Historia
Gallträsk
Villa Vallmogård är idag kulturcentrum
För 10 000 år sedan, när inlandsisen dragit sig undan syntes endast de högsta höjderna, i det som nu är Grankulla, som små skär i Yoldiahavet, bland annat Träskberget (70 m.ö.h.) och Kasaberget (64 m.ö.h.). I och med landhöjningen blev dagens Grankulla för 4 000 år sedan en del av den inre skärgården och man har bland annat hittat keramikfynd från denna tidsperiod. Högst antagligen har det dock inte funnits fast bebyggelse i Grankulla förrän 1800-talet. Idag ligger Grankulla flera kilometer från havet.[Jaana af Hällström (2006): Grankulla 1906-2006 Kauniainen - Den sista i sitt slag. Gummerus, Jyväskylä ISBN 951-96894-9-4]
I början av 1900-talet utgjorde Grankulla utmarkerna i några Esbohemman och bestod av några enstaka torp. Namnet Grankulla var på den tiden känt som det mera dialektala Gränkull. Genom norra Grankulla slingrade sig landsvägen mellan Helsingfors och Åbo, idag känd som adressen Gamla Åbovägen. En viktig händelse i Grankullas historia var 1904 när Grankulla järnvägsplattform inrättades på den nya Kustbanan Åbo-Helsingfors.
Det moderna Grankullas historia började 1906 när ett bolag, AB Grankulla, grundades, vars uppgift var att köpa upp mark och parcellera det i villatomter, som på många andra ställen kring Helsingfors; Brändö, Haga, Alberga och Parkstad. På mötesprotokollet från grundandet kan man läsa: 'Dr. Thurman anförde, hurusom det under senare tider blifvit allt vanligare att personer, som hade sitt arbete i Helsingfors, likväl af ekonomiska eller andra orsaker önskade vara bosatta utom stadens område samt pågrund häraf priset på jord i stadens närhet befann sig i stadigt stigande.' Janne Thurman var primus motor för Grankullaprojektet och verkade aktivt i samhället i flera årtionden. Aktieägarna kunde vara nöjda med sin investering; insatsen var återförtjänad på ett år. Villaeran hade ändå inletts några år tidigare när byggmästarna Elia Heikel och Emil Lindstedt köpte upp området kring Gallträsk och uppförde de första villorna. I praktiken såldes inga tomter som var mindre en 3 000 kvadratmeter.
Eftersom moderkommunen Esbo inte visade mycket intresse för det nya samhället, var det bolaget som ansvarade för utvecklingen. Det lät bygga vägar, lobbade för att få en järnvägsstation (byggnaden färdigställdes 1908) och en polistjänst, grundade en skola, elektricitetsverk, etc. Först 1915, när Grankulla upphöjdes till samhälle med sammanträngd befolkning och därmed fick en begränsad självbestämmanderätt, avtog bolagets betydelse.
De första exakta befolkningsuppgifterna om Grankulla härstammar från 1917, då det fanns 1 647 invånare i samhället. 1920 blev Grankulla köping och frigjorde sig totalt från moderkommunen Esbo. Grankulla skilde sig också märkbart från det jordbruksdominerade Esbo, med en byggnadsplan, vägnätverk, villor och elektricitetsverk. Byggnadsordningen förbjöd industribyggnader och man ville bevara en idyllisk lantlig miljö. De flesta villor uppfördes i nyklassicism och det sena 1920-talets funktionalism. I slutet av 1920-talet började man upprätta en stadsplan. Förslaget var omstritt, speciellt gällande vägarna som man tyckte var allt för breda, och dessutom dog arkitekten mitt i processen. En kompromiss kunde godkännas först 1937. Från 1917 till 1939 ökade befolkningsmängden endast med 10 %, medan den ökade märkbart genast utanför köpingens gränser.
Grankulla har varit officiellt tvåspråkig sedan 1936 och det finska namnet Kauniainen togs officiellt i bruk 1949 av köpingsfullmäktige. Redan på 1930-talet användes Kauniainen av postennana och Statsjärnvägar. I och med andra världskriget tog villaeran slut och byttes ut i 1940- och 1950-talens återuppbyggnad och sämre ekonomiska tider, samt stora kommunaltekninska behov.
Grankulla nya köpcentrum till vänster, gamla till höger
Grankullas existens hotades av de kommunala plikterna och det ringa invånarantalet. På 1950-talet försökte man inkorporera en del närliggande områden av Esbo, men ansökan avslogs 1953. I stället inkorporerades Kasabergsområdet som köpingen köpt 1957. Köpingen gav i uppgift åt Otto-I. Meurman att göra upp en ny stadsplan. Han föreslog att man skulle bevara villakaraktären, men att invånarantalet skulle ökas från dåvarande 2 500 till 10 000 invånare. Man skulle ersätta de opraktiska villorna med moderna byggnader och bygga höghus. Ett nytt köpcentrum planerades också söder om järnvägsstationen med Stockholms Vällingby som förebild. Planerna godkändes 1959 för Kasabergets del och 1961 och 1963 för övriga Grankulla. Köpcentret kunde invigas 1966. Senare har denna stadsplan kritiserats, eftersom den unika villamiljön splittrades och en betydande del av villorna revs. Man planerade också ett skidcentrum i Kasaberget av samma typ som Holmenkollen i Oslo, men planerna förverkligades aldrig. Numera är den delen av Kasaberget ett naturskyddsområde.
Invånarantalet växte snabbt; 1967 med till och med 25 procent. 1972 blev Grankulla upphöjd till stad och året därpå blev finskan majoritetsspråk. Staden hade då 6 400 invånare. Nu har det i tiderna moderna köpcentret ansetts fult och olämpligt i 20 år.
Näringsliv
De största arbetsgivarna i Grankulla är Grankulla stad, Kauniala krigsinvalidsjukhus, Arbetarakademin och Bibelinstitutet.
Kommunikationer
Vägar
Grankulla har bra vägförbindelser i de flesta riktingar. I öst-västlig rikting passerar Åboleden söder om staden och Åbovägen norr om Grankulla. Byggandet av Åboleden spelade en viktig roll för inflyttningen på 1960-talet då Grankulla fick många nya invånare, som med hjälp av motorvägen snabbt kunde pendla in till Helsingfors centrum. I nord-sydlig rikting snuddar Ring II:an Grankullas östra hörn.
De interna vägarna som leder till och från Grankulla centrum är Grankullavägen från öster, Stationsvägen-Bembölevägen från väster, Helsingforsvägen från norr och Köpingsvägen från söder.
Kollektivtrafik
Den viktigaste formen av kollektivtrafik i Grankulla är tågtrafiken som kör längs med Kustbanan. Järnvägen har genom tiderna varit viktig för Grankullas utveckling som en förstad till Helsingfors. Avgångar sker under dagen med 15 minuters mellanrum med tåg som har beteckningarna S, U, E och L och resan in till Helsingfors centrum tar under 20 minuter. Tågen stannar, förutom i Grankulla centrum, också i Björkgård i västra Grankulla.
Det finns två regionala busslinjer som går till Helsingfors och en del interna Esbolinjer som knyter samman Grankulla med andra områdescentra i Esbo.
Service
Grankulla erbjuder ett mer eller mindre komplett utbud kommunal service på stadens område. Jämfört med stadens ringa storlek och invånarantal är utbudet ansenligt, speciellt gällande sportanläggningar. Det finns 6 skolor i Grankulla. De svenskspråkiga skolorna är Granhultsskolan, Hagelstamska högstadiet och Gymnasiet Grankulla samskola. De finskspråkiga skolorna är Mäntymäen ala-aste, Kasavuoren yläaste och Kasavuoren lukio. I Grankulla finns det:
- simhall
- ishall
- slalombacke, med endast en backe (den äldsta i Finland från 1934)
- vinteruppvärmd fotbollsplan
- litet friidrottsstadion
- bollhall insprängd i berget (fungerar också som skyddsrum vid behov)
- konditionsbana 2,5 km
- ett seglingssällskap! (för optimistjollar på Gallträsk)
- musikinstitut
- medborgarinstitut
- konstskola
- bibliotek
- 6 skolor fördelade på två språk (finska och svenska) och tre stadier (lågstadium, högstadium och gymnasium)
- flera barnträdgårdar
- hälsocentral
Stadsdelar
Adminsitrativt sett delas Grankulla in i tre stadsdelar benämnda I, II och III. Det enda området som upplevs som en namngiven 'stadsdel' är Kasaberget i västra Grankulla. Någon annan namngivning av olika bostadsområden förekommer inte på grund av stadens lilla storlek.
Sport
Grankulla har ett mycket stort utbud sportanläggningar och staden har varit aktiv när det gällt att finansiera sporten. Det finns juniorverksamhet inom de flesta grenar, med Grankulla IFK (GrIFK) som största förening. GrIFK grundades 1925 och verkar i dag inom ishockey, fotboll, handboll, innebandy och alpin skidsport. Idrottsföreningen är framgångsrik på nationellt plan inom alpinsport och handboll.
Sevärdheter
Inga verkligt speciella, men villamiljön i sig. Bland villorna kan nämnas Villa Vallmogård och Villa Junghans som är i stadens ägo. I f.d. Bad Grankulla fungerar Kauniala krigsinvalidsjukhus.
Bilder från Grankulla
Bild:Kauniainen town hall.jpg|Grankulla stadshus (1978)
Bild:Kauniainen - Villa Junghans.jpg|Villa Junghans (1916)
Bild:Kauniainen street view.jpg|Bredavägen om vintern
Källor
Se även
Externa länkar
Kauniainen
Kauniainen
|
Om 
)
)
)
)
. Denna sida är publicerad under GNU Free Documentation License 