Här fanns redan mycket tidigt en naturlig farled, men i mitten av 1700-talet upphörde Söda Djurgågren att vara en ö. Genom landhöjningen och igenväxning blev farleden till en smal, obrukbar rännil.
Den nuvarande kanalen blev klar 1834 och hade kommit till på kung Karl XIV Johans initiativ, främst för att underlätta införseln av grönsaker till Stockholm, men också för att försköna Djurgården genom torrläggningen av de så kallade Isbladsträsken (Isbladskärretn). Kanalen var ett dyrt och besvärligt bygge, det tog nästan tio år att få den färdigt. Kostnaden uppgick till 50 978 riksdaler, varav den så kallade Djurgårdskassan bidrog med 7 500 riksdaler. I den kostnaden ingick svängbro vid Djurgårdsbrunn. För att finansiera bygget beslutades om en avgift i kanalen: en skilling för roddbåt, fyra skilling för en stor båt och åtta skilling för en pråm. Avgiften togs bort 1881.
Kanalen blev 2 000 alnar lång, 4 fot djup, 20 fot bred vid botten och 50 fot bred vid vattenytan. vilket betyder med dagns mått: längd ca 1 km, djup ca. 2,1 m, båtbredd ca. 9,5 m och masthöjd ca 3,1 m.
Idag är Djurgådbrunnskanalen ett populärt ställe att vistas vid med sina promenadstråk på båda sidor bestående av alléer kantrade med ek och lönn. Sommartid år kanalen full av fritidbåtar, kanotister och sportroddbåtar. Stockholms Roddförening har sitt klubb- och båtshus intill kanalen som blev klart 1913 och är ritad av ingen mindre än arkitekten Sigurd Lewerentz.
Sedan 1994 är Djurgårdsbrunnskanalen en del av Ekoparken.
Bilder
Djurgårdsbrunnskanalen genom årstiderna, fotografier av Holger Ellgaard)
Litteratur
- Ekoparken - kunglig mark, Gullers förlag 2004
