Grålira

Utseende

Gråliran är 40-50 centimeter lång och har en vingbredd på 95-110 centimeter. Den har mörk fjäderdräkt. Vid dålig sikt ser den helt svart ut, men vid bättre ljus ser den mörkgrå eller mörkbrun ut med en silverfärgad rand längs mitten av vingundersidan.

I flykten tippar den från sida till sida på stela vingar med få vingslag, liksom de andra lirorna. Den flyger kraftfullt och rakt och ger ett intryck av en mycket liten albatross.

Utbredning och flyttning

Gråliran häckar på små öar i södra Stilla havet och södra Atlanten, särskilt runt Nya Zeeland, Falklandsöarna och Eldslandet. Populationen uppskattas till 20 000 000 individer men antalet är tydligt sjunkande.

Den är en mycket långväga flyttfågel som följer en cirkulär rutt: Den flyger norrut över västra sidan av Stilla havet och Atlanten vid slutet av häckningssäsongen i mars-maj, och når subarktiska vatten i juni-juli, då den korsar havet från väster till öster och sedan återvänder över den östra sidan i september-oktober och återkommer till häckningsplatserna i november.

Över Atlanten flyger den över 14000 kilometer från häckningskolonin på Falklandsöarna till Nordatlanten utanför norra Norges. Den visar sig regelbundet vid Sverige västkust under flyttningen. Några gånger har den också visat sig i Östersjön.

Grålirorna i Stilla havet flyttar liknande distanser, men häckningskolonierna där ligger lite längre norrut, utanför Nya Zeeland, varifrån fåglarna flyger till Aleuterna för att övervintra.

Föda

Gråliran livnär sig av fisk och bläckfisk och kan dyka ner till 60 meters djup, men tar oftast föda vid havsytan. De kan då följa efter valar och fånga fisk som rörs upp av dem. De kan också följa efter fiskebåtar och ta fiskrester som kastats överbord.

Fortplantning

Gråliran häckar i stora kolonier och har sitt bo i en håla som den bara besöker nattetid för att undvika att måsar ska angripa det.

Övrigt

På Nya Zeeland fångas och äts gråliror traditionellt bland maorier. Ungfåglar tas från bon innan de börjat flyga. Ofta bevaras köttet genom insaltning.

Källor

Hela, eller delar av, denna artikel utgörs av översatt text ur en annan språkversion av Wikipedia .
}|Roland Staav och Thord Fransson,}} }| (red.)}} Nordens fåglar }| (1991)}}}|, andra upplagan.}} }| Översättning: .}} }| Stockholm: }.}} }| sid. .}} }| uppslagsord: }.}} }| på internet }.}} }| ISBN 91-1-913142-9.}}

Externa länkar

Senaste veckans observationer av Grålira i Sverige