Namn
Namnet är av omstridd härkomst, men anses vara besläktat med 'vitula' och 'vitulari' (
latin: 'jubel' resp. 'jubla')
[
]. Det
italienska ordet
violino är ursprungligen
diminutiv (förminskningsform) av
viola - bokstavligen 'liten viola' - och betecknar alltså en mindre variant av ett ursprungligt instrument, besläktat med det som på svenska kallas
viola eller
altfiol. I de flesta länder används varianter på namnen violin och viola för de två instrumenten. De äldre och/eller folkligare varianterna
fiol,
fiddla och
fela har kommit över tyskan och var urprungligen varianter av ordet viola, men betecknar idag det mindre instrumentet. Före violinfamiljens tid, till exempel i gambafamiljen, var det också
alt- och tenorstorlekarna - ungefär motsvarande violan - som var de mest använda. Det förklarar varför det är altfiolens namn som är det språkligt ursprungliga.
I modern svenska används benämningarna fiol och violin med en stilskillnad så att den förra brukas mer i tal, den senare mer i notskrift och programblad. Den som spelar fiol kallas violinist - åtminstone om han eller hon spelar 'klassisk' musik;. På flera germanska språk används dock termer som 'fiddler' (engelska), 'Fiedler' och 'Fiedelspieler' (tyska) och dylikt för att beteckna vad vi kallar spelman (på fiol) eller fiolspelman. I bland används även beteckningen fiolist.
Äldre europeiska stråkinstrument, till exempel ur gambafamiljen, benämns på nutida svenska ofta på sitt ursprungliga språk, som exempelvis gamba eller viola da gamba och viola di braccio.
Historia
De tidigaste stråkinstrumenten utvecklades troligen i
Asien. Föregångare till violinen inkluderar den arabiska
rebecen eller rebaben. I
Europa hade knäppinstrument hade förekommit sedan
antiken, medan stråkar introducerades först under medeltiden. Instrumenten var spelades i knät och hade tre till fem strängar, men varken storlek eller form var standardiserade
[
]
Under 1400- och 1500-talet uppstod nya former liknande den moderna violan i Italien. Instrumenten spreds gradvis över Europa under renässansen. Från att ursprungligen ha använts mestadels i dansmusik började de även användas vid kyrkor och hov. Vid samma period utvecklades de första orkestrarna, och den mindre fiolen blev stråkinstrumentens sopran och melodiinstrument. Några typiska modeller från denna period var violen, viola da braccian och viola da gamban.
Under barocken utvecklades instrumenten till att bli något större och ljudstarkare. Fiolbyggandet utvecklades till ett svårt hantverk av främst italienska violinmakare som Stradivarius, Guarneri del Gesù och Amati. Vid denna period utvecklade kyrkorna och hoven större orkestrar där stråkkören var den viktigaste gruppen. Här etablerades normen för stråkmusik som fyrstämmig sats samt generalbas. De två översta stämmorna spelades av violiner, den mittre av en viola, och den understa av en viola da gamba. Violinen användes även som soloinstrument, och tonsättare som Vivaldi och Telemann skapade de första violinkonserterna. Violinen härmed blev det mest profilerade instrumentet i stråkgruppen.
Under 17- och 1800-talet kom framför allt tyska hantverkare att konkurrera med de äldre italienska modellerna. Mittenwald i Bayern blev centrum för den tyska skolan med närhet till nödvändigt material i form av gran. Jacob Stainer var kanske 1800-talets mest kända violinbyggare. Violinbyggandet som hantverk är starkt styrt av 1700- och 1800-talets standarder. Samtidigt vidareutvecklades instrumentets spelmöjligheter, och såväl soloverk som orkesterstämmor visar allt svårare tekniska krav. I och med klassicismen hade den bandade gambafamiljen ersatts av fiolfamiljen. Att instrumenten saknade band möjliggjorde bra intonation i fler tonarter, dubbelgrepp, och större uttrycksfullhet i stråkföringen. Kända konserter från denna tid skrevs av tonsättare som Haydn, Mozart och Franz Schuberten. Samtidigt etablerades stråkkvartett som en av de viktigaste ensemblerna inom kammarmusik. Fiolen fortsatte också att användas inom den europeiska folkmusiken. Många lokala fiolbyggare hade lärt sig imititera de italienska standarderna, och fiolen blev en gemensam standard som förekom i nästan alla länders folkmusik. Vissa fortsatte dock att ändra instrumenten, och kombinera med andra instrumenttyper. Många länder har kvar karakteristiska former som hardingfelan och nyckelharpan.
I och med romantiken blev de nya stråkinstrumenten centrala i tonsättarnas önskan att gestalta känslor och uttryck. Vibrato och andra expressiva tekniker som tremulando, legato och spiccato infördes i repertoaren. Samtidigt standardiserades symfoniorkesterenn, med stora violinsektioner och regler för solo- och stämfördelning. Nationalromantik fick många tonsättare att låna från sina länders respektive folkmusiktraditioner, och musik av exempelvis Brahms, Grieg och Chopin imiterade de folkliga fiolspelmännen. Under andra halvan av 1800-talet utvecklades en större fokus på klangvariation och alternativa speltekniker som fortsatte in i 1900-talet.
Form och konstruktion
Fiolen består av kropp, hals och skruvlåda. På kroppen monteras en stränghållare, från vilken strängarna spänns upp till stämskruvarna. Ett hakstöd, och ibland ett halsstöd används oftast som tillbehör för att lättare kunna hålla instrumentet under hakan.
Kropp
Fiolens
kropp är ihålig för att skapa
resonans och förstärka tonen. Den övre delen kallas lock, den undre botten, och kanten sarg.
Locket tillverkas vanligen av gran, eller ett liknande mjukt träslag. Två f-formade hål släpper ut ljudet ur resonanskroppen och tillåter locket att vibrera friare. Ljudet fortplantas från strängarna till locket via stallet som strängarna vilar på.
Bottnen och sargen tillverkas av hårdare träslag, oftast lönn. En viktig komponent för att fördela ljudvibrationerna mellan lock och botten är ljudpinnen, en träpinne som är inklämd mellan lock och botten inuti fiolen strax bakom stallets diskantsida (den del av stallet som ligger under E-strängen). På bassidan sitter en basbjälke limmad på lockets insida utmed nästan hela lockets längd. Denna stagar upp locket, och förstärker bastonerna.
Den cirka en millimeter tjocka sargen är basad (böjd) till sin rätta form med hjälp av värme och fukt. Längs både lockets och bottnens kant är en inläggningsåder monterad. Denna skyddar kanten på lock och botten samt utgör en dekoration.
Hals och greppbräde
Halsen, monteras på kroppen, och är vanligen tillverkad av
lönn. På ovansidan av den, under strängarna, sitter
greppbrädan mot vilken strängarna trycks ner. Denna tillverkas av ett hårt träslag (ofta ebenholtzs) eftersom vibrationer från strängarna innebär ett kraftigt slitage. Greppbrädan kan med jämna mellanrum behöva slipa, eftersom gropar i den kan inverka negativt på tonen. Mellan greppbrädan och skruvlådan sitter den så kallade
översadeln där strängarna vilar i var sin smal skåra.
På toppen av halsen sitter skruvlådan, där de koniska (och ogängade) stämskruvarna sitter i brotschade hål med samma konicitet som stämskruvarna. Varje sträng är upplindad kring sin stämskruv. Genom att vrida på skruven kan strängen spännas och slackas.
Stränghållare
I ett hål i sargen mitt emot halsen sitter stränghållarknappen. Runt stränghållarknappen fästs stränghållaren. Stränghållaren används för att fästa strängarna vid instrumentets nedre del, och tillverkas antingen av ebenholtz eller av
metall.
I allmänhet monteras finstämmare, en mindre uppsättning stämskruvar av metall i stränghållaren. Dessa har en mindre utväxling än stämskruvarna och gör det lättare att göra små justeringar av stämningen. Finstämmarna anses dock påverka klangen, och vissa violinister brukar undvika att använda finstämmare.
Där stränghållarsenan löper över lockets kant finns en bit ebenholtz infäst i locket. Detta lilla skydd för locket kallas nedersadel. Vanligen monteras ett hakstöd (eller hakhållare) på bassidan intill alternativt över stränghållaren.
Strängar
Strängar spända över stallet
De fyra strängarna monteras från stränghållaren, över stallet och sadeln upp till stämskruvarna. De vilar cirka en halv centimeter ovanför greppbrädan, så att de kan tryckas ner med lagom motstånd.
De består vanligen av stål, omspunnet med mindre trådar av aluminium eller silver. Ibland används så kallade syntetsträngar, där stålkärnan bytts ut mot nylon eller perlon. Många violinister anser att sen- och syntetsträngar ger en varmare ton, men uppfattningen vilken strängtyp och vilket märke som är bäst varierar från person till person. Det är inte heller ovanligt att en violinist kombinerar strängar av olika sort. Några olika märken av strängar är Corelli, Jargar, Kaplan, Larsen, Prim, Pirastro och Thomastik.
Stråken
Stråken består av en båge av trä samt ett
tagel, som används för anstryka strängarna. Taglet kan spännas och slackas via en skruvmekanism.
Stämning
Den grundläggande stämningen av en fiol är , , , . Inom folkmusiken förekommer det att man stämmer om fiolen vilket kallas ,
omstämt eller
förstämt. Förstämning gör det enklare att spela i vissa tonarter, och underlättar spel med lösa strängar som borduner. Inom konstmusiken anses omstämning av fiolen numera vara skadligt för instrumentet, men fram till 1700-talet förekom det och var känt som
scordatura.
Den vanligaste omstämningen inom folkmusiken är A-bas, det vill säga g-strängen stäms upp till ett a. Fiolen lämpar sig då för spel i A-dur och A-moll eller i D-dur och d-moll utan alltför betonad subdominant. I spelmansmusik från västra Sverige och stora delar av Norge är denna stämning så vanlig att den anses vara normalstämning. Andra omstämningar är:
- , , , - för A-dur och a-moll
- , , , - för A-dur (även kallad näckstämning eller i Norge trollstämning)
- , , , - för d-moll
- , , , - för D-dur och d-moll (i Skåne känt som björnstämning)
Fiolen har vanligen fyra strängar, vanligen stämda i
kvinter med strängarna g (lägst), d', a' och e' (högst).
Noter för fiol skrivs oftast i
G-klav (diskantklav). Ljudet skapas oftast av att en
stråke dras mot strängarna. Det är också relativt vanligt att man knäpper på strängarna med pekfingret (
pizzicato).
Det finns fioler med fem, sex och sju strängar. Dessa är då vanligen stämda med en kvints intervall neråt i skalan. De fyra 'vanliga' strängarna har alltså kompletterats med C, F och Bb beroende på hur många extra strängar det finns.
Spelsätt och speltekniker
Fiolen hålls vanligen genom att instrumentet får vila på nyckelbenet samtidigt som hakan, placerad i hakstödet, förhindrar att fiolen rubbas ur sin position. Vänsterhanden hålls längst ut på halsen men man undviker att stötta upp instrumentet med ett statiskt vänsterhandsgrepp. Detta för att underlätta lägesspel, då vänsterhanden förflyttas till olika positioner närmare fiolkroppen, måste denna vara fri att röra sig utmed
greppbrädan. De flesta avänder någon typ av axelstöd på fiolens undersida, som en hjälp att få upp instrumentet i en bra position. Vissa hävdar dock att den statiska hållning som axelstödet kan ge upphov till är en viktig faktor som förklarar de många utslitningsskador violinister råkar ut för. Äldre föregångare till fiolen klämdes inte fast under hakan, utan man höll dem mot bröstet eller axelns framsida. Detta sätt att hålla en vanlig fiol förekommer idag hos
folkmusiker.
Den som spelar trycker ned strängen mot greppbrädan med fingrarna, och ändrar på det sättet längden på den del av strängen som kan svänga och åstadkomma ton. Stråken dras utanpå strängarna mellan greppbrädans slut och stallet.
Att spela på lösa strängar, som inte berörs med något finger, undviks inom konstmusiken så långt det går. De lösa strängarna ger en något annorlunda klang, och därför sticker de ut en smula om man spelar på lösa strängar i vanligt melodispel. Inom svensk folkmusik utnyttjar man gärna lösa strängar för att accentuera viktiga ackordstoner och för att få till ett kraftfullare spel. Inte sällan drar man med stråken på flera strängar samtidigt, och låter en lös sträng klinga med som bordunton.
Man känner till vänsterhänta spelmän, som spelat med stråken i vänster hand. På en normalfiol skulle fingersättningen bli bakvänd. Man kan kompensera detta genom att kasta om ordningen på strängarna, men fiolens klang kommer då att försämras. Detta beror på att basbjälken och ljudpinnen sitter asymmetriskt inuti fiolen, och kommer på fel plats i förhållande till strängarna. En fiol som används till vänsterhandsspel måste därför ha byggts spegelvänt redan från början om den ska klinga optimalt.
För att få en mer levande ton kan man låta vänsterhanden vibrera och därigenom spela med vibrato. Vibratot har blivit ett tonideal inom konstmusiken medan det däremot är ovanligt inom folklig musik. Genom att använda en sordin som placeras på stallet, får man en mjukare och mer dämpad klang. Sordin används ibland i orkester men även för att störa omgivningen mindre, när man övar hemma. Höga särpräglade toner, flageoletter, kan erhållas genom att lätt vidröra strängen på vissa ställer och därigenom dela in strängen i flera vibrerande delar. Genom fingerglidningar kan man få glissando. Pizzicato är att knäppa med fingret på strängen. Col legno är att använda träet på stråken, vanligen för att slå på strängen men det går också att dra stråkens trä mot strängen. (Då bör man dock använda en enkel stråke, eftersom träet far illa.) Några spelsätt som inom den klassiska musiken kallas artikulationer är legato (flera toner på varje stråk), spiccato (studsande stråk), détaché (toner med energi med snabba stråkvändningar) och tremolo (korta snabba stråk). Sul ponticello innebär att man spelar med stråken precis intill stallet, och åstadkommer därmed en mer 'viskande' ton, där övertonerna är väldigt påtagliga; Sul tasto är det motsatta, att man spelar vid greppbrädan.
Musik för fiol
Violinstämman är dominerande i symfoniorkestern, stråkorkesterenn och
stråkkvartett, och solorepertoaren innefattar ett enormt antal
konserter och andra verk. Violinen har ofta en dominerande roll i europeisk
folkmusik.
Inom konstmusiken är fiolen ett vanligt både orkester- och soloinstrument. I en symfoniorkester är stråksektionen grundstommen, besår av två violinstämmor med ungefär 8-20 utövare i varje samt altfiol, cello och kontrabas. Även formatet stråkkvartett är vanligt: två fioler, altfiol och cello. Johann Sebastian Bacher har skrivit sex kända sonat och partitor för soloviolin. Inom kammarmusiken finns mycket musik, både sonater för exempelvis violin och piano, trio med piano, cello eller blåsinstruments; men även stråkkvartetter. Särskilt Mozart Eine kleine Nachtmusik är en känd och omtyckt stråkkvintett. Det finns också stråkorkester och kammarorkester, vilken sistnämda även kan innehålla blåsinstrument.
Inom folkmusiken togs fiolen emot med öppna armar och fiolen är idag, tillsammans med dragspel det mest dominerande instrumentet i svensk folkmusik. Fiolen är ett vanligt instrument i folkmusik från olika länder, exempelvis keltisk folkmusik från de britiska öarna och amerikansk folkmusik och bluegrass, liksom i zigensk musik och är även ett basal i den argentinska tangoorkesternenen. Fiolen är även en viktig del av countrymusik. I och med den elektriska fiolens uppkomst i slutet av 1980-talet har fiolen, liksom de andra stråkinstrumenten, funnit sin väg till många andra genrer såsom pop, rock och metal.
Kända violinister
Ljudexempel
Referenser
Noter
Webbkällor
Tryckta källor
Se även
Externa länkar
Litteratur
Violin
Viulu
Violon
Fiolin
)
)
|tessitura=
|spelsätt=stråk, pizzicato, flageolett, tremolo, vibrato, sul ponticello
|notation=
|klav=)
|ensembler=Symfoniorkester, spelmanslag, stråkkvartett, stråkorkester m. fl.
|epokgenre=Barock, wienklassik, romantik, modernism, svensk folkmusik, östeuropeisk musik, jazz
}}
Fiol eller violin är ett stråkinstrument och sopranmedlemmen i fiolfamiljen. Den är sedan sexton- eller sjuttonhundratalet ett av de allra vanligaste musikinstrumenten, i såväl konstmusik som folkmusik.)
