Historia
- Huvudartikel: Guyanas historia
Innan euopeerna kom till Guyana beboddes regionen av karibiska och arawakiska stammar som hade döpt området till
Guiana, som betyder
land med många vatten.
Holländarna bosatte Guyana i slutet av 1500-talet men deras kontroll av området upphörde när
britterna blev styrande 1796. 1815 blev kolonierna Essequibo, Demerara och Berbice officiellt överlämnade till Storbritannien vid
Wienkongressen, och blev 1831 det område som kallades Brittiska Guyana. Efter avskaffandet av slaveriet 1834 hämtades arbetare framför allt från
Indien,
Portugal och
Kina för att ersätta de slavar som tidigare hade arbetat på sockerplantagerna. Detta stoppades av britterna 1917. Många av de tidigare afroguyanska slavarna flyttade till städerna där de blev den största etniska gruppen, medan indoguyanerna blev den största gruppen på landsbygden. Ett system 1862 för att hämta svarta arbetare från USA misslyckades. Den lilla grupp av amerindianer som finns i Guyana lever i inlandet.
[U.S. Department of State - Background Note: Guyana (05/07) ]
De människor som hämtades från olika delar av världen har för det mesta samverkat fredligt. Slavuppror, som exempelvis det som 1763 leddes av Guyanas nationalhjälte Cuffy, visade på en önskan om grundläggande rättigheter men även på en vilja att förhandla. Politiskt influerade rasistiska oroligheter mellan afroguyaner och indoguyaner inträffade 1962-1964 samt efter valen 1997 och 2001. Den i grunden konservativa och kooperativa läggningen inom det guyanska samhället har vanligen bidragit till att kyla ner de rasistiska spänningarna, men är fortfarande Guyanas största sociala prolem.
Den guyanska politiken har periodvis varit turbulent. Det första moderna politiska partiet i Guyana var People's Progressive Party (PPP), som bildades 1 januari 1950 med Forbes Burnham, en brittiskt utbildad afroguyan, som ordförande; Cheddi Jagan, en amerikanskt utbildad indoguyan som vice ordförande, samt dennes fru, den amerikanskfödda Janet Jagan som generalsekreterare. PPP fick 18 av 24 platser i det första folkliga valet som tilläts av den koloniala regeringen 1953, och Cheddi Jagan blev då parlamentschef och jordbruksminister i regeringen. Fem månader senare, 9 oktober 1953, upphävde britterna konstitutionen och skickade soldater till området på grund av, som de uppgav, att Jagan och PPP planerade att göra Guyana till en kommuniststat. Dessa händelser ledde till en splittring inom PPP, där Burnham lämnade partiet och bildade People's National Congress (PNC).
Val tilläts igen 1957 och 1961, och Jagans parti vann båda valen, med 18 procent av rösterna 1957 och 43 procent 1961. Cheddi Jagan blev den förste premiärministern i Brittiska Guyana, en befattning som han innehade i sju år. Vid en konstitutionell konferens i London 1963, gick den brittiska regeringen med på att förklara kolonin oberoende men endast efter ytterligare ett val där en proportionell representation skulle införas för första gången. Det ansågs att detta system skulle minska antalet platser för PPP och hindra partiet från att få ensam majoritet i parlamentet. Valen i december 1964 gav PPP 46 procent av rösterna, PNC 41 procent och United Force (TUF), ett konservativt parti 12 procent. TUF lade sina röster i församlingen på Forbes Burnham som därmed blev premiärminister.
Guyana blev oberodende i maj 1966 och republik 23 februari 1970, på årsdagen av Cuffys slavuppror. Från december 1964 fram till sin död i augusti 1985, styrde Burnham Guyana alltmer autokratiskt, först som premiärminister och senare, efter införandet av en ny konstitution 1980, som verkställande president. Under den tidsperioden ansåg utländska betraktare att valen i Guyana var bedrägliga. Mänskliga och civila rättigheter undertryckes och två uppmärksammade politiska mord inträffade; Jesuitprästen och journalisten Bernard Darke i juli 1979, samt historikern och ledaren för WPA, Walter Rodney i juli 1980. Personer med kopplingar till Forbes Burnham anses ligga bakom båda dödsfallen.
Efter Burnhams död 1985 tillträdde premiärminister Hugh Desmond Hoyte presidentposten och valdes formellt i december i de nationella valen 1985. Hoyte förändrade gradvis Burnhams politik, med en förflyttning från statssocialism och enpartikontroll, till marknadsekonomi och obegränsad press- och mötesfrihet. 5 oktober 1992 valdes en ny nationalförsamling och regionala rådsförsamlingar i de första valen sedan 1964 som internationellt ansågs som demokratiska och rättvisa. Cheddi Jagan svor presidenteden 9 oktober 1992.
När president Jagan avled i mars 1997, ersattes han enligt de konstitutionella bestämmelserna av premiärminister Samuel Hinds. President Jagans änka, Janet Jagan valdes till president i december 1997. Hon avgick på grund av hälsoproblem i augusti 1999 och efterträddes av finansminister Bharrat Jagdeo, som hade blivit premiärminister en dag tidigare. Nationella val hölls 19 mars 2001. Den sittande presienten Jagdep återvaldes efter att ha fått 90 procent av rösterna. Han blev återvald igen i valet 28 augusti 2006, det första fredliga valet på mer än 20år.
Geografi
Kaieteurfallet
Topografi
Guyana är omkring 214 970 kvadratkilometer stort
och ligger mellan den 1:a och 9:e latituden och 56:e och 62:a
longituden. Den
atlantiska kustlinjen i nordost är 430 kilometer lång. Landet gränsar till
Venezuela i väst,
Brasilien i söder och väster samt
Surinam i öster. Guyana består av tre huvudsakliga geografiska zoner: Kustslätterna, det vita sandbältet och det höglänta inlandet.
[Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Guyana , Terrain]
Kustslätterna utgör 5 procent av landets yta och innnefattar 90 procent av landets befolkning. Slätterna är mellan 5 och 6 kilometer breda och sträcker sig från Courantynefloden i öster till den venezuelanska gränsen i nordväst.
Slätterna består i huvudsak av uppslammad lera som förs ut i havet via Amazonfloden, därefter norrut av havsströmmarna för att slutligen stanna på de guyanska stränderna. Leran lägger sig som ett lager över de vita stränderna och lera som kommer från erosion av berggrunden i inlandet och som har förts ut mot havet via Guyanas floder. Eftersom stora delar av kustslätterna översvämmas vid tidvatten har fördämning och dränering av området pågått sedan 1700-talet.
Guyana har ingen väldefinierad kustlinje eller sandstränder. Närmare havet tappar terrängen gradvis i höjd tills den består av träskområden och sumpmark. Mellan växtgränsen och havet finns ett område av gyttja, grund och sandbanker. Från New Amsterdam sträcker sig dessa gyttjeområden nästan 25 kilometer. Sandbankarna och grunden är ett hinder för fartygstransporter och båtarna måste delvis lossa lasten om de skulle vilja nå hamnarna i Georgetown och New Amsterdam.
Ett träskområde bildar en barriär mellan de vita sandkullarna i inlandet och kustslätterna. Dessa träsk, som bildades då vattnet förhindrades att översvämma odlingarna vid kusten genom en rad dammar, tjänar som vattenreserver under torrperioder.
Det vita sandbältet ligger söder om kustområdet. Detta område är 150 till 250 kilometer brett och består av låga sandkullar blandat med bergsklippor. På den vita sanden växer en tät skog av hårdträ, men sanden ger inte ensamt skydd för klipporna så om träden försvinner blir erosionen snabb och svår. Det mesta av Guyanas reserver av bauxit, guld och diamant finns i denna region.
Det största av Guyanas tre geografiska områden är det höglänta inlandet som består av en rad platåer, platta bergstoppar och savanner som sträcker sig från sandbältet till landets södra gräns. Pakaraimaklippornabergen dominerar den västra delen av höglandet. I denna region finns några av de äldsta sediment på det västra halvklotet. Mount Roraima vid den venezuelanska gränsen ingår i Pakaraimabergen och är med sina 2 762 meter Guyanas högsta berg. Längre söderut ligger Kaieteurbergenplatån, ett brett och klippigt område som ligger omkring 600 meter över havet. De lägre Acarai ligger vid den södra gränsen mot Brasilien.
Mycket av höglandet består av gräsland, där det största är Rupununibergensavannen som täcker omkring 15 000 kvadratkilometer i södra Guyana och även sträcker sig in i Venezuela och Brasilien. I Guyana delas savannen av Kanuku i en nordlig och en sydlig region. Det glesa gräset på savannen tillåter den i allmänhet endast att användas som betesmark även om amerindianska grupper har odlingar längs Rupununifloden och vid foten av Kanukubergen.
Hydrologi
Guyana är ett vattenrikt land. De många floderna rinner ut i Atlanten, vanligen i nordlig riktning. Flera floder i västra Guyana dränerar dock Kaieteurplatån och rinner därför i västlig riktning ut i Essequibofloden. Essequibo, landets största flod, rinner från den brasilianska gränsen i söder till ett stort
floddelta väster om Georgetown. Floderna i östra Guyana skär igenom kustområdet och gör det svårt att färdas mellan öster och väster samt till inlandet. Vattenfall begränsar i allmänhet transportmöjligheterna till de lägre delarna av floderna. En del vattenfall är mycket höga, som exempelvis Kaieteurfallet som med sina 226 meters fallhöjd är fyra gånger så högt som
Niagarafallen.
[Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Guyana , Hydrology]
Dräneringen i den största delen av Guyana är dålig och floderna rinner sakta på grund av den låga lutningen som bara är en meter var femte kilometer. Träsk och områden med periodvisa översvämningar finns över hela landet utom i bergsregionerna. Alla nya markprojekt kräver omfattande nätverk av dränering innan de kan användas för jordbruk. Genomsnittet per kvadratkilometer för sockerplantagen är 6 kilometer konstbevattningsledningar, 18 kilometer stora dräneringar och 18 kilometer små dräneringar. Dessa kanaler utgör nästan en åttondel av ett genomsnittligt sockerfält. Vissa av de större egendomarna har mer än 550 kilometer kanaler och i hela Guyana finns mer än 8 000 kilometer. Georgetown ligger under havsnivån och är beroende av diken som skydd mot Demerarafloden och Atlanten.
Klimat
Guyana har ett tropiskt klimat med nästan enhetligt höga temperaturer, hög luftfuktighet och mycket nederbörd. Säsongsvariationerna i temperaturerna är små, speciellt vid kusten. Även om inte temperaturen blir farligt hög, kan kombinationen av värme och luftfuktighet periodvis vara tryckande. Hela området påverkas av nordostliga passadvindar och mitt på dagen och under eftermiddagarna drar sjöbrisen in över kusten.[Federal Research Division Library of Congress - A Country Study: Guyana , Climate]
Temperaturerna i Georgetown är relativt konstanta med en genomsnittlig högsta temperatur under den varmaste månaden, juli, på 32 °C och lägsta temperatur på 24°C. Under februari, som är den kallaste månaden, ligger den genomsnittliga temperaturen mellan 29°C och 23°C. Den högsta temperatur som har uppmätts i huvudstaden är 34°C och den lägsta 20°C. Luftfuktigheten är i genomsnitt 70 procent hela året. Områden i inlandet har obetydligt större variationer i dagstemperaturen och nattemperaturer ner mot 12°C har uppmätts. Luftfuktigheten är något lägre med i genomsnitt 60 procent.
Nederbörden är störst i nordväst och lägst i sydost och inlandet. Genomsnittet vid kusten nära den venezuelanska gränsen är omkring 250 centimeter, längre österut vid New Amsterdam 200 centimeter och vid Rupununisavannen i södra Guyana 150 centimeter. Områden på den nordöstra sidan av bergen, som är utsatta för passadvindar, kan få nederbördsmängder på 350 centimeter per år. Regnet kommer under hela året men omkring 50 procent av årsnederbörden faller under sommarens regnperiod i maj-juli längs kusten och april-september längre inåt landet. Kustområdena har ytterligare en regnperiod mellan november och januari. Regnet faller i allmänhet som skyfall under eftermiddagarna eller vid åskoväder. Helt mulna dagar är ovanliga, de flesta dagar har mellan fyra och åtta timmar sol mellan morgonen och eftermiddagen.
Naturtillgångar
Miljö
Guyanas djurpopulation är av stor mångfald. Tack vare enorma områden av orörd
regnskog finns det ett rikt djurliv med allt från jaguarer,
kolibrier,
papegojor och
pirayor till
reptiler i alla dess slag (bland annat världens största orm -
anakondan).
Några av Guyanas miljöproblem är avskogning och vattenföroreningar som beror på orenat avlopp och kemikalier från industri och jordbruk.
Administrativ indelning
Guyana är indelat i tio administrativa regioner (i nummerordning):
- Barima-Waini
- Pomeroon-Supernaam
- Essequibo Islands-West Demerara
- Demerara-Mahaica
- Mahaica-Berbice
- East Berbice-Corentyne
- Cuyuni-Mazaruni
- Potaro-Siparuni
- Upper Takutu-Upper Essequibo
- Upper Demerara-Berbice
Ekonomi
En traktor på ett risfält vid Guyanas kustslätter
Guyanas ekonomi har haft en måttlig tillväxt i början av 2000-talet, beroende på utveckling i jordbruket och
gruvdriften, ett bättre affärsklimat, en anpassad
växelkurs, låg
inflation och stöd från internationella organisationer. Kroniska problem är brist på utbildad arbetskraft och en outvecklad infrastruktur. Landet har också en betydande utlandsskuld.
All elektricitet framställs av fossila bränslen som måste importeras från utlandet då Guyanas egna resurser ligger i områden som är i gränskonflikt med grannländerna Surinam och Venezuela.
Guyana har en bruttonationalprodukt (BNP) på 974 dollar per capita (2006), och är därmed ett av de fattigaste länderna på det västra halvklotet. Ekonomin utvecklades dramatiskt efter president Hoytes ekonomiska reformer 1989, som resulterade i en ökning av BNP med 6 procent 1991 efter 15 års nedgång. Den årliga tillväxten låg konstant över 6 procent fram till 1997 men har sedan dess stagnerat.
I samarbete med Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) ledde reformerna till att regeringens inblandning i ekonomin minskade, uppmuntrade utländska investeringar, avbetalningar på lån hos andra länder och multilaterala banker samt utförsäljning av 15 av de 41 statligt ägda bolagen. Även det statligt ägda telefonbolaget, skogsbolaget samt ris- och fiskeindustrin privatiserades. Internationella företag anlitades för att leda det stora sockerbolaget, GUYSUCO, och den största statliga bauxitgruvan. Två kanadensiska företag fick tillstånd att utveckla det största gulddagbrottet i Latinamerika.
De flesta priskontrollerna avskaffades, lagarna som påverkade gruvdrift och oljeutvinning ändrades och en investeringspolitik som gynnade utländska investeringar infördes, liksom skattereformer som gynnade export och jordbruk.
Jord- och skogsbruk, fiske och gruvindustri är de viktigaste näringarna i Guyanas ekonomi, där socker, bauxit, ris, timmer, fisk och guld stod för 70-75 procent av exporten 2006.
Risexporten ökade mellan 2005 och 2006 med 20 procent från 46,2 miljoner dollar till 54,6 miljoner. Även sockerexporten ökade under samma period, från 118 miljoner dollar till 145 miljoner. En överenskommelse inom EU som undertecknades 2007 kommer dock innebära att långa kontrakt med Guyana gradvis kommer att fasas ut fram till 2010 vilket leder till att de lägre priserna kommer att sänka landets sockerinkomster med upp till 30 procent.
Under 2005 och 2006 bidrog skogs- och fiskesektorn med 15-20 procent av exporten. Framför allt skogsindustrin anses vara en stark inkomstkälla för landet. Industrin står under hård granskning då ledningen har ifrågasatts och för misstankar om framtvingade kontrakt. Regeringen överväger krav på att förbjuda den typen av virke till förmån för värdefullare exportmöjligheter som kan ge mer utländsk valuta till landet.
Den stagnerande gruvsektorn visade på en mycket liten tillväxt 2006. Bauxitexporten ökade till 67 miljoner dollar vilket var en liten ökning jämfört med 2005. Guldexporten stod för en liknande ökning från 111 miljoner dollar 2005 till 114 miljoner 2006.
Teknik- och byggsektorn ökade med 12 procent under 2006. Det mesta bestod av hotellbyggen i samband med Guyanas värdskap för världsmästerskapen i cricket i mars 2007. Nya bostadshus bidrog också till ökningen.
Liksom med andra utvecklingsländer är Guyana ett tungt skuldsatt land (HIPC). Minskning av skuldbördan har varit en av administrationens högst prioriterade punkter. 2006 fortsatte regeringen med insatser för att minska utlandsskulden och utländska tjänster till en godtagbar nivå. I slutet av 2006 uppgick dessa två poster till 920 miljoner respektive 22,6 miljoner dollar. I mars 2007 erbjöd Inter-American Development Bank (IADB) 100 procent skuldlättnad för Guyanas utestående lån och ränta per 31 december 2004, 467 miljoner dollar. Omedelbart efter denna nedskrivning lättade även IMF och Världsbanken skuldbördan med 237 miljoner dollar, ner till 701 miljoner.
Genom en skuldlättnad 2006, via Parisklubben, kom regeringen överens med Japan om 100 procents avskrivning av ränta på 591 327 dollar.
Guyanas höga skuldbörda har inneburit en begränsad tillgång till utländsk valuta och därmed minskat möjligheten att importera nödvändiga råmaterial, reservdelar och utrustning vilket i sin tur ytterligare har minskat produktionen. Även ökningen av världsmarknadspriserna på bränsle har bidragit till landets minskade produktion och ökade handelsunderskott. Produktionsnedgången har resulterat i ökad arbetslöshet och tillsammans med undersysselsättning uppgår den till uppskattningsvis 30 procent.
Emigrationen, i huvudsak till USA och Kanada, fortsätter att vara hög.
Demografi
Guyana kallas också de sex folkens land. Traditionellt har man indelat befolkningen i sex etniska grupper – de ursprungliga indianerna, svarta av afrikanskt ursprung, indier, européer (britter), portugiser och kineser.
Enligt den senaste folkräkningen 2002 utgör indierna den största delgruppen med 44 % av befolkningen, följd av svarta med afrikansk bakgrund 30 %. Befolkning med blandad bakgrund uppgår till 17 % och de ursprungliga indianerna 9 %. Ingen annan befolkningsgrupp når upp till en procentenhet. En stor minoritet ifrån Guyana lever i USA.
Befolkningens medelålder 2002 är 22,9 år. Det är en ökning med 4,3 år sedan 1980.
Referenser
Noter
|
Om 
Guyana
Guyana
Guyana
Guyana
)
)
