Liv

Johannes Magnus sigill
Studerade vid katedralskolan i
Skara, och efter att ha utnämnts till
kanik 1506 studerade han
teologi hos den blivande
påven
Hadrianus VI i
Leuven, där han blev
magister.
Som ung var Johannes Magnus Sten Sture d.y:s ombud i Rom, och 1523 valdes han till ärkebiskop i Uppsala, dock utan att få den nye påven Clemens VII:s godkännande förrän 6 maj 1524, ett år efter utnämningen, och detta med förbehållet att påven ville undersöka föregångarens öde. Sanningen var även den, att Johannes Magnus inte följde en helt klar linje i kampen mot lutherdomen; dels var han god vän med Gustaf Vasa, dels tilltalade utsikterna till en nationskyrka hans fosterlandskärlek. Hans Brask krävde att han skulle införa inkvisitionen 1524, men Johannes Magnus kom till landsmännens och kungens försvar. Gustaf Vasa lär ha utnyttjat honom hänsynslöst, och använt hans osäkra roll i båda läger för att driva igenom sin vilja. Johannes Magnus var därför den förste som anförtroddes att översätta Bibeln, detta för att inte väcka misstankar i Rom om reformationen, men arbetet kom inte till stånd då han begav sig till Lybeck på ett politiskt uppdrag. Det blev i stället Olaus Petri som genomförde detta. 1526 förhandlade han vad som brukar beämnas, egenmäktigt om äktenskap mellan Gustaf Vasa och den polska prinsessan Hedvig, vilket antas ha varit en misslyckad strategi i försöket att rädda katolicismen.
Efter detta slutliga nederlag levde han i exil. Den 27 juli 1533 blev han trots allt smord till ärkebiskop i Rom, men vid det laget hade redan Laurentius Petri Nericus blivit utnämnd till protestantisk ärkebiskop.
Återstoden av sitt liv ägnade Johannes Magnus åt historisk forskning, och levde utan egna medel med sin bror i Venedig och Rom, beroende av andras välvilja. Han dog där våren 1544 och begravdes i Peterskyrkan i Rom.
Efter Johannes död lät brodern trycka hans två stora verk Alla göta- och sveakonungars historia (Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus) 1554 och Uppsala ärkestifts historia (Historia metropolitanæ ecclesiæ Upsalensis) 1557s. Särskilt det förstnämnda fick stor internationell uppmärksamhet och trycktes i flera upplagor. Det fick också stor betydelse för stormaktstiden historieskrivare när de ville förhärliga den svenska forntiden. Johannes Magnus anger nämligen Sverige som goternas urhem och för den svenska regentlängden ända bort till Magog i Gamla testamentet.
Vid Johannes Magnus död utnämndes brodern till hans efterföljare som ärkebiskop, men förblev i exil i Rom på grund av den politiska och religiösa utvecklingen.
Verk

Utgåva 1558, med två kapitel av Olaus Magnus
Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus (
Alla göta- och sveakonungars historia) trycket först efter Johannes död, ombesörjd år
1554 av brodern Olaus. Han tillägnade det kung Gustavs söner. Verket var var en stor succé, och trycktes om flera gånger. Den första tryckta översättningen kom
1620, av Ericus Schroderus.
I de första femton delar av verket redogör Johannes Magnus i detalj för Sveriges historia innan år 1000. Han baserar sig på Jordanes' Getica och på Saxo Grammaticuss och på sin egen inspiration. Noa sonson Magog blir Sveriges första kung, år 88 efter efter syndafloden. Han hittar på en kungalängd med fem erikar innan Erik Segersäll, där han räknar Jordanes Berig som Erik I, Eriksvisans hjälte. Han inför också sex stycken Karl innan Karl Sverkersson. Så kunde Erik XIV och Karl IX skryta med ordningsnummer jämförbara med påvarnas. Dessa fiktiva erikar och karl beskrivs i generellt positiva ordalag, men om en upphittad kung Gostagus, en tyrann, heter det: 'Knappt gick det en natt under årets lopp att han avhöll sig från hor, våldtäkt, incest och de smutsigaste samlag.'
Verket är extremt patriotiskt, och dryper av ett intensivt hat mot danskarna.
Källor
Se även