Allmänt
De flesta harmonier har, liksom piporgel och dragspel, flera klangmöjligheter, som man kan välja mellan med
register (med
andrag eller ibland manubrierer). Registren kan gå både till olika tungrader -
stämmor - och till extraanordningar som
sordin, oktav
koppel och annat.
Oftast har ett harmonium bara en klaviatur, men den kan också liksom många piporglarerer ha två klaviaturer ovanför varandra (manual). Luften trampar den spelande själv åt sig med ett par pedaler. Den kan också ha en pedalklaviatur, så att instrumentet även kan spelas med fötterna. I så fall finns antingen elektrisk fläkt eller kalkanttrampa för en andra person, åtminstone som komplement till den spelandes lufttrampor. Instrumentet har använts flitigt för ackompanjemang av psalmsång i kyrkoraliskaaliska, bönhus och skolor. Även vissa tonsättare i den konstmusik sfären har skrivit verk särskilt för harmonium, till exempel Sigfrid Karg-Elert, César Franck, Jean Langlais och Gaston Litaize.
Sugluftsharmoniet
Den typ av harmonium som varit vanligast i de nordiska länderna är
sugluftsharmoniet, där bälgarna eller fläkten bildar ett undertryck och alltså suger luften genom stämmorna. [[Image:Tramporgel-mekanik.png|thumb|400px|Funktionsskiss för ett
sugluftsharmonium som arbetar med undertryck. Med hjälp av tramporna avlägsnas luft ur huvudbälgen. När tangenterna trycks ned öppnas ventiler så att luft strömmar förbi tungorna som börjar svänga fritt (till skillnad från en
piporgel). Med olika hjälpmedel kan luckorna framför tonraderna öppnas, så att olika register (stämmor) kan kopplas in eller tonstyrkan regleras. Dessutom finns på de flesta harmonier
oktavkoppel med vilka tonerna en oktav över respektive under den anslagna tangentens ton fås att ljuda samtidigt.]] var under 1800- och 1900-talen ett billigare alternativ till
pianot. Den var ett mycket vanligt instrument i svenska skolsalar in på 1970-talet och instrumentet kallas även
skolorgel. Sugluftsharmonier var också vanliga i kyrksalar och som
kororglar i små kyrkor. Det blev ett vanligt folkligt instrument. Från 1970-talet fick sugluftsharmoniet en renässans i svensk folkmusik, särskilt i
Norrbotten genom grupper som
J.P. Nyströms och
Norrlåtar. Ett modernt exempel på en folkmusikgrupp som använder sugluftsharmonium är
Triakel. I finsk folkmusik förekom instrumentet särskilt i trakterna runt
Kaustby.
JPP är en av de mest kända finska grupperna i Kaustbytraditionen. Denna tradition har även influerat modernare
jazz- rockinspirerade- och
världsmusik grupper såsom
Alamaailman Vasarat 
.
Några kända svenska tillverkare var Östlind & Almquist; och JP Nyström (som givit namn åt folkmusikgruppen J.P. Nyströms). Se också länkarna nedan.
Tryckluftsharmoniet
Tryckluftsharmoniet arbetar på omvänt sätt mot sugluftsharmoniet, dvs. det skapar övertryck - luften blåses genom stämmorna precis som i en piporgel eller en vanlig
flöjt. Det patenterades
1840 av fransmannen Debain. Den tyska harmoniumtillverkaren Trayser gick i lära hos de franska tryckluftsharmoniumtillverkarna och förde med sig tekniken till
Tyskland där han startade egen tillverkning i
Stuttgart. Dessa tyska instrument importerades till Sverige av
Isidor Dannström.
Externa länkar
Se även