Principer för val av förnamn
Idag verkar förnamn på barn väljas ut på många olika sätt. Historiskt har dock tre tydliga principer varit vanliga i Sverige och övriga Västeuropa när det gäller val av förnamn: allitteration, variation och uppkallning.
Allitteration innebar att barnets namn skulle börja på samma konsonant som förälderns namn eller på vokal om förälderns namn börjar på vokal. Utbredningen av allitterationen är osäker; den är främst känd från folkvandringstida furstesläkter, men förefaller ha varit ovanlig redan på vikingatiden. Exempelvis började en lång rad av ynglingaättens kungar på vokal: Ane, Egil, Ottar, Anund och Ingjald. Allitteration förekommer emellertid fortfarande, även om det mest är i formen av att namnen på syskon ofta börjar på samma bokstav.
[Modéer, Ivar, Svenska personnamn. Handbok för universitetsbruk och självstudier, Lund 1989.]
[Otterbjörk, Roland, Svenska förnamn, Stockholm 1981.]
Variation innebar att ett av lederna i barnets namn skulle vara identiskt med motsvarande led i förälderns (eller någon annan släktings) namn, och kunde alltså bara användas tillsammans med sammansatta/tvåledade namn. Exempelvis nämns på en runsten (U461) en kvinna Fastlög, som hade sonen Fastulv och dottern Holmlög. Under vikingatiden var variationen mycket vanlig, men upphörde i stort sett när vikingatiden slutade.
[Brylla, Eva, Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon, Stockholm 2004.]
[Modéer, Ivar, Svenska personnamn. Handbok för universitetsbruk och självstudier, Lund 1989.]
[Otterbjörk, Roland, Svenska förnamn, Stockholm 1981.]
Uppkallning innebär att barnet avsiktligt får samma namn som någon annan person. Redan under vikingatiden blev detta den dominerande principen för att välja förnamn åt barn. Ofta valdes namnet från någon förälder, far- eller morförälder eller annan nära släkting; så kallad släktuppkallning. Även andra personers namn kunde dock komma ifråga, till exempel någon som gjort familjen en tjänst, eller någon man ville ställa in sig hos; så kallad hyllninguppkallning.
I vissa trakter och under vissa tider verkar släktuppkallningen ofta ha varit ganska regelbunden. Ett sådant vanligt mönster är att första sonen uppkallades efter farfar, andra sonen efter morfar, första dottern efter mormor och andra dottern efter farmor. Ett annat sådan mönster är att barnet skulle uppkallas efter närmsta avlidna släkting av samma kön. I de fall ett visst mönster verkar ha följts i mycket hög grad kallar man detta för bunden uppkallning.[Hallberg, Ragnar, 'De bundna namnformerna', i: Osby Hembygdsförenings Årsbok 1961, s. 30-47, Osby.][Sondén, Astrid. 'Den bundna namngivningen', i: Släkt och Hävd 1959:2, s. 270-278, Stockholm.] Begreppet bunden uppkallning är dock något omstritt, eftersom det alltid har funnits undantag och det aldrig har varit fråga om direkt påbjudna regler.[Sikeborg, Urban, 'Hur >>bunden>> var namngivningen?', i: Släktforskarnas årsbok 1995, s. 83-85, Stockholm.]
När uppkallning endast har skett efter avlidna personer, har detta satts i samband med själavandringtro.[Storm, Gustaf, 'Vore Forfædres Tro paa Sjæ levandring och deres Opkaldelsessystem', i: Arkiv för nordisk filologi 9, s. 199-222, Lund 1893.] Det har även funnits folktro kring detta, att personer i släkten som dött spökade om de inte blev uppkallade.[af Klintberg, Bengt, 'Kalla upp mig!', i: Studia Anthroponymica Scandinavia 21, s. 83-87, Uppsala 2003.]
Under 1800-talet ändrades mönsterna för val av personnamn kraftigt. Många nya namn infördes ('den nordiska namnrenässansen') och det blev vanligt med två eller flera förnamn. I samband med detta blev även uppkallning mindre vanlig.[Gustafsson, Linnea, Novation i norr. Nya dopnamn och namngivningsmönster i Skelleftebygden 1791-1890, Umeå 2002.] Idag är uppkallning tämligen ovanlig när det gäller tilltalsnamn; däremot förekommer uppkallning fortfarande i stor utsträckning när det gäller förnamn som inte är tilltalsnamn.[Mellby, Therése, Namngivning & namntrender. En nulägesrapport, C-uppsats, Institutionen för Nordiska språk, Lunds universitet 2006.]
En del mindre undersökningar har gjorts för att se hur pass vanligt det faktiskt var att barn hade samma namn som olika släktingar.[Nahlbom, Lars, 'Dopnamnsfrekvensen i V. Vingåker 1666-1697', i: Släkt och Hävd 1981, s. 353, Stockholm.][Skogsjö, Håkan, 'Namngivningen på Åland - traditionstyngd eller fantasifylld?', i: Släktforskarnas årsbok 1995, s. 86-92, Stockholm.][Werner, C.-G., Uppkallning eller slump?, B-uppsats, Historiska institutionen, Högskolan på Gotland 2007.] Dessa undersökningar har då bara omfattat mindre områden, varför egentligen alla påståenden om uppkallning och speciellt bunden uppkallning måste betraktas som ganska osäkra.
Speciellt släktforskare har intresserat sig för uppkallning eftersom regelbunden sådan kan ge ledtrådar till släktskap, även om det aldrig kan bevisa något.
Se även
Källor
Externa Länkar
Fornavn
Prénom
Navn
Nimi
