Dialekt

En dialekt är en språklig varietetal med region (geografisk) spridning. Ofta menas att en dialekt talas av invånarna i ett visst område, såsom till exempel ett landskap eller en socken. Detta är inte alldeles sant, då gränserna är ganska mycket suddigare än så, men det är den vanligaste definitionen. Man kallar normalt ett dialektalt drags utbredningsområde för en isogloss. När flera isoglosser faller i varandra kan man börja tala om ett dialektområde. Det finns inga skarpa gränser för när en dialekt slutar och en annan tar vid; i stället ackumuleras de språkliga förändringarna över ett dialektkontinuum.

Inom språksociologin talar man om fyra nivåer av dialektanvänding:

• Neutralt standardspråk är den standardform, vanligtvis med ett etablerat skriftspråk, som understöds av institutioner och överskuggar de andra varianterna (se vidare stycket och dialekt versus språk nedan). Ett exempel är rikssvenska, vars uttal baseras på det standardiserade skriftspråket; rikssvenska är den svenska som används i media och som läres som främmande språk.
• Regionalt standardspråk innehåller vissa regionala drag, till exempel uttal och prosodi, men röjer inte någon preciserad geografisk härkomst. Vissa nyhetsuppläsare i TV och radio kan sägas tala regionalt standardspråk.
• Utjämnad dialekt skiljer sig på flera punkter från standardspråk, men förstås väl av andra som inte talar dialekten. Man hör lätt på en utjämnad dialekt ungefär varifrån talaren härstammar.
• Genuin dialekt förstås normalt inte av någon utomstående. Grammatik, ordförråd och uttal skiljer sig väsentligt från standardspråket. Till de få genunina dialekter som överlevt i Sverige i dag hör den norrländska dialekten bondska, dialekterna gutniska, jämtska och några varianter av dalmål, till exempel älvdalska. I Österbotten i Svenskfinland lever genuina svenska dialekter kvar i högre grad.

Språk eller dialekt

När det gäller kriterier för att skilja en dialekt från ett språk finns det inte ett entydigt svar; däremot finns det några riktlinjer.

En dialekt är generellt ett språk som:

• inte har ett vedertaget skriftspråk med utarbetad grammatik och ordböcker
• använder ett skriftspråk som hör till en annan dialekt/språk
• inte har en egen “stat”
• inte används till att redigera officiella dokument
• vars skriftspråk inte lärs ut i skolorna i större utsträckning
• saknar “prestige”

Dock finns det flera dialekter där man har utgett både grammatik och ordböcker, samt flera språk som inte har en egen stat; dessa riktlinjer är alltså inte utan undantag. Samiska används t.ex. knappast för officiella dokument, men man kan inte skriva samiska med svenska, så samiska är ett språk. Skånska skrivs med svenska, alltså är det en dialekt.

Heinz Kloss introducerade begreppet ausbau (tyska för 'utbyggnad') för att beskriva språk som understöds av institutioner och överskuggar de övriga dialektala varianterna enligt ovan.

Det är oftast historiska och politiska faktorer som är avgörande för om en viss dialekt utvecklar sig till ett språk eller inte. Ett exempel på detta är utvecklingen av serbokroatiskan efter splittringen av Jugoslavien, där man tidigare talade om olika dialekter av samma språk (serbokroatiskan), har tre separata ausbauspråk (serbiska, bosniska och kroatiska) utvecklats efter etablerandet av tre olika stater (serbokroatiskan ansågs ha tre dialektgrupper; de tre nya ausbauspråken grundar sig dock på samma dialektgrupp, den štokaviska). Även bildandet av Makedonien har utvecklat makedonskan som ett eget ausbauspråk; de dialekter i det sydslaviskas dialektkontinuumet som nu anses vara makedonska har hämtats från det som tidigare ansågs vara serbiska och bulgariska dialekter, vilket har lett till att makedonskans status som språk och inte bulgarisk dialekt stundom inte erkänns bland bulgariskspråkiga. Montenegro självständighet kan tyda på att montenegrinska också så småningom blir ett eget ausbauspråk.

Ett känt citat i sammanhanget är den jiddischspråkige lingvisten Max Weinreichs aforism 'ett språk är en dialekt med en armé och en flotta', något som ganska väl avspeglar betydelsen av historiska och politiska faktorer när det gäller att avgöra vad som är ett språk och en dialekt. En kanske kompletterande definition är att ett språk har en egen kultur- och skolminister och egna radio- och TV-kanaler.

Se även

• Brytning
• Sociolekt
• Slang
• Svenska dialekter

Externa länkar

• Peter Trudgill om ausbauspråk
• Språk- och folkminnesinstitutet
• SweDia dialektarkiv
• Hagforsdialekt (värmländska)