Finska vinterkriget

colspan='2' style='text-align: center; }} | border-top: 1px dotted #aaa;}}'  }

}|colspan='3'|colspan='2'}} style='font-size:90%; border-top:1px solid #aaa;'  }

width='33%' style='border-left: 1px dotted #aaa; padding-left: 0.25em;'  }

Bakgrund

Förtroendet mellan de bägge parterna ökade inte heller av Aunusexpeditionen 1920, där finländsk militär besatte delar av Östkarelen och de sovjetiska myndigheternas förvägran att låta de karelska kommunerna Porajärvi och Repola hålla val om eventuell anslutning till Finland, och uppföljdes av terror och deportation av [tjekan] mot de nämnda kommunerna.

Under 1930-talet hade Finlands regering i sin utrikespolitik understrukit sin nordiska orientering och att vid internationella konflikter hålla på landets neutralitet. Förhållandet till Sovjetunionen var normalt men inte hjärtligt. 1932 hade ett treårigt icke-aggressionsavtal tecknats vilket förlängdes på tio år 1934. 1938 hade Sovjetunionen vid kontakter med regeringen gjort klart att man önskade något slags avtal om militärt bistånd mellan de två länderna - sovjetiska militärbaser och rätt för röda armén att ingripa för att möta en motståndare på finländsk mark.

Efter att Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov-Ribbentroppakten hade Sovjetunionen en betydande stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland, då dessutom västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med nazityskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober överlämnade man följande krav på Finland:

• Finland skulle arrendera ut Hangö udde på trettio år för en flottbas.
• Sovjetflottan skulle få använda Lappvik nära Hangö som ankarplats.
• Finland skulle överlämna några öar i Finska viken, däribland det befästa Björkö.
• Den finsk-sovjetiska gränsen på Karelska näset skulle flyttas västerut.
• Befästningar på Karelska näset skulle förstöras.
• Finland skulle överlämna västra delen av Fiskarhalvön vid Norra ishavet.

Finlands utrikesminister Eljas Erkko drog dock parallellen mellan de sovjetiska kraven och hur Tyskland, efter att Tjeckoslovakien gjort landavträdelser, ändå ockuperat landet 1938. Från finländsk sida kunde man gå med på mindre gränsjusteringar men vid ett möte i Moskva i oktober förklarade Josef Stalin att de sovjetiska kraven inte var eftergivliga. Vid nya förhandlingar i november gjorde den finländska delegationen fler eftergifter vad gäller gränsjusteringar, men gick inte med på en sovjetisk marinbas på Hangö.Därmed hade förhandlingarna kört fast. I efterhand kan man konstatera att de Sovjetiska förhandlingarna var dimridårer i en Sovjet-kommunistiskt plan var syfte vara att ockupera hela Finland likt det som hände med de baltiska länderna. Det bevisas främst av den quislingregering som Sovjetmakten upprätade i Terijoki och som började ge ut proklamationer till hela Finlands folk, samt att Sovjetarmén försökte tränga in längs hela Finlands gräns, och inte bara på de platser man krävt under förhandlingarna. Senare hittade man även dokument på den då förintade 44. sovjetiska motoriserade divisionen som angav hur de Sovjetiska trupperna skulle uppträda längs den svenska gränsen.

Skotten i Mainila

Den 26 november vid byn Mainila på den ryska sidan bredvid gränsen, inträffade en incident där enligt den officiella sovjetrapporten fyra sovjetsoldater dödades av artillerield. Skulden lades på Finland och Sovjet sade upp nonaggressionspakten. Det har i efter hand kunnat bevisas att incidenten var en rysk provokation, då bland annat inget finskt artilleri kunde nå Mainila by och sovjetiska fångar under fortsättningskriget kunde ge viktiga detaljer om hur intermezzot orkestrerats på den sovjetiska sidan. Finländska gränspatruller kunde se hur sovjetiska trupper drogs samman till gränsområdet.

Sovjetisk propagandaaffisch under vinterkriget

De finländska soldaterna hade dock kanske den bästa utbildningen i vinterkrigföring i Europa och var mycket goda skyttar.

Under sommaren 1939 hade ett antal fästningar på huvudförsvarslinjen, som senare kom att kallas Mannerheim-linjen, uppförts. Denna linje var avsedd att vara ett omfattande nätverk av färdigställda befästningspunkter över Karelska näset. Linjen var emellertid endast delvis slutförd då kriget bröt ut.

Stalins optimistiska planering för kriget utgick från en snabb seger inom 'mellan tio och tolv dagar' (uppskattning av artillerigeneral Grigorij Kulik).Simon Sebag Montefiore Stalin den röde tsaren och hans hov, s.334. ISBN 978-91-518-4280-6.i

Kriget

Finländska soldater under finska vinterkriget. I krigets inledning var det krigsmateriella tillståndet i Finland bedrövligt, både vapen och kläder var det brist på. Många gånger fick man använda äldre material, t ex var en stor del av kanonerna av 1877 års modell och så sent som i januari 1940 hade bara var femte till fronten ankommen utfyllnadspersonal officiell militärpersedel på sig;

Man kan dela in kriget i två huvudskådeplatser: Karelska näset och Finlands östgräns från Ladogakarelen upp till Petsamo.

Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Den officiella sovjetiska förklaringen var att Finland beskjutit Sovjet vid Mainila. Då de ryska arkiven öppnades för forskare bevisades det alla visste sedan tidigare, att de så kallade 'skotten vid Mainila' var en sovjetisk konstruktion. På förmiddagen anfölls Viborg och Helsingfors med bombplan. President Kyösti Kallio utsåg fältmarskalken Mannerheim till överbefälhavare.

Många städer i Finland drabbades av flyganfall under kriget: Helsingfors, Viborg, Villmanstrand, Lahtis, Åbo, Riihimäki och Vasa. Vid krigsutbrottet lämnade över 100 000 människor Helsingfors men många återvände inom kort. Orsaken var bombskräcken och under krigets 105 dagar skedde nästan 1 000 bombanfall mot civila mål där 100 000 bomber fälldes. 956 personer dödades och nästan 2 000 skadades vid anfall mot de finländska städerna (frånsett Viborg). Genom avtalet med Estland hade Sovjet flyg- och flottbaser på estniskt territorium. Dessa baser användes sedan för angreppen mot södra Finland Sotahistoriallinen Aikakauskirja 11, 1992.Evald Laasi: Neuvostoliiton ilmavoimien hyökkäyksestä Suomeen talvisodan aikana Virossa sijaitsevista tukikohdista sid. 49

Sovjetunionen upprättade den 1 december en quislingregering på badorten Terijoki som låg vid den finsk-ryska gränsen och som erövrats på krigets första dag. Terijokiregimen ledes av den ökännda finska kommunisten Otto-Ville Kuusinen som flytt till Sovjet efter det finska frihetskriget. Bland de första proklamationer som Terijokiregimen gjorde var bland annat en rad förändringar av den finska arbetslagen. Dessa var säkert grundade på situationen 1918, då dessa betydde en försämring av 1939 års finska arbetslag.

De sovjetiska anfallen längs den långa finska östgränsen överraskade den finska krigsledningen, som inte trodde det logistiskt var möjligt att operera med så stora förband som Sovjet använde här. Finska armén tvingades omdirigera förstärkningar som var på väg till Karelska näset till östgränsen. Man hade högst väntat sig att ryssarna skulle rycka fram med regementen längs ödmarksvägarna, men de avancerade med armékårer. När försvaret väl samlat sig så visade sig att just underhållet till de sovjetiska förbanden var dess akilleshäl. Den finska motti-taktiken som innebar att man sökte inringa sovjetiska förband visade sig vara så effektiv att vid årsskiftet 1939/1940 hade hela den sovjetiska offensiven längs östgränsen kört fast och flera divisioner satt i motti från Salla i norr till Ladoga i söder. Vid anfall runt Tolvajärvi norr om Ladoga lyckades man besegra två divisioner genom att anfalla flankerna, döda 4 000 soldater ur Röda armén och ta 600 fångar.

I striderna vid Suomussalmi hade den finländska skidbataljonen om 1 800 man mot sig ungefär 35 000 - 40 000 soldater försedda med stridsvagnar och artilleri. Efter att ha fått förstärkningar av den finska 9 divisionen inleddes striderna under julhelgen och man lyckades bryta upp den sovjetiska 163:e divisionen i flera fraktioner, s k 'motti'. Efter nyår gick man till angrepp på den sovjetiska 44:e divisionen som hade grävt ned sig i ställningar längs den närbelägna vägen mot Raate. Genom att fälla träd över vägen hade finländska trupper sett till att denna inte kunde användas för understöd. Slutresultatet blev att av cirka 40 000 sovjetiska soldater som anfallit stupade 23 000.

På Finlands begäran uteslöts Sovjetunionen ur Nationernas förbund den 14 december 1939 och NF fördömde anfallet på Finland(www.ibiblio.org) NF:s uteslutning av Sovjetunionen, 14 december 1939 . Denna uteslutning skedde i konflikt med NF:s egna funktionsnormer, då endast 7 av 15 säkerhetsrådsmedlemmar röstade för uteslutningen (Storbritannien, Frankrike, Belgien, Bolivia, Egypten, Sydafrikanska Unionen och Dominikanska Republiken) vilket inte var en majoritet. Dessutom hade 3 av dessa 7 medlemmar (Sydafrikanska Unionen, Bolivia och Egypten) valts in i Nationernas Förbund dagen före omröstningen.

Igor Pychalov. Velikaja obolgannaja vojna (ryska) Nationernas Förbund upphörde i princip att verka efter detta och upplöstes formellt 1946. [1] Лига наций (ryska)

Sovjetiska trupper på Raate-vägen efter strid

Under resten av januari var det förhållandevis lugnt. På den sovjetiska sidan byttes armékommendören Jakovlev ut mot general Timosjenko och man utbildade trupperna för att förbättra samverkan mellan stridsvagnar, infanteri och artilleri så att inte de egna trupperna skulle kunna splittras upp vid anfallen. På finländsk sida utbildade man pansarnärstridsgrupper och man improviserade fram bensinfyllda flaskor igenkorkade med bomull som antändes - en Molotov-cocktail, döpt efter den sovjetiska utrikesministern.

Den 1 februari 1940 inledde Röda armén en förnyad offensiv på Karelska näset. De finländska trupperna kunde till en början hålla ställningarna men den 11 och 12 februari lyckades de sovjetiska trupperna bryta igenom Mannerheimlinjen vid Lähde på Karelska näset. Före genombrottet hade den finländska 3:e divisionen till och med varit tvungen att låta trosskuskar och kockar strida. Genombrottet fick överbefälhavaren Mannerheim att beordra reträtt till de s k mellanställningarna.

Hjälp från Sverige

Hjälp från de allierade

Hemkomst till byn i Österbotten, efter freden våren 1940. En finländsk soldat poserar tillsammans med sin familj

Den finländska regeringen hade underhandskontakter med regeringarna i London och Paris som erbjöd militär hjälp: en expeditionskår skulle sändas genom Nordnorge och Norrbotten. Under genommarschen skulle man kunna ockupera Narvik och malmfälten som var mycket viktiga för den tyska industrin. Hela styrkan skulle omfatta en motoriserad armékår på kanske 22 000 soldater samt tungt artilleri från Storbritannien och Frankrike. Att regeringarna både i Oslo och Stockholm vägrade gå med på genommarsch var en mindre hake. Den svenske utrikesministern Christian Günther gjorde klart att Sverige med våld skulle motsätta sig en genommarsch. Det är knappast troligt att det fanns så många soldater att skicka utomlands i det läge som gällde 1940 och en mindre styrka hade troligtvis nöjt sig med att besätta Narvik och Norrbotten. Att skicka soldater till Finland skulle för Storbritannien och Frankrikes del inneburit en krigsförklaring mot Sovjetunionen. Med tanke på hur dessa länders soldater klarade sig vid den tyska ockupation av Norge eller vid det tyska blixtkriget mot Frankrike under våren 1940 kan man nog inte räkna med att dessa skulle ha kunnat utföra några storverk.

För den finländska regeringen var det också tydligt att västmakterna inte med själ och hjärta ville hjälpa Finland, att de allierade trupperna skulle komma fram först i slutet av april och att svenska regeringen inte tänkte tillåta genommarsch. Samtidigt var det militära läget kritiskt, på Näset fanns 8 finländska divisioner mot 22 sovjetiska. Norr om Ladoga var det bättre, i Kitelä höll de finländska trupperna på att förinta den 18:e sovjetiska divisionen och den 34:e sovjetiska pansarbrigaden. Finlands armé hade inga reserver att sätta in. Det finska motståndet tillsammans med risken att dras in i krig med de västallierade fick Sovjet att släppa tanken på att ockupera Finland. Man 'glömde' bort quisling-regeringen i Terijoki och meddelade att man var bered att börja förhandla med Finlands demokratiskt valda regering.

Fredsavtalet

De stora landavträdelserna blev ett hårt slag för det finländska folket. Moskvafreden visade sig heller inte vara en grund på vilken varaktig fred kunde byggas. Efter att Baltstaternas öde beseglats genom den sovjetiska ockupationen och det sovjetiska trycket mot Finland ökades så såg den finländska statsledningen som enda hopp till att trygga sitt säkerhetspolitiska läge att börja samarbeta med Nazityskland.

Övriga offer

Land	Stupade	Sårade	Saknade
Finland	19 576	43 557	3 273
Sovjet (officiellt)	48 747	158 863	-
Sovjet (finländsk uppsk.)	200 000	600 000	-
Sovjet (tysk uppsk.)	273 000	720 000	-
Sovjet (rysk uppsk. 1992)	131 000	325 000	-

Fosterbarn

Litteratur

• Kolomyets, Maksym: Pansar i vinterkriget 1939 - 1940, (2006) ISBN 91-975894-1-1
• Stenström, Lars: Krigsvägar - Finlandssvenska fältförband 1939 - 1944 (1995) ISBN 951-52-1553-6
• Sandström, Allan: Vinterkriget, Libris 1989 ISBN 91-7195-280-2
• Trotter, William R: Frozen Hell ISBN 1-56512-249-6
• Finland i Krig 1930-40 ISBN 951-50-1182-5
• Chubaryan, Alexander: Stalin and the Soviet-Finnish War 1939-40 ISBN 0-7146-5203-2

Se även

• Finska fortsättningskriget
• Finska kriget (det krig 1808-1809, då Sverige förlorade Finland till Ryssland)
• Lentolaivue 24

Referenser