Finkultur

Finkultur är en, ofta nedsättande, benämning för kulturella uttryck som menas eller anses vara mer bildade eller djupa än andra kulturella uttryck. Motsatsen är vanligen populärkultur, men gränserna däremellan är mycket oklara (jämför till exempel Marie-Louise Ekman). Förr talade man ofta om kvalitet som kriterium för finkultur, men numera har detta tystnat då detta anses alltför subjektivt. Många anhängare av finkultur kallar offentligt populärkultur för 'skräpkultur'.

Termen finkultur myntades av sociologen Harald Swedner år 1965 då han gjorde en utredning av kulturella institutioner i sex stora svenska städer, och användes då bara ironiskt, med anspelning på finrum. Finrum är som bekant rum som är vackert möblerade men som sällan används. Swedner ansåg att 'finkulturen' hade en liknande funktion för de borgerliga samhällsklasserna.

Finkultur har i viss mån varit associerat med de övre samhällsklasserna, men detta samband har bleknat. Numera används begreppet ibland om den kultursyn som återspeglas på de stora dagstidningarnas kultursidor, av somliga kallat kulturelitism.

Exempel på företeelser som ofta kallas finkultur

• Klassisk musik
• Opera
• Vissa former av bildkonst
• Viss teater
• Klassisk litteratur och viss poesi
• Konstfilm

Exempel på företeelser som ofta föraktas, i alla fall offentligt, av dem som är anhängare av finkultur

• Hollywoodfilm
• Folklustspel
• SÃ¥popera
• SÃ¥ kallad kiosklitteratur
• DokusÃ¥pa
• Popmusik, rockmusik och dansbands-/schlagermusik
• Popkonst
• tecknade serier
• Veckotidningar/skvallerpress