Liv
]]
David Home (senare Hume) föddes den
26 april 1711 i en lägenhet i norra
Edinburgh, till Joseph Home och Katherine, Lady Falconer. Hans far, Joseph, var
advokat, och familjen hade det relativt bra ställt. Under sitt liv skulle han komma att då och då hälsa på sin familj i Chirnside, Berwickshire. (Han bytte efternamn till Hume 1734 på grund av engelsmännens stora svårigheter att uttala det skotskklingande Home.) Han skickades av sin familj till
University of Edinburgh, vid den ovanligt låga åldern tolv, kanske till och med tio (det normala var fjorton). Till en början övervägde han att göra karriär inom juridiknen, tills han insåg att han hade 'en oöverkomlig avsmak för allting förutom
filosofi och allmänt lärande; och medan [min familj] trodde att jag studerade Voet och Vinnius, var i själva verket
Cicero och
Vergilius de författare jag i hemlighet slukade.'
[Fri översättning av 'an insurmountable aversion to everything but the pursuits of Philosophy and general Learning; and while [my family] fanceyed I was poring over Voet and Vinnius, Cicero and Vergil were the Authors which I was secretly devouring.'] Han hade inte särskilt stor respekt för sina lärare. Han sade
1735 till en vän, 'Det finns ingenting att lära sig av en lärare, som inte kan läsas i böcker.'
[Fri översättning av 'there is nothing to be learned from a Professor, which is not to be met with in Books.' Hume, D. My Own Life Nat. Lib. Scot., mss 23159, s. 23.] Vid arton års ålder gjorde Hume en filosofisk upptäckt som öppnade ett helt nytt område för hans tänkande, som inspirerade honom att 'lämna alla andra nöjen och förehavanden för att helt och hållet ägna sig åt det.'
[Fri översättning av 'to throw up every other Pleasure or Business to apply entirely to it'. Hume, D. (1774) A Kind of History of My Life.] Han berättade inte vad detta var, men det tycks ha varit teorin om
kausalitet – att våra trosuppfattningar om orsak och verkan beror på våra känslor och vanor snarare än
förnuftet eller abstrakta, eviga, allmänna
naturlagar.
Han hade kontakt med andra inflytelserika filosofer under sin levnadstid. Efter Humes död har han blivit känd nästan uteslutande för sina filosofiska bidrag men under hans egen levnad var det främst som historiker han var erkänd. Han skrev ett viktig verk om Englands historia med titeln 'The History of England'.
Filosofi
Kunskapsteori och metafysik
Kunskapsteoretiskt betraktas David Hume som en av filosofihistoriens viktigaste skeptiker. Hans kunskapsteoretiska hållning fick allvarliga metafysiska konsekvenser. I Lockes efterföljd menade han att förnimmelsen av världen och dess beskaffning endast kan grundas på erfarenheten. Men detta är enligt Hume ändå inte alltid tillfyllest, och därför ifrågasatte han även själva kausalitetbrickornaen, orsak och verkan. Exempel: när domino faller kan man inte på förhand veta om alla brickor kommer att falla; detta kan bara antas, ett antagande som då grundas på vanan. Det kallas för induktiva resonemang, något som han också skarpt kritiserade och som har kommit att bli känt som Humes problem. Detta utgör antagligen den vassaste och mest förödande kritiken mot induktionen som har förts fram i filosofiska sammanhang. Det går i sin korthet ut på föjande: Vi drar ständigt slutsatser om verkligheten genom den induktiva metoden, det vill säga den metod som berättigar en generell slutsats om ett fenomen dragen från ett ändligt antal observerade fall av fenomenet. Om jag observerar tusentals vita svanar på olika ställen och under olika förhållanden men ingen svart, så kan jag alltså dra slutsatsen att det antagligen endast existerar vita svanar. Men vad är det egentligen som berättigar dessa slutsatser? Man kan tänka sig två svar; logiken eller erfarenheten. Att slutsatsen skulle följa logiskt kan man genast avfärda, logiskt sett så följer ingenting. Det tycks snarare vara så att vi hävdar giltigheten hos våra induktiva resonemang med hjälp av erfarenheten; det induktiva resonemanget har alltså visat sig fungera så bra förut att vi litar på att den kommer att fungera även i framtiden. Men om vi tänker så gör vi oss skyldiga till ett cirkelresonemang; vi försöker bevisa giltigheten hos induktionen med hjälp av induktionen vilket uppenbart inte håller.
På samma sätt ifrågasatte Hume jagets existens. Man kan, enligt Hume, helt enkelt inte säga om jaget verkligen existerar bortom den förnimbara världen. Han menade även att tron på en högre makt var absurd.
Handlingsfilosofi
En av Humes centrala teser i
Om passionerna är dels att
förnuftet aldrig är någon drivkraft till mänskligt handlande, och att förnuftet aldrig kan strida mot passionerna (det råder viss debatt om hur man ska tolka Humes användande av termen 'passion'; den dominerande synen är att det används liktydigt med 'viljeattityd').
Det strider inte mot förnuftet, skriver han, att önska världens undergång framför ett sår på fingret. Tanken är här att passioner aldrig kan vara oförnuftiga. De kan tyckas vara det på två sätt; om en passion grundas på eller riktas mot ett objekt som inte existerar, och om vi väljer otillräckliga medel för att tillfredsställa en passion. Men i själva verket är passionerna inte ens i dessa fall oförnuftiga, det är våra
trosföreställningar som är falska.
Anledningen till att Hume tar upp frågan om just förnuftet som drivkraft är att många andra filosofer tänker sig att vårt handlande är ett resultat av en dragkamp mellan förnuftet och de oförnuftiga begären. Men Hume vänder sig alltså helt mot denna syn på mänsklig drivkraft; förnuftet kan aldrig få oss att handla ensamt, och den påstådda dragkampen mellan förnuft och oförnuftiga passioner kan således aldrig uppstå eftersom förnuftet endast vägleder passionerna.
Hume för fram två tänkbara invändningar mot sin teori om att förnuftet och passionerna aldrig kan strida mot varandra. Den första av dessa är att passioner kan försvinna om trosföreställningar försvinner, exempelvis kan ens önskan att dricka vatten ur kranen försvinna om man får reda på att kranvattnet är förgiftat. Den andra invändningen går ut på att nya trosföreställningar kan skapa nya passioner, exempelvis om man får reda på att det finns en helig vattenkälla i Norge och man därmed får en passion att resa dit. Hume besvarar invändningarna genom att påpeka att han inte förnekar att det kan finnas kausala samband mellan förnuft och passioner, utan att han endast förnekar att det kan finnas logiska samband.
J.L. Mackie för fram en annan invändning mot samma tes. Mackies invändning går ut på att fenomenet önsketänkande visar att passioner och förnuft kan strida mot varandra, exempelvis när personer som vill röka och samtidigt vara friska intalar sig att rökning inte är skadligt. Då slår två passioner ut en föreställning. Det går dock att delvis rädda Hume från detta genom att endast hävda halva hans tes: förnuftet kan aldrig slå ut passioner.
Passionsdriven etik
Men om en allsmäktig gud inte existerar, varifrån kommer i så fall godheten och de moraliska värdena? Hume menar att de är produkter av den mänskliga erfarenheten – eller som det bland annat formuleras i den den gyllene regeln i den heliga skrift: 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.' Men eftersom denna princip inte är självklar blev Humes uppenbara slutsatsens att det därför måste vara politik och de samhälleliga funktionernas främsta föremål att värna den.
Den första boken som Hume diskuterar etik i är Avhandling om den mänskliga naturen. Hans etiska teori är en deskriptiv sådan, på så sätt att den snarare beskriver hur vi faktiskt gör moraliska omdömen än att tala om hur vi bör handla. Hela teorin bygger på hans syn på alla (mentalt friska) människors förmåga till sympati. I Humes mening är sympati ungefär förmågan att förstå andra människors lycka och lidande, vilket moralen har som förutsättning. Hume menar, i motsats till bland andra Aristoteles och Platon, att moralen inte baseras på förnuftnet utan på känsla (Hume använder ordet 'passion').[Hans formulering har blivit berömd: 'Reason is and ought only to be, the slave of the passions.']
David Humes filosofi, i upplysningstidens anda, väckte stor genklang i samtiden. Så kom den bland annat att väcka Immanuel Kant ur hans, med hans egna ord, 'dogmatiska slummer' – ett uppvaknande som kom att inleda den kanske märkligaste filosofiska insatsen genom tiderna.
Humes lag
In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark'd, that the author proceeds for some time in the ordinary way of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when of a sudden I am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of propositions is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not.”
— }, }.
Tesen om att man inte kan härleda ett 'är' till ett 'bör' brukar kallas för
Humes lag, då man kan finna stöd för att Hume hade den åsikten i vissa stycken. Vad som menas med den är alltså att man inte utan logiska luckor kan få ut några rena normativa (värderande) satser från rena fakta, såvida dessa inte är i kombination med andra värdeomdömen. Andra har dock hävdat att Hume inte alls stödde den åsikten. Lagen har kritiserats av samtliga
etiskt naturalistiska teorier; dessa menade att även värdeomdömen också är en sorts empiriska sakpåståenden.
Religionsfilosofi
Hume skrev en mängd arbeten om religion som har samlats ihop och getts ut tillsammans postumt i ett verk som kallas '
Om religion'. Han argumenterar bland annat för att
mirakel är omöjliga. Även om han aldrig explicit argumenterar
mot Guds existens, kritiserar han olika argument
för hans existens.
Bibliografi (urval)
Externa länkar
Referenser
David Hume
David Hume
David Hume
David Hume
)
){kind=small}
