Dykreflex

Dykreflexen kallas på fackspråk för LCR, den Laryngeala ChemoReflexen. Dykreflexen innebär att spädbarn håller andan automatiskt när de förs under vattnet. Detta visade läkaren McGraw redan 1939 i en rapport, som har följts upp av flera moderna studier. Dykreflexen är en skyddsreflex som gör så att struphuvudet stängs när vatten eller andra vätskor åker ner i svalgenet. Andning upphör då tillfälligt. Den lilla mängd vatten (ca 3-4 mm) som ev. finns i luftröret kommer då att sväljas ned. Dessutom slår hjärtat långsammare (ibland hälften så fort), blodtrycket höjs och blodet omfördelas från lemmarna till de inre organen. På detta sätt sparar spädbarnet syre. I reflexen ingår också rörelser med armar och ben för att hjälpa barnet upp till ytan igen. Reflexen försvinner vid omkring ett års ålder då den mognade hjärnbarkenna tar över spädbarnsreflexer.

När man lär spädbarn att dyka använder sig barnet bara av dykreflexen de första gångerna. Det är obehagligt för barnet att inte ha kontroll, så det lär sig snart att hålla andan med viljan istället för rent reflexmässigt.

---

Ibland används beteckningen dykreflex till ett annat fenomen. Det är sedan länge bevisat att det hos människan finns en dykreflex som annars kan finnas hos sälerar, delfin och djupdykande valar. Dykreflexen gör att även människan kan vara länge under vattnet och dyka djupt.

Dykreflexen gör att:

• Pulsen hos dykaren sänks
• Dykarens celler fungerar utan syre
• Blodet centreras till lungor och hjärna för att spara syre
• Kroppen skapar röda blodkroppar som innehÃ¥ller syre
• Vid upprepade dyk bygger kroppen upp en högre tolerans för koldioxid
• Dykaren fÃ¥r högre blodtryck för att kompensera den lägre pulsen
• Slagvolymen i hjärtat sänks för att kompensera att blodet centreras till lungor och hjärna
• Blodkärl i lungorna fylls med blodplasma och reducerar hÃ¥lrummet som blir i lungan när dykaren dyker djupt.

Se även

• Fridykning