Histologi

och eosin. Detta prov visar en patient som lider av lungemfysem

Histologi är läran om biologisk vävnad, studerad i ljusmikroskop eller elektronmikroskop och genom histokemi. Genom att studera vävnader och om deras utseende avviker från vad som är normalt kan man upptäcka olika sjukdomar. Detta arbete utförs ofta av en biomedicinsk analytiker.

Teknik

För att studera vävnader så genomgår preparatet flera steg. Fixeringen görs för att inte vävnaden ska förändras efter den har tagits från sin naturliga miljö. Detta följs av dehydrering och inbäddning som möjliggör snittning av vävnaden. Därefter snittar man vävnaden i mindre delar för att sedan färga den. Därefter kan en bedömning av vävnaden göras i mikroskop.

Fixering

Tar man bort en cell från människorkroppen så börjar cellen förändras. Syretillförseln upphör och en föruttnelseprocess (autolys) startar orsakad till stor del av kroppens egna enzymser. För att preparaten inte ska förändras måste denna process minimeras annars kan felaktiga reslutat uppkomma. Vid fixering så denaturera proteinerna vilket inaktiverar enzymerna och det sker en förskjutning av vävnadens vattenhallt. Ämnen som kan användas vid fixering kan vara aldehyder, alkoholer, metalloxider och syror. Ofta blandar man olika ämnen för att få en bra kombination.

En rad olika faktorer påverkar fixeringen. Temperatur, pH, fixeringstid, fixeringsmedlets koncentration, hur tjockt provet är och diffusionshastighet inverkar på fixeringen.

Dehydrering

Innan man bäddar in preparatet så måste man avlägsna vattnet från preparatet eftersom paraffin inte är blandbart med vatten. Man använder alkohol i stigande koncentrationer. Därefter tillsätts ofta xylen som avlägsnar alkoholen ur vävnaden.

Inbäddning

Man använder ofta paraffin när man bäddar in provet. Flytande paraffin ofta med en smältpunkt på 56-58 grader (kan även vara lägre vid vissa tillämpningar) tillsätts. Provet får sedan stelna i rumstemperatur.

Snittning

För att få tunna skivor av preparatet som lämpar sig för undersökning så snittar man provet. Till detta använder man en mikrotom. Skivorna läggs sedan i ett vattenbad och samlas upp på ett objektglas med pincett.

Färgning

Studerar man ett ofärgat vävnadspreparat ser man inte mycket. Det finns flera olika färgningsmetoder, vilken man väljer är beroende av vad man vill studera och vilken vävnadstyp det är man undersöker. För att studera kollagen eller bindväv används ofta van Gieson färgning där tre olika ämnen ingår: syrefuksin, pikrinsyra och hematoxylin.