir
r (till exempel
bar barn,
björ björn, upp t. o. m. Rättvik, Leksand och Västerdalarna), i egentligt dalmål är ofta
nn, och
rt,
rd bevarade utan assimilation (från och med Gagnef norrut);
l är vanl. inte kakuminalt efter
i och
e utom i egentligt dalmål, vilket i fråga om
l har gått sina egna vägar och till och med delvis kan använda kakuminalt
l i början av ord, till exempel
låta. Dalmålen har på vanligt sätt förlorat -
n och i regel -
f i obetonade ändelser, till exempel
sola el.
sole solen,
gata gatan,
biti bitit. Liksom andra uppsvenska mål har de ofta
i i ändelser för riksspråkets
e, till exempel
funnin funnen,
muli mulet,
härvil härvel (att nysta garn på), har g-ljud, ej j, i
rg och
lg, till exempel
varg, lång vokal framför
m i många ord, där riksspråket har kort, till exempel
tima timme,
töm tom;
j har ej spårlöst försvunnit efter
k,
g i ord som
äntja änka,
bryddja, brygga. Som i de nordligare uppsvenska och i de norrländska målen ha
g,
k även i inljud uppmjukats till
tj, (d)
j, till exempel
sättjin el.
sättjen säcken,
botja el.
botje boken,
nyttjil nyckel. Dessa drag utmärker alla dalmål.
Karakteristiskt för vokalsystemet i speciellt övre Dalarna, med undantag för egentligt dalmål är bruket av öppet och slutet a, som användas på helt olika sätt mot i riksspråket: det öppna kan förekomma som långt och det slutna som kort, till exempel hara hare med öppet a i första, slutet i andra stavelsen, katt, bakka, vagn med slutet, skabb, kalv med öppet a; öppet å-ljud (o) ersätts ofta av ett ljud mellan å och ö; u-ljudet har en klang, som liknar det norska u; ä och e är väl skilda; den svagtoniga vokalen har ofta en klang av ä. Till det 'egentliga dalmålets' (i Älvdalen, Mora och Orsa) intressantaste drag hör, att det ännu i stor utsträckning bevarar de nasala vokalljud, som tidigare fanns i alla nordiska dialekter; vidare märks, att de långa i, y, u diftongerats, vanligen till ai, åy, au, till exempel ais is, knåyta knyta, aute ute; v uttalas som eng. w; l utelämnas vanligen framför g, k, p, v, till exempel kåv kalf, fok o. d. folk; h utelämnas, till exempel and hand (i eg. dalmålet samt i Rättvik och delar av Leksand).
Dalmålets morfologi
I dalspråkets (utom 'eg. dalmål')
formlära märks svaga fem. på -
u:
vikku vecka,
flugu fluga,
ladu e1.
lädu lada (däremot
bryddja, om stammen har ett
långt ljud), svaga mask. på -
a:
hara,
staka,
bakka. Bestämda former är mask.
båtn båten,
ryddjin (södra Dalarna till Gagnef) el.
ryddjen ryggen, fem.
sola,
botja (södra Dalarna till och med delar av Leksand och Västerdalarna),
sole,
botje ('dalmål'), mask.
haran el.
harn haren, fem.
vikku veckan, neutr.
huse huset,
tatji (södra Dalarna till Gagnef) el
tatje taket; obest. plur. mask. och stark fem. -
är, till exempel
hestär hästar (mindre ofta
hestar),
sokknär socknar,
prästär (el.
prästar) präster, svag fem. -
ur (mest södra Dalarna), till exempel
flikkur flickor, neutr.
tak tak,
ditja diken (d:o). Best. plur.
hestan(ä),
prästan(ä) (södra Dalarna upp emot Tuna och Falun) el.
hestan (norr om Falun),
sokknan(ä) el.
sokknan,
flikkun(ä) (södra D.),
flikkun el.
flikkon (norrut). I övre D. har deklinationen fått en säregen utveckling, i synnerhet genom sammanfall av olika deklinationstyper; i delar av Gagnef har till exempel nästan alla substantiv fått samma böjning i plur.:
karör karlar,
flikkör flickor,
barör barn,
äpplör äpplen; best. f.
karan, flikkan, baran, äpplan. I stället har åtminstone 'dalmålet' (t. o. m. delar av Leksand samt Djura) och västerdalsmålen bevarat den gamla kasusböjningen, i synnerhet dativformerna, till exempel
i bu(d)om o. d. i fäbodarna. (Också i övrigt visar dessa många ålderdomliga drag i fråga om ordböjningen - liksom i ljudsystemet - men för dessa redogörs ej här).
I adjektivböjningen märks plur. utan ändelse, till exempel all händär alla händer, mång gångur många gånger, adj. på -in: rolin rolig, på u(g): toku(g) tokig. Mig, dig, sig heter vanligen mäg, däg, säg, våråm, andråm (södra Dalarna) är fem. av vår, annan. Verb förlorar ofta -a i inf., till exempel spring kapp, tjör hästar. Kasta och liknande verb har i pres. kastär liksom mötär möter. Imperfektum heter oftast kasta. Det heter vari, väri el. vuri varit, havi el. hävi haft, vart, vurti blev, blivit. I övre Dalarna är verbböjningen egendomligt utvecklad, i det egentliga dalmålet är den i vissa hänseenden mycket ålderdomlig. Beträffande ordförrådet märkes en stor mängd egendomliga och annars sällsynta ord, i synnerhet i de övre socknarna. I södra Dalarna är det mera normalt. Månen heter överallt tunglet och våren heter lådingen, ord, som bl. a. använts av Dalarnas skald, E. A. Karlfeldt. Itji el. tji kan användas i st. f. inte. Adv. på -e slutar vanl. på -a: inna, nera, uppa liksom i Västmanland och Gästrikland. Mil är neutr. och vagn fem. Namnskicket är karakteristiskt, de gamla gårdsnamnen brukas som släktnamn och sätts före dopnamnet, till exempel Back Pär Erssa.
Litteratur:
A Noreen 'Inledning till dalmålet och ordlista över dalmålet' ur Svenska landsmålen IV
Lars Levander Dalmålet I-II 1925-28
C Säve 'Dalmålet' 1903
Extern länk
Lyssna på dalmål:
Litteratur/program på/om olika dalmål
Ordböcker Leksandsmål 1994, Rättviksmål 1998, Äldalska, Våmhusmål, Nåsmål på gång.
)
Det har föreslagits att informationen i artikeln bör infogas i denna artikel eller detta stycke. ()