Kléen och fin de siècle[Avsnittet 'Kléen och fin de siècle' bygger på: David Almer (2003). Feberliv och kvinnosyn. Emil Kléen och moderniteten, s. 18-19. Magisteruppsats i litteraturvetenskap, Stockholms universitet.]
Kléens person kopplas ofta och gärna av litteraturhandböcker och personskildringar till den sekelslutsmentalitet som genomsyrade vissa estetiska och intellektuella kretsar i 1890-talets Sverige (ofta kallat
fin-de-siècle). I Kléens närhet fanns, i skuggan av studentföreningen De unga gubbarnakretsen i Lund som officiellt upplöstes 1891 (och där Kléen inte heller var medlem),
Tua (eller
Tuakotteriet), som runt centralfiguren
Bengt Lidforss odlade en radikal
intellektuell gemenskap. Från denna grupp av överliggande lundastudenter kan här nämnas namn som
Paul Rosenius,
Adolf Strömstedt,
Axel Wallengren (
Falstaff, fakir),
Lars Rydner, Albert Sahlin och
Axel Danielsson. Kopplingarna mellan Kléen och sekelslutsmentaliteten bygger sällan på Kléens litterära produktion, utan snarare på att Kléen runt 1888, via
Ola Hanssons artiklar i tidningen
Framåt, med stort intresse börjar läsa
Algernon Swinburne och modern fransk dekadenslitteratur av bland andra
Charles Baudelaire,
Jean Richepin och
Maurice Rollinat vilket han sedan omsätter inte bara i dikt utan även i sitt eget liv.
Det finns många exempel på hur samtida författare skildrat Kléen i sina verk. Det är sådana porträtt som fått Kléen att fungera som en av många tidstyper. Han blev typen för den bohemiske, självdestruktive, syfilitiske poeten; en äventyrlig flanör på Stockholms gator som önskade och arbetade på att framstå som en svensk Baudelaire eller Rimbaud. Det är med dessa biografiska data i bagaget som han kallas 'tidstyp'; endast i förbigående nämns hans produktion. I Hjalmar Söderbergs porträtt av Kléen i Martin Bircks ungdom benämns den dekadente poeten som oförmögen att själv dikta annat än en skönklingande 'vers om vad som helst, mest om flickor och blommor och om juninätter på den skånska slätten, som han kom ifrån'. Poeten i boken hävdar dock att han tillsammans med några av Verlaines dikter gömt undan egna alster som inte skulle kunna publiceras. Dikter av det slaget existerar de facto också hos den verklige Kléen, vanligtvis i brevform, i stort sett opublicerade, och är märkbart influerade av franska förebilder.
I egenskap av tidstypisk bohemisk drömmare fungerade Kléens person väl för de författare som önskade placera in honom i ett ”franskdekadent” fack, utan att studera hans litterära produktion mer än i förbigående. Kléens artiklar och recensioner av bland annat Oscar Levertins
Legender och visor 1891 gav uttryck för en stark dragning åt moderna franska förebilder, vilket inte gick läsarna och det litterära Sverige förbi. Han skrev även i slutet på
1890-talet två längre essäer om både
Charles Baudelaire och
Paul Verlaine. De beröringspunkter med ny europeisk litteratur som kan hittas i hans litterära produktion förstoras av den anledningen typiskt nog upp av exempelvis
Carl David af Wirsén i dennes kritik av Kléens novellsamling
Mogen sommar 1896: ”Vi våga påstå, att hvarje sund normalt utrustad man eller qvinna med obehag och vämjelse skall läsa dessa otrefliga, lyckligtvis tämligen löjliga décadence-fraser, förestafvade af en i sig själf uppretande och stimulerande inbillning.” I allmänhet hade kritikerna på 90-talet en ganska vag föreställning, med några undantag, om fransk symbolism och dekadent esteticism och blandade gärna ihop begreppen till något farligt franskt ”fin-de-siècle-artat” som helst skulle hållas borta från svensk litteratur. Exemplet
Wirsén ovan är speciellt intressant eftersom han faktiskt själv var en av de svenska litteraturkritiker som tidigast stötte på både
Baudelaires lyrik och andra franska diktare. Hans religiösa, konservativa och moraliskt präglade litteraturkritik gjorde dock att han senare tog kraftigt avstånd från de nya franska influenserna, även om han uppenbarligen till en början ägde en viss fascination för dem. Oscar Levertin, vilken annars var den kritiker som i Kléens samtid kan antas ha haft djupast kunskap om begreppen (vilket tydligt kan observeras exempelvis i de artiklar om bland andra Rimbaud och Baudelaire som han publicerade runt 1900), uttalade sig aldrig om Kléen.
August Strindberg och den unge
Ola Hansson är andra litterära personligheter som i ett svenskt perspektiv tidigt experimenterade med de moderna franska idéerna.
Emil Kléen (1868-1898)
Den påverkan som den mestadels franska dekadenslyriken hade på Kléen kom aldrig att släppa taget om honom, men blandades upp och dämpades något genom en mer svensk stil. Denna ”svenska” stil var färgad av främst poeter som Zacharias Topelius, A. U. Bååth och Oscar Levertin men även Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding. Bland andra August Strindberg har (i sitt förord till Kléens Valda dikter) sammanfört Kléen även med Stagnelius. Dennes påverkan på Kléens poesi anses ligga i den sensualism och det mer mustiga bildspråk som Kléen ibland hade förkärlek för. Detta förklarar till stor del hur Hjalmar Söderberg sett på Kléens produktion när han konstruerade sitt porträtt. Visserligen har Kléen endast stått som modell, men porträttet kan antas att till stor del överensstämma med förebilden. Den på den tiden modernaste kontinentala estetiken, med Charles Baudelaire i bakgrunden, hade en enorm dragningskraft på Kléens person, vilket dock inte låter sig direkt visas mer än glimtvis i hans tryckta produktion. Det är det unga snabbt uppflammande och självförtärande diktaridealet som personen Kléen omsatte som främst gjort honom till den tidstyp som skymtar förbi i svensk litteraturforskning, och det krävs att man också undersöker ett opublicerat material för att se hur tydligt hans produktion pekar mot fransk dekadens, symbolism och fin de siècle.
Bibliografi
Not
Externa länkar
)
)
}}}|)
