En av dendrokronologins grundläggande förutsättningar är att trädens tillväxt begränsas av någon i det aktuella området generell (klimatologisk) faktor, oftast nederbördsmängd och/eller tillgången på sol och värme. I Norden är det främst träslagen ek, tall och gran, som lämpar sig för dendrokronologiska analyser.
Med hjälp av dendrokronologi kan man kalibrera radiokolmetoden. Tekniken används bland annat inom dendroarkeologi (åldersbestämning av arkeologiskt trämaterial), dendroklimatologi (klimatrekonstruktioner med hjälp av årsringsdata), dendroekologi, dendrogeomorfologi (landskapens formbildning), m. m.
Vid korsdatering av årsringsprover är det den högfrekventa eller kortsiktiga tillväxtvariationen som jämförs, d.v.s relationen mellan näraliggande års tillväxt. Provserierna normaliseras så att den lågfrekventa tillväxtvariationen elimineras. Det finns flera metoder att göra denna normalisering. En av de enklaste är att dividera respektive årsringsbredd med summan av densamma och föregående årsringsbredd. Normaliseringen förvandlar mätvärdena till relationella värden. På detta sätt blir det betydelselöst om trädet har en medeltillväxt på exempelvis 0,3 mm eller 3 mm årligen. Därefter beräknar datorprogrammet korrelationsvärdet mellan de båda serierna för varje position, allt eftersom de förskjuts ett steg i taget mot varandra. De bästa positionerna redovisas. Om överlappning och korrelationsvärdet är tillräckligt bra, får de båda serierna anses daterade mot varandra. Vid korsdatering är det inte ovanligt att man upptäcker att någon årsring fattas eller att någon extra smugit sig in. Det förra beror på att trädet ibland inte orkar forma en fullständig ring, utan att ringen bara bildats kring delar av stammen. Falska 'årsringar' kan bildas vid exempelvis torka, då tillväxten avstannat under växtsäsongen, men sedan åter kommit igång, när vädret blivit tjänligare. Genom att göra korrelationsanalys av överlappande sekvenser med exempelvis 50 år i varje och med start vart tionde år, och kompletterande okulär kontroll på diagram, kan man oftast säkert identifiera sådana felande eller extra ringar.
Rent konkret ger alltså avläsningen en serie av relativa värden för tillväxt. Värdena är lokala och måste jämföras med kontrollserier från samma region, eftersom tillväxten varierar i olika områden. Successivt byggs referensserier upp och är mycket värdefulla vid datering av till exempel arkeologiskt material.
Matematiskt kan man visa att det räcker med ca 50 årsringar i ett träprov för att det skall gå att åldersbestämma. Eftersom varje träd är en individ, påverkad av också mycket lokala förhållanden, behövs i praktiken minst 70 årsringar för att man med någorlunda säkerhet skall kunna bestämma åldern. Vet man dessutom inte från vilken region träprovet härstammar behövs betydligt fler årsringar. Möjligheten till säker datering (och proviniensbestämning) ökar om man kan få fram serier från flera samtida träd som använts i exempelvis ett byggnadsverk. Likaså bör man, om det är möjligt, mäta upp två 'radier' från varje träd.
Användbara träprov kan framställas genom att sågade skivor slipas noga, så att årsringarna framträder tydligt, eller genom att borrkärnor tagna med exempelvis en tillväxtborr, monteras och slipas. Istället för att slipa kan ett skärande verktyg användas. Eventuellt kan årsringarna fås att framträda ännu tydligare genom att dessutom tillföra något pigment, som fyller upp porerna, och därigenom får dem att framträda tydligare.
Externa länkar
- The International Tree-Ring Data Bank
- Henri D. Grissino-Mayer's Ultimate Tree-Ring Web Pages
- Dendrokronologi för amatörer/lokalhistoriker (www.cybis.se)
- http://tree.ltrr.arizona.edu/
- http://www.dendro.nu

