Begreppets innebörd
Två flockar med tranor (Grus grus) i typisk plogformation, fotograferade utanför Marburg
i
Tyskland
Idag utgår begreppet flyttfågel ifrån fågelpopulationernas regelbundna förflyttningar. En population som inte stannar kvar i området kring sin
häckningplats är en flyttfågel. Detta innebär att en population som häckar i norra
Sverige men övervintrar i södra Sverige betår av flyttfåglar. Tidigare hade man ett mer nationellt eller regionalt perspektiv vilket innebar att om en art återfanns inom samma geografisk område året om så kallades den för stannfågel. Genom bland annat
ringmärkning har det påvisats att många regioners fågelpopulationer byts ut under olika årstider. Exemplevis flyttar många av de i Sverige häckande
kajorna (som tidigare definierades som stannfågel) till Nordeuropa medan östligare häckande kajor övervintrar i Sverige. Många arter som tidigare kategoriserades som stannfåglar är
partiella flyttfåglar.
Det förekommer också andra begrepp. Begreppet
kortflyttare avser, ur ett
västpalearktiskt perspektiv, arter som i allmänhet lämnar sitt häckningsrevir men som övervintrar inom Västpalearktis. De arter som flyttar till tropiska Afrika, söder om
Sahara eller i södra Asien kallas
tropikflyttare. På samma sätt talar man om kortflyttare respektive tropikflyttare i
Nearktis men där de senare flyttar till tropikerna i Sydamerika. Kortflyttare används ibland också som synonym för partiella flyttfåglar.
Flyttmekanismer och beteenden
De vanligaste är att fåglarnas förflyttningar går från norr till söder och tillbaka igen. Men i torra trakter pågår liknande regelbundet återkommande flyttningar mellan torrperioder och
regnperioder. Vissa arter som häckar kring berg har till och med regelbundna flyttningar i höjdled. Men majoriteten av flyttfåglarna anländer från söder på våren för att uppsöka sina häckningsplatser i norr. Efter avslutad häckning söker de sig sedan tillbaka söderut för att på hösten anlända till sina vinterkvarter. Ju större skillnader ett områdes klimat har mellan olika årstider, desto större är andelen flyttande fåglar i området. Andelen flytfåglar i medelhavsregionen är alltså mindre än i
Skandinavien och ännu mindre i
Tropikerna.
Fåglar som samlas i flockar inför höstflytten
Det är olika mekanismer eller en kombination av mekansimer som 'sätter igång' flyttbeteendet hos fåglar. Vissa arter flyttar alltid kring ett visst datum, medan andra påbörjar sin flytt beroende av klimatförändringen i området. Flyttbeteendet påverkas bland annat av genetiska betingelser som styrs hormonellt. Förändringen i antal soltimmar per dygn är en mekansim som påverkar fåglarna att flytta, så väl som den minskade tillgången på föda. Man har dokumenterat att många mindre flyttfåglar blir allt mer nattaktiva på sensommaren, veckorna innan flyttningen. De flesta mindre fåglar genomför sina flyttningar på natten och vilar på dagen. Exempel på datumflyttande fåglar, som alltså främst styrs av solljus, är sädesärlan som alltid kommer till Sverige i början av april, oavsett väder. Exempel på arter som är mer opportuna och anländer till södra och västra Sverige så fort is och snö börjar ge med sig är
sånglärka,
stare och
tofsvipa.
Under flyttningen samlas fåglarna ofta i stora flockar, framför allt där de ska ge sig ut på en sträcka över öppet vatten - Ölands södra udde och Falsterbo är sådana platser i Sverige, Gibraltar och Malta är liknande platser vid Medelhavet. Även rovfåglar som falkar och hökar uppträder där i stort antal.
Vissa arter flyger i formation under flyttningen, till exempel plogformation bland gäss och svanar. Ett vanligt missförstånd är att en sådan plog med exempelvis gäss har en ledargås längst fram, men så är det inte. Fåglarna byter ofta plats med varandra inom formationen.
Tropikflyttare
De allra flesta av de insektsätande arterna flyttar till tropikerna, ur ett västpalearktisk perspektiv innebär detta söder om
Sahara, i Nearktis innebär det tropikerna i Sydamerika, och dessa fåglar kallas därför för tropikflyttare. Exempel är merparten av alla sångareen men även
bivråk. Tropikflyttare som häckar i Sverige anländer senare på våren än fåglar som övervintrar i exempelvis södra Europa eftersom deras förflyttningar tar så mycket längre tid.
Mellansträck
Vissa arter nyttjar sig av så kallat mellansträck (eller mellanflyttning) vilket innebär att de genomför en första delsträcka på flyttningen mot vinterkvarteren som avbryts av
ruggning. Ofta besätts de sydligare häckningsområdena av nordligare häckningspopulationer så att det för den oinvigde kan verka som om dessa fåglar inte alls har flyttat. Ett exempel på detta är
staren där hela populationen i södra Skandinavien flyttar till
Danmark och
Tyskland redan i juli, strax efter
midsommar. Men redan i juni har främst ungfåglar från nordligare och östligare populationer börjat anlända till södra Skandinavien på sin delsträckning för att stanna och rugga till första vinterdräkt. Detta innebär att trots att södra Sveriges hela häckningspopulation redan lämnat landet juli så finns det starar som först flyttar från södra Sverige i oktober.
Fysionomi och energiförbrukning
Fotografi från Mexiko av formationsflygande brun pelikan
(
Pelecanus occidentalis)
För de långa flyttningarna går det åt stora mängder energi. Exempelvis går starens hjärtfrekvens upp från 300 slag i minuten vid stillasittande till 700 slag i minuten när den flyger i 40km/h. Innan flyttningen äter fåglarna upp sig och skapar ett överskott av fett. Under själva flytten förekommer det ekologiska barriärer som exempelvis hav, bergsmassiv eller öknar. Exempelvis genomför merparten av småfåglarna som flyttar till tropikerna passagen över
Sahara under en nonstopflygning på cirka tre dygn. Andra flyger bara på natten och vilar på dagen men till stora delar genomförs denna passage utan att fåglarna vare sig äter eller dricker. Undersökningar har visat att fåglarna inte bara lever av sin fettreserv utan att deras organ minskar under flytten. Det vill säga att fåglarna nyttjar bunden energi från exempelvis muskler, magen,
levern och andra inre organ för att utvinna energi. På så sätt får fågeln både energi och en lägre massa vilket underlättar flygningen.
Under flygningen lever fågeln på metaboliskt vatten, det vill säga vatten som frigörs som en biprodukt från cellerna när lagrat fett förbränns. Den största vätskeförlusten under flygningen sker genom andningen, medan fågeln förlorar mycket lite vätska genom spillning.
Orienteringsförmåga
Exakt hur fåglarna orienterar sig under sin långa flyttning vet man ännu inte. Man vet dock att fåglar använder sig av flera metoder som
jordens magnetfält,
stjärnbild,
polariserat ljus och geografiska kännemärken som kustlinjer.
Flygrutter
De större fåglarna, som
storkar,
rovfåglar och
gäss, utnyttjar uppåtvindar som de ligger med utbredda vingar och svävar på i stora skruvar. Dessa uppåtvindar genereras bara över inlandet och därför minimerar de flygning över öppet hav. Resultatet blir att större fåglar som häckar i Europa på väg från och till
Afrika antingen tar en västlig eller en östlig rutt runt
Medelhavet, trots att sträckan blir längre. Småfåglar däremot kan inte sväva på samma sätt utan flyger en rakare väg över öppet hav och genom att flyga högre eller lägre uppsöker de den altitud där det förekommer medvind.
Flyttfåglar i Sverige
Man uppskattar att cirka 90 procent av Sveriges fågelpopulation flyttar till mildare klimatzoner utanför Sverige. Det innebär att cirka 450 miljoner fåglar lämnar Sverige varje år. En del arter flyttar bara till södra delarna av Sverige och det kan till och med vara så att en art som häckar i södra Sverige flyttar till Mellaneuropa medan samma art som häckar i norra Sverige övervintrar i södra Sverige.
Fenologiskt schema för fåglar i Sverige i urval
Några av de första fåglarna som återvänder till Sverige är sånglärka,
sångsvan, tofsvipa,
bofink,
ringduva,
skogsduva och stare. Även ett antal
vadare som exempelvis
skogssnäppa,
större strandpipare,
rödbena och
strandskata är tidiga. Lite senare kommer
rödhake,
stenskvätta, sädesärla och
taltrast. De första tropikflyttarna som
lövsångare anländer i slutet av april och en bit in i maj kommer
näktergal,
gök och
svalor. Bland de sista fåglararterna att anlända till Sverige är
rosenfink,
kärrsångare och bivråk. När dessa sista flyttfåglar anländer i början av juni har vissa tidiga arter redan börjat flytta tillbaka till sina vinterkvarter.
NÃ¥gra artexempel
Silvertärna - Den mest extrema långflyttande arten är vissa populationer av silvertärna, som varje år flyttar mellan sina häckningsområden på
arktiska öar till Södra ishavet där vissa till och med rundar
Antarktis. På detta sätt får silvertärnan uppleva fler soltimmar per år än någon annan fågel. Resan från norr till söder brukar ta cirka tre månader. Då vissa silvertärnor kan bli uppemot trettio år gamla innebär det att de tillryggalagt ungefär 1 200 000 kilometer på dessa flyttningar.
Eleonorafalk - Denna art har anpassat sig till att jaga flyttande fåglar, och dess årsrytm är sådan att dess häckning infaller när fågelstråken passerar och födotillgången är som störst.
Se även
Källa
- Jacques Perrin & Jean-Francois Mongibeaux (2003) Flyttfåglar, ISBN 91-7054-968-0
- Nilsson, Anna (2007) The problem of Partial Migration - the Case of the Blue Tit., Doktorsavhandling, Lunds universitet
Externa länkar
Fugletræk
Muuttolintu
|
Om 
)
)
)
. Denna sida är publicerad under GNU Free Documentation License 