Götar

Ortnamnet Götaland

Förleden innehåller innebyggarordet götar och är en bildning till verbet gjuta, som kan syfta på männen i området som 'gjutare' – 'götar', som betyder män (utgjutare av sädesvätska), eller på att landområdet utgjuter flera vattendrag. Efterleden land är i plural, vilket en nedskrift från 1384 i Gøthalandom (dativnas plural) visar. Namnet i sin helhet betyder alltså 'götalanden', 'götarnas landområden' eller 'götarnas landskap' (och möjligen också alltså 'människornas land', precis som inuiter namn på sitt land). Namnet Gotland (närmare bestämt det ursprungliga namnet Gutland och dess invånare gutar) hör ihop med ortnamnet Götaland och har samma ortnamnstolkning.Den första tolkningen om ortnamnsbetydelsen 'männen' finns i Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003, s. 103 och 92 (på den senare sidan tolkas ortnamnet Gotland). Tolkningen att det har med vattendrag att göra finns i Nationalencyklopedin.

Historievetenskapens syn på götarna

Götarna behandlades i äldre svensk historieskrivning som en klart åtskild historisk folkstam, med stöd framför allt i texter av latinska författare, vars sakkunskap om nordiska förhållanden vid denna tid kan ifrågasättas. 1800-talshistorikernas mödor att precisera förhållandet mellan svear och götar, till exempel om huruvida de förra fick makt över de senare i och med slaget vid Bråvalla, har helt övergetts av modern forskning.

Eftersom få eller inga av källkritiska forskare godtagbara källor har överlevt till våra dagar omges götarna av flera kontroverser, bland vilka man kan nämna goternas ursprung, geaternas identitet och västgötaskolan, liksom deras roll i Sveriges uppkomst. Svear och götar uppträder i Saxo Grammaticus Gesta Danorum från 1100-talet, och kanske i den äldre Beowulf, liksom i något senare nedskrivna isländska sagor (bl.a. av Snorre Sturlason). de yngre källorna är flera hundra år för unga och de äldre källorna uppenbart blandar fakta med sagostoff är de inte helt pålitliga. Dessutom är en del källor delvis motstridiga.

På 1950-talet kunde dock historiker som Birger Nerman, med stöd i Beowulf, påstå att Västergötland redan vid folkvandringstidens slut var en del av Sveaväldet i en federation av småkungar, medan Östergötland och Södermanland var ett eget fristående småkungadöme.Nerman, Birger (red.) Sveriges konungar och drottningar genom tiderna (1952) medförfattare är bland annat den välmeriterade historikern Adolf Schück (om medeltidens historia) Senare forskare (Mats G. Larsson) har hävdat att det tvärtom var så att östgötarna underkuvades först, och hänvisar till den arkeologiska försvarsvallen 'Götavirke' som bevis.

En kärnfråga som inte kan besvaras är om götarna någon gång varit ett folk för sig – i likhet med svearna, som i arkeologiska fynd och annat källmaterial uppträder som en någorlunda enad folkgrupp, kanske redan kring 500-talet (Vendeltiden).

Å ena sidan visar landskapsnamnen Västergötland och Östergötlanden att ordet göt/göte en gång haft en betydelse, och götamål uppvisar också gemensamma drag. Å andra sidan visar de äldsta skriftliga källorna att västgötar och östgötar var konkurrerande storheter – de stridande kungaätterna Erikska ätten och Sverkerska ätten kom från Västergötland respektive Östergörland. Instiftandet av en kunglig Eriksgata har tolkats som ett försök att upprätta maktbalans mellan de tre mäktigaste hövdingagrupperna, de västgötska, östgötska och svealändska. Enligt Äldre Västgötalagen kunde en kung väljas eller 'vräkas' av svearna, kanske vid Mora sten, där folket, om det var missbelåtet, kunde dränka en kandidat i våtmarken, ortnamnet Mora betyder nämligen '(sank, sumpig) granskog'.Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003, s. 213.. Därefter godkändes kungen av tingen i övriga landskap som medlemmar i en sorts federation. Östgötarna hade ibland mer gemensamt med svearna: till exempel reste Ragnvald Knaphövde från Svealand, och blev accepterad som kung i Östergötland men ihjälslagen i Västergötland på sin eriksgata. Östgötarna betalade också, på 1100-talet, samma ledungsskatt som svearna, medan västgötarna hade ett eget skattesystem (enligt Thomas Lindkvists forskning).

Flera forskare har velat tänka sig att orden svear och götar från början inte hade den betydelse vi ger dem i dag – om de alls användes före år 1000. I så fall kan de kortfattade källorna tolkas annorlunda: Götar verkar ofta kunna syfta på enbart västgötarna (som de isländska sagaskrivarna var bäst informerade om), och rex Gothorum (hos Saxo) kan i praktiken ha betytt 'den mäktigaste av de västgötska stormännen'. Etymologin bakom ordet 'svear' är också oklar. Om svear har med ordet 'vi' att göra kan ordet syfta på dem som hade det förnäma templet i Uppsala som samlingsplats, och i så fall kanske inkludera vissa hedniska, götaländska småkungar med flera. (Kanske har ordet 'svear' också med svedjebruk att göra, en sveakung enligt sagorna kallas till exempel Bröt-Anund (tillnamnet 'Bröt' betyder att denne kung bröt eller lät bryta mark).I Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003, s. 305-306 är tolkningen dock att 'svear' kan betyda 'vi själva', jämför artikeln svear.)

'Alla götars ting', som åtminstone på 1100- och 1200-talen kallades så, och hölls årligen i Skara, berörde bara västgötar och dalslänningar. År 1164 finns det första belägget att en kung kallade sig 'rex Sweorum et Gothorum'. Först på 1200-talet vet vi att götar användes som samlingsnamn för västgötar och östgötar: i Upplandslagens uppräkning 'uppsvear, södermän, götar och gutar och alla smålänningar'.

Men om götarna faktiskt var ett folk från början, i etnisk bemärkelse, om Östergötland koloniserats från Västergötland, eller om namnen uppkom först i och med nordbornas kontakter med kontinenten – Adam av Bremens och de tyska missionärernas övertygelse om att det var ättlingar till västgoternasnas och östgoter stamfränder de kom i kontakt med – kan man inte säkert veta.

Nedanstående är således endast en möjlig syn på götarnas äldsta historia.

Historia

Den som först nämner götarna kan vara Ptolemaios som på 100-talet beskrev ett skandinaviskt folk som han kallade Goutai. På 500-talet skrev romaren Cassiodorus, som kansler åt kejsar Theoderik, en gotisk historia, för att förklara (och sannolikt försköna) dennes härstamning. Den boken har förkommit, men i ett något senare referat av Jordanes nämns tre folk: gautigoter, ostrogoter och vagoter som levde på ön Scandza (och som med lite fantasi kan översättas till västgötar, östgötar och gutar). Att Theoderik är nämnd på den östgötska Rökstenen, som 'Tjodrik', verkar tyda på kontakter mellan goter och götar. (Kontakterna kan ha samband med ett gemensamt ursprung, men det kan givetvis också vara så att ursprunget uppfanns i och med kontakten.)

Under 500-talet nämnde också Prokopios ett folk som han kallade gautoi. Under 700-talet (tror man) skrevs Beowulfnaskvädet där geaterna beskrevs ingående med både kungar, drottningar och sagans hjälte Beowulf. Trots betydande sagoinslag anses kvädet ha en viss historisk verklighetsbakgrund, varför vissa forskare ansett att geaterna är desamma som götarna. I Beowulfskvädet beskrivs flera krig mot svear och den slutar med att hjälten förutsåg att geaterna återigen skulle bli angripna av svearna.

Goterna och götarna

Jordanes berättade i Getica att goterna hade utvandrat från ön Scandza år 1490 f.Kr. Nu är det dock så att denna information endast finns hos Jordanes. De andra skriftliga källorna som beskriver goternas existens (Plinius den äldre - som talar om guiones - och Tacitus) placerar dem vid Weichsels mynning vid den nuvarandre västerländska tideräkningens början. Vissa forskare hävdar bestämt att eftersom goternas skandinaviska ursprung endast finns hos Jordanes går detta inte att bevisa och därför drar de slutsatsen att goterna inte kan ha utvandrat från Gotland eller Götaland. Nu finns det dock inte någon konkurrerande teori om varifrån germanerna anlände till norra Polen.

Andra påpekar att goten Jordanes var i en bättre position att känna till sitt folks traditioner och att det inte kan vara en slump att skandinavien uppvisar minst två stamnamn som liknar goternas varav gutarnas är etymologiskt identiskt med got. På grund av språkliga likheter har gotländskan bektraktats som en form av gotiska och den mest kända likheten är användningen av lamb för både vuxna och unga får. Folknamnet götar har emellertid ett delvis annat etymologiskt ursprung. I såväl den fornisländska som den fornengelska litteraturen skiljer man på götar å ena sidan (isl. gautar, feng. geatas) och goter/gutar å den andra (isl. gotar, feng. gotenas).

Det bör också nämnas att enligt polska arkeologer har goternas Wielbark/Willenberg-kultur stora likheter med den skandinaviska [1] . Det är också intressant att många byar övergavs i Östergötland under den tid goterna ska ha dykt upp i Polen, och att det dök upp domarringar i Polen. Arkeologisk forskning stöder alltså att Jordanes beskrivning reflekterar en autentisk tradition[1] . Det är inte omöjligt - fast det givetvis inte går att bevisa - att en skandinavisk population bestående av gutar bosatt sig i norra Polen och där bildat den separata aristokrati som Jordanes beskrev och som upprätthöll en germansk mytologi, kultur och språk under goternas vandringar. Se goternas ursprung för mer spekulation.

Geaterna

''Huvudartik}|lar|el}}: }} |}|, | och }}}}}}}}} |}|, |, och }}}}}}}}} |}|, |, och }}}}}}}}} |, och }}}}}}''}| (Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}

Det är inte helt utan grund som vissa forskare i den engelskpråkiga världen identifierat geaterna med götarna. Detta bygger på flera indicier varav den mest övertygande anses vara den korrespondens som existerar mellan de två diftongerna au i fornnordiskan, ea i anglosaxiskan och monoftongen ö i svenskan, t.ex. brauð-bread-bröd och draumr-dream-dröm. Därför menar många att geat bör vara den anglosaxiska formen av fornnordiskans gaut och den moderna svenskans göt.

Identifieringen bygger även på beskrivningar i Beowulfskvädet där geaterna bor öster om danerna och har tätast kontakt med svearna, vilket stämmer med åtminstone östgötarnas historiska position. Dessutom finns historien med Beowulfs resa from Geatland till danerna med i Rolf Krakes saga i vilken Beowulfs motsvarighet Bödvar Bjarke lämnar Götaland och anländer till Danmark där han liksom Beowulf dödar ett odjur som terroriserar danerna.

Nu har dock flera andra stammar också ansetts vara identiska med geaterna, såsom danerna (Curt Weibull), jutarnana (Pontus Fahlbeck 1884) och senast gutar (Bo Gräslund, Gad Rausing). Man har pekat på att Hygelac framställs som dansk i en frankisk krönika (Historiae Francorum) och att det i en rad i Beowulfskvädet står östdaner som är en kenningar istället för geat. Dessa teorier stämmer dock inte så väl med att Beowulfskvädet tydligt skiljer mellan geater (Geatas) å ena sidan och jut (Éotenas) och daner (Dene) å andra sidan. Även om det är sant att en frankisk krönika anger Hygelac som dansk finns det också en annan frankisk krönika (Liber Monstrorum) där Hygelac kallas rex getarum vilket ju mer liknar göt eller gute liksom jut (däremot inte dan). Dessutom kunde anglosaxarna och andra folk använda daner som en generell term för skandinaver, till exempel dansk tunga, och dessutom är en kenning en bildlig omskrivning, och inte en synonym.

Vad gäller Gotland som tänkbar hemort för geaterna så skiljer sig etnonymerna gutar/goter och götar/geatas något åt i sin etymologi då de förra anses gå tillbaka till formen *gutaniz medan de senare lär gå tillbaka till ett protogermansk *gautoz. *Gautoz och *gutaniz är dock två ablaut-grader av ett gemensamt proto-germanskt *geutan med betydelsen 'gjuta' (göt - gjutit - gjuten - gjutna) och är således nära besläktade. För en engelsman på den tiden kan gutarna ha uppfattats som en särskilt sorts götar. Beowulfkvädet specifierar Beowulfs geater som weder-geatas (vädurgötar, vädergötar?) eller seogeatas (havsgötar).

Ett annat argument som har åberopats av den följande skolan för att det skulle ha varit fråga om gutar eller jutar är att Beowulfkvädet beskriver att vägen mellan geaterna och svearna gick till sjöss. Detta argument fungerar endast om man bortser från att Tiveden och Kolmården under 500-talet var både större och mer svårpasserade. Fram till ganska sent använde man främst sjövägen Mälaren-Östersjön-Bråviken och vidare genom Östergötland över Vättern och Vänern för att färdas mellan Mälardalen och Götaland. Placeringen av Göta kanal var ingen slump ty den följde de vattenvägar som redan fanns. När götarna byggde Götavirke för att skydda sig mot invasioner var det inte mot vare sig Tiveden eller Kolmården utan mot Östersjön. Dock skall framhållas att götarna som de framträder i tidiga källor och berättelser inte alltid beskrivits som ett havsfolk, men Beowulfkvädet omnämner så kallade 'seo-geater' det vill säga 'sjö-' eller 'havs-geater'. Geografiska uppgifter som framskymtar i Beowulfkvädet talar för att (weder-)geaternas land skall ha legat öster om danernas rike och samtidigt gränsa havs- (och sjö-)ledes till Svealand och finnarnas land. Detta tycks indikera att det låg mellan danerna och Östersjön liksom möjligen också i Östersjön.

Västgötaskolan

''Huvudartik}|lar|el}}: }} |}|, | och }}}}}}}}} |}|, |, och }}}}}}}}} |}|, |, och }}}}}}}}} |, och }}}}}}''}| (Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}

En teori har varit en variant av västgötaskolan där inte bara götarnas medeltida roll har framhållits utan man har också menat att svearna levde i Götaland och inte i Svealand. Man har också menat att svearna var samma folk som götarna.

Även om förespråkarna för teorin framfört en del åsikter som bör ses som exempel på önsketänkande, finns det dock troligen ett visst mått av sanning. Det är knappast troligt att det vikingatida Sveariket hade sitt centrum i Götaland; däremot tyder mycket på att den faktiska ekonomiska och kulturella makten hade sin tyngdpunkt i Götaland under tidig medeltid, även om maktcentrat försköts till mälarlandskapen under slutet av 1200-talet.

Referens

Källor

Maja Hagerman (1996) Spåren av kungens män. Stockholm.
Dick Harrison (2002) Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige. Stockholm.
Henrik och Fredrik Lindström (2006) Svitjods undergång och Sveriges födelse. Stockholm.