Gallien

Gallien (latin: Gallia) var den region i romerska riket som motsvarar dagens Frankrike, Belgien, västra Schweiz samt de delar av Tyskland och Nederländerna som ligger väster om floden Rhen.

Termen Galli användes tidigast av Cato den äldre omkring 168 f.Kr för att beteckna det område som kelter intagit på Poslätten (Gallia Cisalpina) och först i.o.m. den romerska erövringen av södra Frankrike omkring 100 f.Kr framträder en tydligare bild av de keltiska folkgrupper, i första hand galler, som vid sidan av mindre baskiska och liguriska enklaver levde på det område som utgör dagens Frankrike.

Vid tiden för den romerska erövringen hade galler dock redan etablerat sig över hela Europa och de keltiskagrupper språken hade delat upp sig i två språk. Förutom gallerna i nuvarande Frankrike hade galler bosatt sig på Poslätten i norra Italien som senare blev de romerska provinserna Gallia Cisalpina och Venetia et Istria. Andra galler hade korsat Pyrenéerna för att på Iberiska halvön etablera sig som keltiberer på ett område som senare blev provinsen Hispania Tarraconesis.

Det keltiska Gallien

Huvudartikel: Kelter

Ledda av Brennus erövrade galler Rom omkring 390 f.Kr och förstörde då större delen av staden. När romarna betalade skadestånd till gallerna klagade de över att gallerna använde falska vikter och då kastade Brennus sitt svärd i vågskålen och yttrade de berömda orden Vae Victis (Ve de besegrade).

Thrakien i norra Grekland invaderades av öst-galler 281 f.Kr. En stor armé ledd av en annan Brennus hindrades i sista ögonblicket från att förstöra Apollontemplet i Delfi av järtecken i form av åskaar och blixt. Samtidigt korsade omkring 10 000 keltiska krigare med kvinnor, barn och slavar Thrakien. Tre keltiska stammar korsade Bosporen inbjudna av Nikomedes I av Bithynien som behövde understöd i sin maktkamp mot sin bror. De bosatte sig senare i östra Galatien och Frygien i Mindre Asien, ett område som därefter kallades Galatien.

Gallien hade då sedan hundratals år haft kontakt med Rom och Medelhavetn genom den grekiska koloni Massilia (nuv. Marseille), där de bedrev handel med grekiska köpmän, och övertog viss kultur. Med andra ord hade de mynthus och ett rättsystem som stod över blodshämnden, reglerat av druider, vilka stod för juridiska spörsmål och utbildning, samt kult.

Det romerska Gallien

Huvudartikel: Romerska riket

De första romerska soldaterna i Gallien var legosoldater som försvarade galliska samhällen mot det ännu grekiska Massalia ca 153 f.Kr och detta dubbla förhållande mellan Rom och Gallien skulle bli ett stående inslag under de kommande seklerna.

Julius Caesar

Huvudartikel: Galliska kriget

Några decennier senare hade germanska stammar börjat bli ett allvarligt problem både för romarna och kelterna. Generalen Marius eliminerade germanerna i Podalen i början av det första århundradet. 59 f.Kr anlände Julius Caesar till Gallien för att medla mellan gallerna och germanerna men utnyttjade snart sin roll till att utvidga Roms gränser och hans våldsamma framfart ledde 52 f.Kr till ett folkligt uppror lett av hövdingen Vercingetorix som snabbt slogs ned.

De delar av Gallien som Rom inte tidigare kontrollerade, Gallia Comata ('Det långhåriga Gallien'), erövrades av Julius Caesar i galliska kriget omkring 58-51 f.Kr, ett krig han beskrivit i De Bello Gallico och som kostade en miljon galler livet och förslavade lika många. Detta innebar början på en 500-årig romersk närvaro i Gallien.

Gallo-romersk kultur

Huvudartikel: Gallo-romersk kultur

Romaniseringen av Gallien gick därefter snabbt och gallerna tog snart till sig den nya tekniken, administrationen och kulturen. Rollen som romersk provins innebar för många fred, ökad handel och bättre utkomst. Nya städer som Narbonne, Lyon, Paris, Trier, Toulouse och Bordeaux grundlades och latin kom att allt mer ersätta keltiskan. Den vulgärlatin som talades av soldater och slavar blev grunden till dagens franska och vid de utbildningscentra som växte fram i Reims, Toulouse, Autun och Bourdeaux verkade lärda som Eumenius och Ausonius.

Ur tidigare stamområden bildade romarna civitates, och snart blommade Gallien, och gav Rom mer skatt än den egyptiska provinsen Aegyptus, Romarrikets 'kornbod'. År 200 f.Kr skall folkmängden i Gallien ha uppgått till 15-20 miljoner invånare - vid tiden för Julius Caesars erövring hade den decimerats av epidemier.

Omkring 120 e.Kr. var Gallien updelat i flera romerska provinser:

Romersk provins	Ungefär motsvarande dagens
Gallia Narbonensis	södra Frankrike
Gallia Aquitania	sydvästra Franrike
Gallia Lugdunensis	Norra Frankrike
Gallia Belgica	Belgien och norra Frankrike
Gallia Alpes Penninae	Västra Schweiz
Gallia Alpes Cottiae	Alperna mellan Frankrike och Italien
Gallia Alpes Maritimae	Provence

Dessutom kallade romarna de galliska områdena på den italienska halvön Gallia Cisalpina 'Gallien hitom Alperna' och Gallien öster om Alperna Gallia Transalpina, 'Gallien bortom Alperna'. Galliens huvudstad var Lugdunum (dagens Lyon.

Det barbariska Gallien

Trycket från de germanska stammarna hade gradvis stigit med början under 200-talet och den 31 december 406 korsade vandaler, alaner och sveber Rhen och påbörjade invasionen av Gallien.

Gallien hade snart delats upp mellan olika barbariska folk: visigoter i Akvitanien; burgunder längs med Rhône och Saône; alemanner i Alsace och; franker väster om Rhen. Det som återstod av det romerska inflytandet vid den tid var kristendomen, det alltmer vulgäriserade latinet och ett nätverk av städer och vägar.

Under 400-talet började det romerska riket att falla samman på grund av inre konflikter mellan de styrande kejsarna och generalerna och på grund av den invasion av plundrande germaner, goter och hunner som välde fram över Europa. Den romerska kontrollen över Gallien tog definitivt slut då frankerna under Klodvig I besegrade guvernören Syagrius år 486.

För Frankrikes fortsatta historia se: Franker

Se även

• Det Galliska kriget
• Frankrikes historia