Friedrich Schiller

Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till Se för detaljer. Se även

Johann Christoph Friedrich Schiller (1802 adlad till von Schiller), född 10 november 1759 i Marbach (Württemberg), död 9 maj 1805 i Weimar, var en tysk diktare och filosof.

Schiller tillhörde en schwabisk borgarsläkt. Fadern, Johann Kaspar Schiller (född 1723 och död 1796) tjänstgjorde som kirurg, officer och slutligen styresman över hertigliga trädgården i Stuttgart. Schillers mor hette Elisabeth Dorothea Kodweiss (född 1732 och död 1802).

Ungdomen i Württemberg

gick först i latinskolan i Ludwigsburg men tvingades sedan av Württembergs hertig Karl Eugen att gå i den av hertigen grundlagda Karlsschule. Skolbytet ledde till att han måste överge planerna att bli präst. Han valde att först studera juridik och sedan det medicin. Den absoluta lydnaden under hertigen, undervisningsanstaltens stränga disciplin och enformigheten i utbildningen vars mål var att skapa dugliga ämbetsmän gjorde vistelsen i Karlsschule svår för Schiller. 1780 lämnade han skolan och anställdes som läkare vid ett grenadjärregemente i Stuttgart. Han var redan då mycket beläst. Friedrich Gottlieb Klopstock, Jean-Jacques Rousseau och William Shakespeare hade gjort djupt intryck på honom liksom Sturm-und-drang-tidens tyska författare: Johann Wolfgang von Goethe, Friedrich Maximilian Klinger, Johann Anton Leisewitz med flera.

Schillers egna försök var till en början lyriska; han fick en dikt publicerad i Das schwäbische Magazin 1776. 1781 utgav han på eget förlag det i hemlighet skrivna skådespelet Die Räuber som 1782 uppfördes i Mannheim och hade stor framgång. Framförallt väckte Die Räuber hänförelse genom sitt frihetspatos. Den blev en krigsförklaring mot allt tyranni och hyckleri i stats- och sällskapslivet. Följden av hans framträde som dramaturg blev onåd hos hertigen och ett förbud för honom att skriva annat än medicin. Den 22 september 1782 flydde han från Württemberg.

Osäkra år

Han köpte sin frihet dyrt. Under umbäranden och allehanda svårigheter tillbragte han den närmaste tiden, ivrigt sysselsatt med sitt författarskap som allt mer avsiktligt närmade sig de praktiska sceniska kraven. I Die Verschwörung des Fiesto zu Genua (1783) tog han första gången sitt ämne ur historien. Titelfiguren var ursprungligen en frihetshjälte som sätter sin personliga kraft och storhet mot statslig oordning och furstligt förtryck, men karaktären undergick flera förändringar vid Schillers omarbetningar av skådespelet och den slutliga avfattningen visar en ärelystens tragedi. Det mottogs kyligt, varemot det borgerliga skådespelet, Kabale und Liebe (1784) slog an i högsta grad. Här angrep Schiller den från småhoven utgående fördärvade och förslavande andan, aristokratiens bördshögfärd, det tukt- och tygellösa liv han kände till från hertig Karl Eugens rike, och satte som motbild den duktiga, hederliga stuttgartborgarklassen.

Med Don Carlos (1787) övergav Schiller prosan för blankversen. I sin varma och luttrade kärlek till friheten förkunnande läran om att staten ska grundas på aktningen för människovärdet - först två år efteråt antogs i Frankrike deklarationen om de mänskliga rättigheterna - är Don Carlos sista milstenen i Schillers utveckling från stormande titanism till måttfull kraft och harmonisk idealitet. Hans övriga alstring under detta första skede av hans författarskap utgjordes förnämligast av lyrik, delvis offentliggjord i den av Schiller till största delen författade Anthologie auf das Jahr (1782) som tidigt visade en dragning åt det storslagna och upphöjda, men till en början ofta var bitter och mörk. Känsloglöd och idéflykt skymdes stundom av uttryckssättets våldsamhet och ojämnhet, men avslöjade den blivande mästaren.

I hans personliga förhållanden rådde länge osäkerhet. En längre vistelse på godset Bauerbach vid Meiningen hos fru von Wolzogen, i vars dotter Charlotte han förälskade sig, avlöstes av en tids (1783-84) anställning i Mannheim som teaterförfattare. Här mötte honom i Charlotte von Kalb en intressant men oharmonisk beundrarinna som vann hans hjärta, men från vilken han snart skildes för att i Leipzig och Dresden motta gästfrihet och hjälp av en ideellt sinnad krets, som i Gottfried Körnerskts hem ägde sin mittpunkt. Här stannade Schiller 1785-87, oavbrutet vidgande sina kunskaper och sysselsatt med flerfaldiga bok- och tidskriftsföretag (Thalia med flera) för att stärka sin genom den tvungna skuldsättningen förstörda ekonomi. Om stegrad levnadslust vittnar bland annat dityramben 'Ode an die Freude' från denna tid. Berättelserna 'Der Verbrecher aus Infamie' och 'Der Geisterseher' visade Schillers förmåga av spännande berättelse med tidstendens. Genom sina studier drogs han alltmer över till det historiska och senare filosofi estetiska författarskapet. Den grekiska klassiska litteraturen och Kants åskådning övade starkt inflytande på honom. Dikter som 'Die Götter Griechenlands' och 'Die Klinstler' uppenbarade hans strävan till klassicitet, den ofullbordade 'Geschichte des Abfalls der vereinigten Niederlande' (1788) själfull uppfattning och fängslande framställningskonst.

Professuren i Jena - karriären tryggad

örsöken att närma sig Goethe slog fel, men denne skaffade honom den först oavlönade extra ordinarie professuren i historia i Jena (1788), dit Schiller flyttade 1789 och där han redan med inträdesföreläsningen, 'Was heisst und zu welchem Ende studiert man Universalgeschichte?', vann en hänförd åhörarkrets. 1790 gifte han sig med Charlotte von Lengefeld (född 1766, död 1826), en hugstor och högt bildad kvinna. Mellan henne och hennes syster, Karoline von Beulwitz hade hans val länge varit oavgjort. Geschichte des dreissigjährigen Krieges (1791-93) avslutade hans historiska författarskap.

Schillers svaga hälsa fick samtidigt med dessa ivriga studier och omfattande arbeten en obotlig knäck genom en lungsjukdom som utbröt vintern 1791 och under lång tid hotade med snar död. Hans alltjämt tryckande fattigdom syntes försvåra, eller rent av omöjliggöra, den vila som krävdes för att återställa krafterna, men ett genom skalden Jens Immanuel Baggesen från Danmark (af Schimmelmann och hertig Fredrik Kristian af Augustenborg) skänkt understöd af 1000 thaler under tre år räddade Schiller ekonomiskt under tillfrisknandet. En resa i Schwaben augusti 1793 till maj 1794 gjorde honom gott i alla avseenden. Med stigande klarhet och självständighet började han därpå framställa sin åskådning av konsten och dess förhållande till livet. Über den Grund des Vergnügens an tragischen Gegenständen (1792) och Über die tragische Kunst (1792) är ännu lärjungearbeten. Über Anmuth und Würde (1793), Briefe über die ästhetische Erziehung des Menschen (1795) och Über naive und sentimentalische Dichtung (1795-96) är mästerverk. Hos konstnären kräver Schiller hög bildning och sedlig självuppfostran. Endast den som fyller dessa villkor kan skapa en konst i stånd att rätt fylla sin uppgift, som är att obunden av alla bihänsyn eftersträva skönhet och därigenom förädlande inverka på hela det mänskliga väsendet. Blott genom konsten, som harmoniskt förenar och försonar med varandra det sinnliga och det andliga, nås ett människornas mål värdigt, av skönhet mäktigt tillstånd, som möjliggör uppkomsten av en på frihet och förnuft grundad stat. I det Schiller uppställde som huvudskillnaden mellan den antika och den moderna litteraturen, att den förra var naiv, det vill säga natur, men den senare sentimental, detvill säga sökande den förlorade naturen, lade Schiller en av grundvalarna för den estetiska diskussionen under de följande årtiondena och är över huvud en av de äldre estetikens viktigaste teoretiker.

Vänskapen med Goethe

Efter återkomsten till Jena lyckades han 1794 komma i vänskaplig, snart synnerligen nära, förbindelse med Goethe vars medarbetarskap han förvärvade för tidskriften Die Hören (1795-97) och Musenalmanach (1795-1800) och som för Schiller genom sin konkretion, sin utomordentliga mångsidighet och sina naturvetenskapliga intressen varit en ojämförlig eggare och ett utomordentligt komplement, medan Schiller på Goethe övade en motsvarande gagnelig inverkan. I en omfångsrik samling skarpa Xenien (Musenalmanach, 1796) gick de båda meningsfränderna angreppsvis till väga mot samtidens fabrikslitteratur, skråmässiga vetenskap och tarvliga litterära ideal samt haltlösa och ensidiga åsikter i flerehanda riktningar. I nästa årgång av Musenalmanach trycktes Goethes ballader och ett antal samtidigt av Schiller författade romanser. Hade de dikter, varmed Schiller efter sex års avhållsamhet från poesi återvänt till denna (de upphöjda filosofiska sångerna 'Macht des Gesanges', 'Das Ideal und das Leben', 'Der Spaziergang' med flera) bevisat en sällsynt gåva att försinnliga idéernas värld, att i den torra lärodiktens ställe kunna sätta en storslagen tankelyrik, gav romanserna ('Der Ring des Polykrates', 'Der Handschuh', 'Ritter Toggenburg', 'Der Taucher', 'Die Kraniche des Ibykus', 'Der Gang nach dem Eisenhammer' med flera) kraftiga och mäktiga bilder ur skilda tiders seder och levnadssätt, med stora skildringar av stolt självförtroende, hjältemodig fattning inför det oundvikliga. Hjältarna står i ödmjuk och tapper manlighet som idealbilder. Den sista stora dikten i denna följd var 'Das Lied von der Glocke' (1799).

Återgången till dramatiken

dramatiska författarskap återtog Schiller efter tolv års avbrott med den storartade tragedin Wallenstein (1798-99), bestående av förspelet 'Wallensteins Lager', en brokig och karakteristisk bakgrund för huvudhandlingen, det egentliga skådespelet 'Die Piccolomini' och 'Wallensteins Tod'. Den är överlägsen Schillers andra dramer genom behärskningen av människomassorna, ämnets stora omfattning och den lysande formen; det var inte längre Schillers egna känslor som talade genom personerna, utan verkligheten, sådant Schiller uppfattade dess stora sammanhang, och tidevarfvet genom sina typiska gestalter. Sorgespelet Maria Stuart (1800) fullbordades efter att Schiller 1799 flyttat till Weimar. Maria Stuart betecknar en anslutning till Euripidess' analytiska metod och är den dystra skildringen av människolivets litenhet och armod. Inte utan påverkan av romantiken är Die Jungfrau von Orleans (1801), en tragedi som på samma gång är i högsta grad Schiller själv i sin teckning av en människa, som går upp i sin stora sändning. Med nästa sorgespel, Die Braut von Messina (1803), frestade han en långt gående efterbildning av det klassiska grekiska skådespelet, inte minst genom att uppta körerna. Wilhelm Tell (1804), Schillers sista fullbordade skådespel, är helt och hållet ett nationellt frihetsdrama som visar skalden i alltjämt pågående utveckling. Som något nytt inträder där den fylliga skildringen av naturen och dess inverkan på karaktärerna. Jämte Goethe flitigt verksam för Weimar teater och dess skådespelares utbildning, bearbetade Schiller ett stort antal verk för scenen, bland annat Shakespeares Macbeth (1801), Gozzis Turandet (1802), två komedier av Picard (1804), Racines Phaédra (1805), Goethes Egmont och Ifigenia. Med festspelet Die Huldigung der Kilnste (1805) slöts hans verksamhet. Synnerligen intressanta och lovande brottstycken av dramatik, såsom Demetrius, Die Malteser, Kinder des Hauses, Prinzessin von Celle och Elfriede, vilka Schiller inte hunnit fullborda, vittnade om hans rikedom på planer och uppslag. 1802 erhöll Schiller adlig värdighet av kejsaren.

Schillers död

Gång på gång inträffade svåra sjukdomsanfall, vilkas ursprung till stor del var att finna i vad Schiller tidigare lidit av allsköns brist, avtynade Schiller på våren 1805, allmänt begråten. I en epilog till 'Die Glocke' tolkade Goethe i mäktiga ordalag saknaden.

Bibliografi

Dramer

• Die Räuber (1781)
• Kabale und Liebe (1783)
• Die Verschwörung des Fiesco zu Genua (1784)
• Don Karlos (1787/88)
• Wallenstein - trilogi (1799)
• Maria Stuart (1800)
• Die Jungfrau von Orléans (1801)
• Turandot (efter Carlo Gozzi) (1801)
• Die Braut von Messina (1803)
• Der Neffe als Onkel (1803)
• Der Parasit oder Die Kunst, sein Glück zu machen (1803)
• Wilhelm Tell (1803/04)
• Demetrius (ofullbordad 1805)

Mindre verk

• Hektors Abschied
• Die Schaubühne als eine moralische Anstalt betrachtet (1784)
• Der Verbrecher aus verlorener Ehre (1786)
• Der Geisterseher (Fragment)

Dikter och Ballader

• Ode an die Freude (1786)
• Resignation (1786)
• Die Teilung der Erde (1795)
• Der Handschuh (1797)
• Der Taucher (1797)
• Die Kraniche des Ibykus (1797)
• Ritter Toggenburg (1797)
• Der Ring des Polykrates (1798)
• Die Bürgschaft (1798)
• Das Lied von der Glocke (1799)
• ''Der Antritt des neuen Jahrhunderts (1800)
• Das Siegesfest (1803)
• Die Huldigung der Künste (1804)

Filosofiska skrifter

• Ãœber den Grund des Vergnügens an tragischen Gegenständen (1792)
• Augustenburger Briefe (1793)
• Ãœber Anmut und Würde (1793)
• Kallias-Briefe (1793)
• Kallias oder Ãœber die Schönheit (n. e.)
• Die Horen (1795)
• Ãœber die ästhetische Erziehung des Menschen (1795)
• Ãœber naive und sentimentalische Dichtung (1795)
• Kleinere prosaische Schriften (1801)

Historiska verk

• Geschichte des Abfalls der Vereinigten Niederlande von der spanischen Regierung (1788)
• Was heißt und zu welchem Ende studiert man Universalgeschichte (tillträderföreläsning 26 maj 1789, 1790)
• Geschichte des dreißigjährigen Krieges (1790)