Israel

 |}|, | och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |, och }}}}}}''}|  (too many parameters in {{}})}}

Alltsedan den israeliska statens upprättande år 1948 har dess existens präglats av konflikter med delar av arabvärlden och med palestinier i och utanför Israel. Dessa konflikter har delvis sin grund i den uppdelning av mellanöstern som England och Frankrike kom överens om i första världskrigets slutskede i samband med att det ottomanska riket föll samman. England, som ville skydda båttrafiken genom Suezkanalen, tog då kontrollen över Palestina (nuvarande Israel och Jordanien) och Egypten medan Frankrike tog över det som idag utgör Syrien och Libanon. Den judiska invandringen var före andra världskriget begränsad, mycket beroende på den brittiska regeringens negativa hållning. De judar som kom byggde bosättningar på mark som de köpte av lokala markägare.

Självständighetskriget 1948

David Ben-Gurion utropar staten Israel

''Fördjupning: }}

 |}|, | och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |, och }}}}}}''}|  (too many parameters in {{}})}} 

Det vapenstillestånd som slöts 1949 innebar att Gazaremsan och Västbanken kom under egyptisk respektive jordansk kontroll. Något fredsavtal undertecknades inte, men stilleståndslinjer förhandlades fram, och smärre gränsjusteringar genomfördes utefter fronterna mot Jordanien och Gazaremsan. Någon palestinsk stat utropades aldrig.

Suezkrisen 1956

''Fördjupning: }}

 |}|, | och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |, och }}}}}}''}|  (too many parameters in {{}})}} 

Striderna började med en snabb israelisk invasion av den egyptiska Sinaihalvön och därefter fortsatte de mot Suezkanalen. Storbritannien och Frankrike bidrog med flygbombningar av egyptiska baser. Kriget fick ett abrupt slut efter starka påtryckningar framför allt från USA, men även av den andra supermakten Sovjetunionen; dessutom kritiserades Frankrike och Storbritannien starkt av FN som evakuerade kanalzonen. USA utsatte även Israel för mycket starka påtryckningar att återlämna Sinaihalvön. På villkor att Sinai demilitariserades och att en internationell FN-styrka förlades till Gaza för att hindra nya angrepp av fedajin, återlämnades Sinai och Gazaremsan till Egypten.

Sexdagarskriget 1967

''Fördjupning: }}

 |}|, | och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |, och }}}}}}''}|  (too many parameters in {{}})}} 

Oktoberkriget 1973

''Fördjupning: }}

 |}|, | och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |}|, |, och }}}}}}}}}
 |, och }}}}}}''}|  (too many parameters in {{}})}} 

Libanon 1978 och 1982

Se även: Inbördeskriget i Libanon

År 1982 invaderade Israel åter Libanonet, med hänvisning till att man ville få ett slut på raketanfallen som Israel utsattes för av militanta palestinska grupper och på det pågående inbördeskrig i Libanon. PLO fördrevs till Tunisien. 1985 lämnade Israel delar av Libanon men upprätthöll länge en säkerhetszon i den södra delen av Libanon tillsammans med det lokala kristna hemvärnet, Sydlibanesiska armén. Israel hävdade att detta var nödvändigt för att skydda norra delen av landet. Först år 2000 drog sig Israel ur södra Libanon. Enligt FN:s generalsekreterare Kofi Annan och var Israels tillbakadragande från Libanon komplett och i enlighet med resolution 425FN:s säkerhetsråds resolution 425 ((})) Security Counsil endorses Secretary-General's conclusion on Israeli withdrawal from Lebanon as of 16 June , FN:s säkerhetsråds pressrelease SC/6878, 18 juni 2000 ((})) (Shebaaområdet, som Israel övertog under sexdagarskriget, anses av FN tillhöra Syrien, en uppfattning Syrien och Libanon inte delarUN urges Israeli action on Shebaa , BBC News, 23 september 2005 ).

Den första intifadan

Den andra intifadan

Operation Sommarregn och Israel–Libanon-konflikten 2006

Hus i Haifa efter en raketattack av Hizbollah

Hus i Beirut efter en israelisk attack

De libanesiska direkta förlusterna uppgick till 1191 personer, mestadels civila. Israels förluster var ungefär 160 personer, nästan bara soldater.

Den 28 juni 2006 inledde Israel en offensiv i Gazaremsan kallad Operation Sommarregn.

Geografi

Under sexdagarskriget år 1967 ockuperade Israel Västbanken som dittills kontrollerats av Jordanien, Golanhöjderna som tillhörde Syrien samt Gazaremsan och Sinai som styrts av Egypten. 1982 drog Israel tillbaka sina trupper och avbefolkade sina bosättningar på Sinaihalvön och 2005 från Gazaremsan. Västbankens och Gazaremsans framtida öde är ännu oklart. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har lydit under israelisk lag sedan 1967Israel effectively annexes East Jerusalem - Refererad i engelska Wikipedia respektive 1981, även om de inte formellt annekterats.

Israels yta exklusive de områden som togs år 1967 utgör 20 770 kvadratkilometer, varav en procent är vatten. Om man inkluderar Östra Jerusalem och Golanhöjderna uppgår ytan till 22 145 kvadratkilometer.

Israel har ett väldigt skiftande klimat, om man jämför kustområdena med bergområdena, speciellt under vintermånaderna. De nordliga bergen kan bli kalla, våta och ofta snöiga och även Jerusalem upplever snö då och då. Kustområdena, exempelvis städerna Tel Aviv och Haifa, har typiska medelhavsklimat med kyliga regniga vintrar och varma torra somrar.

Storstadsområden

PDF

Största kommunerna

Rang	Kommun	Befolkning	Landyta	Folktäthet inv/km2
1	Jerusalem	732,100	126
2	Tel Aviv	384,600	50.6
3	Haifa	267,000	63.7
4	Rishon LeZion	222,300	59
5	Ashdod	204,400	60
6	Be'er Sheva	185,800	54
7	Petah Tikva	184,200	39
8	Netanya	173,300	28.5
9	Holon	167,300	19.2
10	Bnei Brak	147,100	7
11	Bat Yam	130,400	8
12	Ramat Gan	129,800	12
13	Ashkelon	107,900	55
14	Rehovot	104,600	22
15	Herzliya	84,200	26

Karta över Israels sex distrikt

Administrativt

Demografi

Befolkningstillväxten har under åren fluktuerat kraftigt mest beroende på förändrad invandring (både arabisk och judisk). Sedan 1980-talet har Israels befolkning i genomsnitt växt med 2,2 procent om året. Tillväxttakten år 2005 uppgick till 1,6 procent vilket är betydligt lägre än under 1990-talet, då stor invandring av judar från före detta Sovjet ägde rum samt en betydande invandring av palestinier (cirka 130 000). Medan invandringen från f.d. Sovjet stagnerat och idag utgör mindre än hälften av alla immigranter har den palestinska invandringen i princip upphört då Israel infört mycket hårda invandringslagar gällande dessa.

Fertiliteten i Israel är mycket välstuderad och visar intressanta särdrag beroende på landets heterogenitet och samhällets kombination av modernitet och religiositet.

Judar

Intra-etniskt är (2006) 33 procent av judarna israeliska (far född i Israel), 33 procent första eller andra generationens afro-asiatiska judar (orientaler) 18 procent är första eller andra generationens europeiska judar (inklusive nord- och sydamerikanska judar) och 16 procent första eller andra generationens sovjetiska judar (både orientaler och européer). Blandäktenskap mellan orientaliska och europeiska judar har fluktuerat mellan 20–30 procent sedan 1970.

Religiöst är den judiska befolkningen primärt uppdelad mellan ashkenazer och sefarder. Ungefär 20 procent av befolkningen är sekulär (med övervikt av ashkenazer), 55 procent kan klassas som traditionella i varierande drag (med övervikt av sefarder) och slutligen 25 procent kan klassas som religiösa eller ultrareligiösa/ortodoxa (så kallade Haredim) (med jämn fördelning mellan ashkenazer och sefarder). Fertiliteten (barn per kvinna) uppskattas till mellan 6,5–7,5 för ultraortodoxa, 4,5 för ortodoxa och 2,0–2,3 för sekulära. Medelvärdet för judiska kvinnor är 2,75 barn per kvinna. Bland den judiska befolkningen växer ultraortodoxa och ortodoxa med 3–4 procent årligen medan den sekulära befolkningen växer med 0,9 procent exklusive invandring. Intressant för Israel är att tredje generationens israeler har högre fertilitet än första och andra generationens israeler.

Araber

Muslimer

Kristna

Druser

Eftersom muslimerna har högre födelsetal än övriga stiger deras andel ständigt bland den arabiska befolkningen. 2006 var 82 procent av alla araber muslimer medan 9 procent var kristna och 9 procent druser.

För mer information se cbs.gov.il och Statistical Abstract of Israel no. 58, se även Fertility Patterns in Israel 2005.

Assimilering och integration

Assimileringen av dessa påbörjade utvecklingen av en israelisk identitet förknippad med symbolladdad judisk historia, hebreiskt vardagsspråk och sammansvetsning av judiska interetniciteter, allt i enlighet med det sionistiska projektet om den ”nye juden”. Projektet var inte bara ideologiskt utan sågs som en nödvändighet för att skapa en stabil stat med en fungerande produktionsapparat. Att modernisera och homogenisera den judiska befolkningen kan alltså även betraktas som ett försök att snabbt skapa en modern arbetsmarknad. Eftersom vissa grupper anlände med mindre kulturellt och ekonomiskt kapital och därför fick sämre positioner på arbetsmarknaden underkommunicerades etniciteter för de inte skulle förknippas med en specifik klass. Ett led i detta blev den statistiska kategoriseringen av befolkningen där grupper skapades statistiskt och diskursivt efter statens vilja att kunna forma medborgarnas sociala uppfattning och verklighet. Idag identifierar sig en tredjedel av landets befolkning med den etnokulturella kategorin Mizrachim som den israeliska staten skapade vid landets tillkomst för att kunna ”bearbeta” icke-europeiska judar (mizracher kallas ofta felaktigt för sefarder, vilket betecknar judiska grupper äldre än staten Israel.). Ben-Porat, Guy (2003) The Ingathering: Reasons of State, Logic of Capital and the Assimilation of Immigrants in Israel 1948–60, Immigrants & Minorities, Vol. 22, Upplaga 1, ff 63–86; Kamen, Charles S. (1997) The categorization of Jewish ethnicity in Israel Statistical Journal of the UN Economic Commission for Europe, Vol. 14, Upplaga 3, ff 227–244; Leibler, Anat E. (2004) Statisticians' Ambition: Governmentality, Modernity and National Legibility Israel Studies, Vol. 9, upplaga 2, ff 121–150.

Politik

Det politiska livet dominerades länge av det socialdemokratiska Arbetarpartiet och det liberala Likud partiet,. Efter att Arbetarpartiet lämnat koalitionsregeringen med Likud den 20 november 2005 följde stora förändringar av det politiska landskapet i Israel. Det efterföljande nyvalet den 28 mars 2006 innebar en stor framgång för det av Likuds tidigare partiledare Ariel Sharon bildade mittenpartiet Kadima.

På grund av Sharons ohälsa fick dock Ehud Olmert leda partiet i valrörelsen. Efter valet blev Olmert premiärminister i en koalitionsregering tillsammans med Arbetarpartiet, Shas och Pensionärspartiet .

Ekonomi

Azrieli-tornen i Tel Aviv

Israel grundade under lång tid sin ekonomi på jordbruksprodukter; idag har dock jordbruksprodukterna allt mindre betydelse. Israel är ett högteknologiskt industriland, med stor vapen- och flygindustri. Både Motorola och Intel har stora utvecklingscentra i landet (Intel i Haifa har utvecklat de senaste Pentium-processorerna, bland annat Dothan och Golan). Över 150 israeliska företag är listade på Nasdaqbörsen i USA vilket är fler än vad alla europeiska länder har sammanlagt.

På grund av den politiska situationen har Israel inte kunnat handla med arabvärlden i någon större utsträckning. Israels viktigaste handelspartners är USA och Europa, men Kina och Indien växer sakta i betydelse. Efter en recession 2001–2002 (med en arbetslöshet runt 10 procent och en svag BNP-ökning) har ekonomin sedan 2004 vänt och tillväxten låg 2006 för tredje året i rad på 5 procent (en ökning med 3,3 % per capita) och arbetslösheten hade då sjunkit till cirka 7,5 procent. Samtidigt har arbetskraftsdeltaganden stigit och allt fler människor söker nu ett arbete. Av betydelse för den höga tillväxten, sjunkande arbetslösheten och det ökande arbetskraftsdeltagandet är de omfattande strukturförändringar som genomförts med kraftiga nedskärningar i bidragssystem och omfattande privatiseringar. Samtidigt har säkerhetsläget förbättrats avsevärt i landet sedan 2003 och intifadan når inte längre in i egentliga Israel.

Israels ekonomiska styrka och bärkraftigheten i tillväxten har aldrig varit större än nu vilket utöver reformerna även beror på att den miljon judiska invandrare från f.d. Sovjet integrerats i samhällsekonomin. Gruppens förbättrade språkkunskaper och etablerandet av ekonomiska, politiska och kulturella nätverk gör att de i högre grad kan nyttja sitt rika humankaptial.

Skillnaderna i arbetslöshet mellan den judiska och arabiska befolkningen är betydande men skiljer sig stort mellan de olika arabiska grupperna. Den kristna arabiska befolkningen är mycket välutbildad och har därför en stark ekonomisk position. Största problemet för de kristna är utvandringen av unga högutbildade till Usa och Europa där de hoppas på bättre möjligheter. Den drusiska befolkningen håller gradvis på att integreras i den israeliska medelklassen genom gruppens allt högre utbildningsnivå kombinerat med mindre familjer. Sämst ekonomiskt har den muslimska arabiska befolkningen vilket kan förklaras genom diskriminering, låg utbildningsnivå, kvinnoförtryck och stora familjer. Andelen muslimska kvinnor som förvärsarbetar ligger på bara 15 % vilket är lägst av alla grupper i det israeliska samhället. På universiteten är det dessutom fortfarande fler muslimska män än kvinnor som läser vilket också skiljer gruppen från alla andra. Förändringar är dock antågande och längst har det gått bland muslimerna i Gallileen där det blir allt vanligare med att kvinnor arbetar och att familjerna har färre barn. På Haifas Universitet ( det viktigaste i norra Israel) är andelen araber uppe i 25 %.

Försvar

Den israeliska försvarsmaktens uppgift är att försvara Staten Israels existens, suveränitet och territoriella integritet, samt att skydda Israels invånare och bekämpa alla former av terrorism, som hotar det dagliga livet.

Israel har värnplikt för både män och kvinnor. Kvinnor har 22 månaders grundutbildning, men genomför ingen repetitionsutbildning, män har 36 månaders grundutbildning och är skyldiga att genomföra repetitionsutbildning till 55 års ålder. Värnplikten gäller judar och druser, men inte kristnaerer och muslim.

Israel har aldrig officiellt deklarerat att landet har kärnvapen. Enligt tidningsuppgifter har Israel byggt mellan 80 och 200 kärnvapen sedan 1960-talet. I en tysk TV-intervju sade dock Israels premiärminister Ehud Olmert i december 2006: 'Iran, openly, explicitly and publicly threatens to wipe Israel off the map. Can you say that this is the same level, when they are aspiring to have nuclear weapons, as America, France, Israel, Russia?'.

Stående förband

• 6 pansarbrigader
• 3 infanteribrigader
• 1 fallskärmsjägarbrigad
• 3 artilleriregementen

Mobiliseringsförband

• 18 pansarbrigader
• 7 infanteribrigader
• 1 fallskärmsjägarbrigad
• 2 artilleriregementen

Stridsflyg

• 80 McDonnell Douglas F-15 Eagle
• 230 Lockheed Martin F-16 Fighting Falcon

Stridsfartyg

• 5 ubåtar
• 3 korvetter
• 15 robotbåtar
• 40 patrullbåtar

Utbildning

Inom det statliga skolsystemet finns därför för judar ett sekulärt skolsystem, ett religiöst och ett ultraortodoxt.

För den arabiska befolkningen är skolsystemet uppdelat för druzer, kristna och muslimer.

Utöver dessa finns en mängd privata skolor som har statlig erkännande såsom det av ryska immigranter grundade Mofet-skolorna (med särskild inriktning på naturvetenskap) och mindre såsom de 'binationella' skolorna för barn med en judisk och en arabisk förälder. Dessutom finns 'fredsskolor' med både judiska och arabiska elever i samma klass.

Kultur

Källor