Ekonomiska och monetära unionen

Första etappen 1990–1994

EMU:s första etapp inleddes den 1 juli 1990. Regler som motverkar fria kapitalrörelser togs då bort vilket innebar att möjligheterna att placera pengar i andra EU-länder ökade. Samordningen av den ekonomiska politiken ökade i viss grad, bland annat genom tätare diskussioner mellan medlemsstaterna utifrån så kallade konvergensprogram där länderna beskriver den ekonomiska utvecklingen. Centralbankerna ökade också sitt samarbete under perioden.

Andra etappen 1994–1998

Den andra etappen inleddes den 1 januari 1994 då Europeiska monetära institutet (EMI) inrättades. Syftet med EMI var att, tillsammans med de nationella centralbankerna i EU-länderna, förbereda den gemensamma penningpolitiken och verksamheten i Europeiska centralbanken (ECB). EMI övervakade även EU:s växelkurssamarbete, ERM. Den 1 juni 1998 ersattes EMI av ECB och samarbetet mellan EU:s centralbanker fortsatte under benämningen Europeiska centralbankssystemet (ECBS).

Under etapp två skulle medlemsstaterna dessutom genomföra nödvändiga förändringar av den nationella lagstiftningen, bland annat för att göra centralbankerna mer oberoende. Detta innebär att centralbankerna inte får begära eller ta emot instruktioner från medlemsländernas regeringar, från EU:s institutioner eller från något annat håll när de utför sitt uppdrag.

Under den andra etappen stärktes också övervakningen av medlemsländernas ekonomiska politik för att säkerställa sunda offentliga finanser. Vid toppmötet i Amsterdam 1997 fattades beslut om att inrätta Stabilitets- och tillväxtpakten, som trädde i kraft under EMU:s tredje etapp.

Tredje etappen 1999–

Den tredje etappen startade den 1 januari 1999n och innebar bildandet av valutaunionen – den del av samarbetet som de allra flesta förknippar med EMU. För valutaunionens elva medlemmar blev då euro gemensam valuta samtidigt som den Europeiska centralbanken tog över ansvaret för penningpolitiken från de nationella centralbankerna. ERM ersattes av ERM2, växelkurssamarbetet som knyter valutor i EU-länder utanför valutaunionen till euron.

I juni 2000 fattades beslutet om att Grekland uppfyllde kriterierna för medlemskap i valutaunionen. Grekland gick därefter med den 1 januari 2001 och blev därmed valutaunionens tolfte medlemsland.

Den 1 januari 2002 infördes sedlar och mynt i euro i de länder som då deltog i valutaunionen. De gällde parallellt med nationella sedlar och mynt under en kortare period. Från den 1 mars 2002 är endast euron lagligt betalningsmedel i de länder som deltar i valutaunionen.

Den 1 januari 2007 blev Slovenien det trettonde landet att gå med i valutaunionen, vilket bestämdes av den Europeiska Unionen den 11 juli 2006.

Idag deltar Cypern, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Malta och Slovakien i ERM2. Deltagande i växelkurssamarbetet under minst två år är ett av de konvergenskriterier som leder till medlemskap i valutaunionen. Särskilda överenskommelser gäller dock för Danmark och Storbritannien, som i Maastrichtfördraget inte förbinder sig att gå med i valutaunionen förrän de själva beslutar så.

Medlemsländerna Polen, Storbritannien, Sverige, Tjeckien och Ungern har ännu inte anslutit sig till ERM2. För Sverige skulle uppfyllande av konvergenskriterierna innebära ett avsteg från det råd som gavs genom landets folkomröstning om införande av euron, där en majoritet röstade emot ett införande.

Se även

}

}}	— metasidan för Europeiska unionen på svenska Wikipedia.