Försoningslära

Klassisk försoningslära

Hos de tidiga kyrkofäderna, som funderade mycket över kristologisl och treenighetära, finns ingen riktigt utvecklad försoningslära, och det är osäkert hur de skulle ha ställt sig till de sentida försoningslärorna. I den tidiga kyrkan beskrivs Jesu död framför allt som en seger över ondskan. Människan har sedan urminnes tider levt under djävulenss, döden och syndens förtryck, och genom att han frivilligt lät sig avrättas har Jesus slutligen besegrat dessa tre. Den klassiska försoningsläran kallas också hos 1900-talsteologen Gustaf Aulén för den dramatiska försoningsläran, då den uttrycker Guds kamp emot det onda. Enligt Aulén var den klassiska försoningsläran också väl företrädd hos Martin Luther liksom hos Aulén själv.

Objektiv försoningslära

Den objektiva eller juridiska försoningsläran, bygger på att Guds känsla för rättfärdighetande kräver att den som bryter mot hans regler får ett straff. Eftersom de synd människorna aldrig klarar av att uppfylla Guds krav på rättfärdighet, förtjänar de att straffas, men eftersom Gud samtidigt älskar dem vill han inte utdöma straffet. Gud är således i konflikt mellan sin egen kompromisslösa rättfärdighet och stora kärlek. Lösningen på dilemmat blir att Gud själv blir människa i Jesus Kristus och tar på sig straffet.

Namnet juridisk försoningslära kommer av denna juridiska straffsymbolik, och namnet objektiv försoningslära kommer av att Gud är objekt för försoningen, alltså att det är Gud som är vred och skall försonas.

Läran formulerades av Anselm av Canterbury på 1000-talet, men formuleringar som pekar åt samma håll finns också hos kyrkofäderna Tertullianus och Augustinus. Den blev det vanligaste förhållningsättet i västerlandet efter Anselm, även om det fanns personer som drev andra teorier; b.la Pierre Abelard. Vid reformationen skedde ingen brytning med detta tankesätt, då Luther och de flesta reformatorer betraktade den som något av en självklarhet. Anselms förhållningssätt är alltså fortfarande de vanligaste i både katolsk, luthersk och kalvinistisk teologi.

Framför allt kalvinistiska och lutherska kyrkor tenderar att använda en juridisk terminologi. Man menar att Jesus tog på sig ett straff som människorna förtjänade. Vissa andra riktningar tonade ner denna juridiska terminologi, och menar att Jesus genom sin död visade den yttersta lydnaden gentemot Gud i människornas ställe.

Subjektiv försoningslära

Den subjektiva försoningsläran formulerades i opposition mot den objektiva, och ansågs som en villolära långt in på 1800-talet. Namnet kommer sig av att Gud i den här läran inte är objekt i försoningen, utan subjekt, den som handlar och ser till att det blir försoning.

I den här läran blir inte Gud människa för att ta på sig ett straff, utan för att bevisa sin kärlek till människorna genom att göra sig sårbar, gå ner på deras nivå, och ta på sig den behandling de utsatte honom för. Det som hindrar människor från att närma sig Gud är inte att Gud är vred och vill straffa dem, utan människornas egen ovilja att ändra sig.

I Sverige argumenterade Paul Peter Waldenström och Helge Åkessons för den subjektiva försoningsläran. Eftersom den stred mot Svenska kyrkan lära innebar det att Waldenström förlorade sitt ämbete som präst och att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen splittrades och Svenska Missionskyrkan bildades, liksom Fribaptistsamfundet. Idag är försoningsläran inte föremål för strid mellan kyrkorna, och det finns gott om präster i Svenska kyrkan som föredrar den subjektiva, även om det står i strid med kyrkans officiella teologi.

Subjektiv försoningslära har ingenting att göra med adjektivet subjektiv i betydelsen personlig, osaklig eller med filosofin subjektivism att göra, även om moderna uppslagsverk ibland gör den kopplingen.

Historiskt kan Pierre Abélard sägas ha företrätt en variant av den subjektiva försoningsläran.