''Huvudartik}|lar|el}}:
}}
|}|, | och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|, och }}}}}}''}| (Felmeddelande: Det finns för mÃ¥nga parametrar i {{}})}}[The history of the European Parliament ]
(Hämtat 12 juni 2005)
Sammansättning
Europaparlamentet representerar omkring 496 miljoner EU-medborgare. Dess ledamöter kallas för . Sedan 1 januari 2007 finns det 785 parlamentariker, i och med att Rumänien och Bulgarien blev medlemmar i unionen. Efter 2009, då det är europaparlamentsval, kommer dock antalet mandat att reduceras till 750 och varje medlemsstat kommer då att ha minst fem och max 99 mandat i parlamentet.
Europaparlamentsval
Val till parlamentet sker vart femte år genom direkta och allmänna val. Själva valet är inte enhetligt, utan det är upp till varje medlemsland att besluta hur landets mandat i parlamentet skall fördelas. Det finns dock tre grundläggande krav som måste följas av samtliga medlemsstater:
- Mandatfördelningen måste vara proportionerligt representativt, antingen genom val med partisedlar eller genom s.k 'enkel överförbar röst'.
- En valkrets måste delas upp i fler valkretsar så länge det inte anses påverka det proportionerliga valresultatet.
- Ingen spärrgräns på nationell nivå får överskrida fem procent.
Mandatfördelningen för varje medlemsland är baserad på degressiv proportionalitet, vilket betyder att ett land med en liten befolkning får fler mandat i relation till sin befolkning än vad ett stort land får i relation till sin befolkning. Mandatfördelningen är delvis framförhandlad genom olika förhandlingar mellan medlemsstaterna och således finns det ingen speciell 'matematisk formell' bakom fördelningen.
Det senaste valet till Europaparlamentet var Europaparlamentsvalet 2004, som hölls i juni 2004. Det var det största transnationella valet någonsin som skett vid en och samma tidpunkt. Totalt representerar Europaparlamentet omkring 492 miljoner medborgare.[Europaparlamentet - en översikt (Hämtat 2 augusti 2007)]
Observatörer
Det är konventionellt att kandidatländer som är på väg att ansluta till unionen skickar ett antal observatörer till parlamentet för 'träning'. Antalet observatörer och hur de utses bestäms i landets anslutningsfördrag. Det är dock vanligast att observatörerna utses av landets nationella parlament.
Observatörerna kan lyssna vid debatter och även delta, om de blir inbjudna, men de saknar rösträtt och får inte delta i andra officiella uppdrag. När länderna väl har blivit fullständiga medlemmar, så blev observatörerna automatiskt interimsparlamentariker tills nästa val till parlamentet hålls.
På så sätt kan det maximala antalet ledamöter (750) överskridas temporärt. Som exempel var antalet ledamöter temporärt 788 under 2004 från det att de tio nya medlemsstaterna hade anslutit sig 1 maj tills valet hölls under juni samma år. Antalet ledamöter reducerade därefter till 732, men översteg maxtaket när Rumänien och Bulgarien anslöt sig 1 januari 2007.
Från 26 september 2005 till 31 december 2006 så hade Bulgarien 18 observatörer och Rumänien 35. Dessa utsågs av respektive lands regeringar och oppositionspartier enligt en överenskommelse i ländernas nationella parlament. 1 januari 2007 blev observatörerna fullvärdiga parlamentariker.
Talmannen
Europaparlamentet utser en talman som skall leda arbetet i kammaren. Talmannen fyller flera olika funktioner: han skall upprätthålla ordning i parlamentet, formellt godkänna beslut så som EU:s budget och representerar parlamentet i olika sammanhang, exempelvis i Europeiska rådet. Talmannen väljs för två och ett halvt år (halv mandatperiod) i taget och kan bli omvald. Att en talman blir omvald har dock aldrig skett.
Efter en informell överenskommelse mellan de två största partigrupperna i Europaparlamentet, EPP-ED och PES, utsågs socialisten Josep Borrell Fontelles från PES till talman efter parlamentsvalet 2004. I januari 2007, då halva mandatperioden gått och det var dags att utse en ny talman, utsågs, enligt överenskommelsen, den konservativa politikern Hans-Gert Pöttering från EPP-ED. Överenskommelsen har dock fått kritik från andra partigrupper, som hävdar att EPP-ED och PES utåt sätt mot väljarna försöker framstå som två vitt skilda partialternativ, men att de i själva verket samarbetar för att få styra i parlamentet. Därmed, anser man, blir det ett stort demokratiskt problem, eftersom det inte finns någon slagkraftig opposition.
1 ELDR upphörde att vara en partigrupp efter valet 2004, och klassas numera som ett europeiskt parti eftersom det gick samman med Europeiska demokratiska partiet (EDP) för att bilda den nya partigruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE).
Parlamentets makt och funktion
Europaparlamentet och Ministerrådet kan liknas vid ett tvåkammarparlament med över- och underhus. Varken parlamentet eller rådet har initiativrätt, dvs rätten att lägga fram lagförslag. Den funktionen åtar sig EU-kommissionen och ur den aspekten skiljer sig Europaparlamentets makt och funktion från de flesta nationella lagstiftande församlingar.
Emellertid så måste oftast de EU-lagar eller direktiv som kommissionen lägger fram godkännas av både parlamentet och rådet för att kunna träda i kraft. I de fall då parlamentet tillsammans med rådet lagstiftar, kan parlamentets ledamöter ändra eller blockera ett beslut från kommissionen. När beslut skall tas inom andra sakområden, då parlamentet endast fyller en rådgivande roll, har parlamentet ingen formell makt att påverka eller stoppa ett beslut. Parlamentet måste dock godkänna EU-budgeten för att den skall träda i kraft. Även vid godkännandet av budgeten måste dock ministerrådet acceptera budgeten. Således kan inte parlamentet, utan rådets stöd, i dagsläget anta ett lagbeslut.
Kommissionens ordförande nomineras av Europeiska rådet, men även här fyller parlamentet en viktig roll, eftersom en ny ordförande inte kan utses utan parlamentets medgivande. De övriga kommissionärerna föreslås därefter av ordföranden, för att sedan i sin helhet (bortsett från ordföranden) godkännas av parlamentet.
Parlamentet fyller också en funktion som demokratisk övervakare av all EU:s verksamhet, i synnerhet kommissionens. Om parlamentet misstror kommissionen genom s.k misstroendevotum, måste hela kommissionen avgå (formellt kan inte en enskild kommissionär avsättas). Emellertid måste två tredjedelar av EU-parlamentets parlamentariker misstro kommissionen för att den skall tvingas avgå.
Parlamentet utser också den europeiska ombudsmannen.
Om den föreslagna EU-konstitutionen skulle ha trätt i kraft skulle parlamentets makt utökas. Genom konstitutionen skulle parlamentet dela den lagstiftande makten med ministerrådet i nästan alla frågor och samtidigt få utökade maktbefogenheter i EU-budgeten. Många av de föreslagna förändringarna finns dock kvar i Lissabonfördraget.
Säte
Europaparlamentets byggnad i Strasbourg
Således benämns ibland parlamentet informellt som 'Strasbourg-parlamentet' och Strasbourg benämns som EU:s demokratiska (i motsats till den byråkratiska) huvudstad. Men i praktiken så befinner sig även Europaparlamentet oftare i Bryssel än i Strasbourg, eftersom det förberedande arbetet och kommittéernas möten äger rum i Bryssel. Därutöver så befinner sig större delen av parlamentets sekretariat (administrationen), som utgör majoriteten av de anställda vid parlamentet, i Luxemburg.[Consolidated versions of the treaty on European Union and of the treaty establishing the European Community (Hämtat 12 juni 2007)][My blog: Denmark, Latvia, Strasbourg (Hämtat 12 juni 2007)]
Parlamentet spenderar endast fyra dagar per månad i Strasbourg för att avklara de formella omröstningarna. Därtill så hålls plenimöten i Bryssel. Vid flertalet tillfällen har parlamentet uttryckt sin önskan om att själv bestämma var institutionen skall ligga, för att slippa två-sätes-systemet. Men EU:s medlemsländer har fortfarande inte beslutat om någon ändring, inte heller i det föreslagna Lissabonfördraget. Medlemsländernas ledare gick dock med på, för två decennier sedan, att låta parlamentet slippa ha ett tredje säte i Luxemburg. Hur som helst har man beslutat att fortsätta ha två säten för parlamentet - främst eftersom Frankrike inte vill mista den symboliska institutionen i Strasbourg.
Kampanj för ett säte
Att flytta alla mappar och all utrustning mellan två städer kräver ungefär tio stora lastbilar och kostnaden för två säten beräknas vara 200 miljoner € per år. Vid varje resa måste nämligen 30 anställda personer lasta ombord allt på lastbilarna, därefter skall lastbilarna köras 400 km och 5 000 människor, så som politiker, rådgivare, tjänstemän och journalister, måste varje gång följa med. De flesta parlamentarikerna är dessutom mot flytten mellan Strasbourg och Bryssel. Således har många initiativ tagits av parlamentariker för att få ett slut på flyttandet. Det senaste initiativet var en EU-övergripande petition, startad av Cecilia Malmström (fp), där medborgare från hela unionen hade möjligheten att skriva under en protest via Internet.
Partigrupper i Europaparlamentet
De flesta Europaparlamentarikerna är anslutna till en partigrupp. Partigrupperna är till för att ledamöter av samma åsikter gemensamt skall kunna bedriva en starkare politik men också för att effektivisera parlamentets arbete. Utan partigrupperna skulle parlamentets ledamöter få det svårt att förhandla fram något beslut eftersom det är så många intressen och parter som spelar in.
Partigrupperna är för närvarande sju till antal, men alla parlamentariker tillhör inte en grupp. Partigrupperna består, förutom av parlamentariker, även av europeiska partier. Det skall dock poängteras att partigrupperna inte fyller någon roll utanför parlamentet. Den funktionen åtar sig de europeiska partierna som ofta är verksamma i hela Europa och som i sin tur består av nationella partier.
För att en partigrupp skall bildas krävs det att gruppen kan samla ihop minst 20 ledamöter från minst sex olika medlemsstater. Varje partigrupp utser en gruppledare som representerar gruppen i olika sammanhang. Som ledamot i en partigrupp får man vissa fördelar - exempelvis utökad talartid.
Mellan den 15 januari 2007 och den 14 november 2007 fanns det en åttonde partigrupp, den höger-extrema Identitet, tradition och självständighet (ITS). Denna grupp upplöstes av parlamentets talman den 14 november efter interna stridigheter, som resulterade i att en del av partigruppens ledamöter gick ur gruppen. Således uppfyllde inte ITS längre de krav som krävs för att en partigrupp ska få bildas.
Mandatfördelningen
Valet 2004
Europaparlamentsvalet 2004 i Nederländerna
En affisch över partier i Italien inför Europaparlamentsvalet 2004
För svensk del innebar valet en stor framgång för det nya partiet Junilistan, som blev det svenska parti som fick flest röster i valet efter Socialdemokraterna och Moderaterna. Det enda riksdagspartiet som gick framåt i detta valet jämfört med europaparlamentsvalet 1999 var Centerpartiet. Värst gick det för Folkpartiet som vid valet 1999 fick nästan 15% men som vid valet 2004 halkade ner till under 10%.
Valdeltagandet i Sverige var det lägsta någonsin - 37,85%. Även i övriga EU var deltagandet lågt - genomsnittet låg på 45,5%! Således har det svenska valdeltagandet minskat efter varje Europaparlamentsval sedan det första 1995.
Nya partier i valet 2004
- I Storbritannien bildades Respectpartiets som marknadsförde sig som ett parti mot Tony Blair regering. Även English Democrats Party dök upp i fem av Storbritanniens nio valkretsar. Partiet bedrev en kampanj mot 'engelsk-europeiska regioner'.
- Ett EU-heltäckande parti, Europeiska gröna partiet, bildades i Rom den 21 februari 2004 för att delta i valet. Partiet gick kraftigt framåt och fick totalt 33 mandat i parlamentet.
- Svenska Junilistan, som bildades tidigare samma år, drog åt sig röster både från socialdemokraterna och högern som ett EU-skeptiskt alternativ.
- I Nederländerna vann Paul van Buitenens parti Europa Transparant två mandat.
- I Österrike erhöll Hans-Peter Martins parti två mandat.
Invalda parlamentariker
Av Sveriges 19 mandat fick socialdemokraterna fem, moderaterna fyra, junilistan tre, vänsterpartiet och folkpartiet två och centerpartiet, miljöpartiet och kristdemokraterna varsitt. Den svenska konstellationen av europaparlamentariker har dock förändrats sedan valet 2004. Maria Carlshamre har gått över från folkpartiet till feministiskt initiativ och Lars Wohlin har gått över från junilistan till kristdemokraterna. Sedan Cecilia Malmström (fp) blev utnämnd till EU-minister har Olle Schmidt intagit hennes mandat i parlamentet.
För en komplett lista över EU-parlamentariker, se .
Källor
Externa länkar
Fotnoter
Se även
Europa-Parlamentet
Euroopan parlamentti
Parlement européen
Europaparlamentet
){kind=logo}
)
)
)
)
.jpg'))
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
){kind=small}
)
)
)
)
)
