Caesars liv
Tiden fram till makten
Julius Caesar, son till
Gaius Julius och
Aurelia, föddes i den gamla juliska familjen. Hans fasters make var
fältherren Marius som sju gånger satt som romersk konsul, trots sin
plebejiska bakgrund. Mellan 91 f.Kr och 86 f.Kr var det i princip
inbördeskrig mellan Marius och
Sulla. Kriget slutade med att Sulla år 82 f.Kr intog Rom och utsågs till diktator på livstid. Efter Sullas seger befann sig Caesar i knipa då han var gift med
Cornelia, dotter till Marius vän Cinna. Sulla ville att de skulle skilja sig men Caesar vägrade. Sulla benådade till slut Caesar men Caesar ansåg det ändå säkrast att fly. Han reste därför år 81 f.Kr. med prokonsuln Minucius Thermus till
Mindre Asien där
Mytilene gjort uppror mot den romerska överhögheten. Caesar reste då till Nicomedes, kungen av
Bithynien, som diplomat.
När Sulla dog 78 f.Kr. återvände Caesar till Rom. De första åren efter Sullas död uträttade han inte mycket, det enda varaktiga han gjorde var att skuldsätta sig genom att anordna stora fester. Han försökte sig på åklagaryrketyrket och sökte sätta dit flera av Sullas gamla anhängare. Caesar begav sig därefter till Rhodos 75 f.Kr. för att bli undervisad i retorik och filosofi av Apollonios Molon, som bland annat hade undervisat Cicero. På det Egeiska havet tillfångatogs han av pirater och hölls som fånge i 38 dagar innan han släpptes efter att ha betalat en lösesumma på 50 talenter. Efter att han släppts fri rekryterade han egna trupper bland lokalbefolkningen och sökte upp, tillfångatog och korsfäste sjörövarna. Därefter fick han höra att Mithridates än en gång var på krigsstigen. Caesar stred med de romerska styrkorna mot Mithridates, men han återvände till Rom innan Mithridates var besegrad. Hans morbror Cotta dog, och han själv tilldelades ett viktigt prästämbete.
Caesar fick dock ingen egentlig möjlighet till att utmärka sig innan hans faster, Julia, dog 68 f.Kr. Vid begravningsprocessionen anspelade han på släktskapet till Marius och vann på så sätt folkmassans sympati. När hans fru Cornelia dog fick han ännu ett tillfälle att utmärka sig. Han valdes till quastor (skattmästare) och blev på så sätt medlem av senaten, han tilldelades också en provins i Spanien. Så småningom blev han edil där han hade hand om de offentliga festerna och spelen i Rom och han blev också Pontifex maximus (överstepräst) genom en kostsam kampanj som tvingade honom till ännu större skulder än förut. I senaten stödde han det plebejiska partiet även om han var född som patricier.
Triumviratet
Vid den här tidpunkten var Roms mäktigaste män generalen Pompejus Magnus och den rike Crassuset. Caesar behövde deras hjälp för att ta sig till makten och en hemlig allians bildades, det första triumvirat. Förbundet beseglades genom att Pompejus gifte sig med Caesars enda dotter Julia. Alla tre triumvirerna hade något att vinna med alliansen. Pompejus hade pensionerade soldater vilka av Pompejus hade tilldelats landlotter att försörja sig på. Dessa landlotter ville dock inte senaten, i motsats till Pompejus, godkänna såsom varande en provins. Crassus hade vänner som var kraftigt skuldsatta, dessa skulder ville Crassus få avskrivna. Caesar i sin tur ville bli konsul och därigenom få stor makt. År 59 f.Kr. valdes Caesar till konsul tillsammans med Bibulus. Caesar lyckades dock manövrera ut Bibulus ur maktens centrum och i praktiken blev Caesar således ensam konsul. Utifrån denna position och medelst övriga maktmedel kunde de tre triumvirerna åstadkomma vadhelst de önskade i den romerska politiken.
Krigen i Gallien
År 59 f.Kr. blev Caesar
prokonsul på 5 års tid, en titel som medförde styret över en eller flera provinser. Titeln prokonsul följde alltid på en period som konsul och kan kanske ses som belöning för den avgångne konsuln. Caesar blev först tilldelad en fattig landsbygd på den italienska halvön, med sina allierades hjälp lyckades han dock ändra detta. Caesar blev istället tilldelad
Gallia Cisalpina (ungefär: Gallien hitom Alperna) och Illyria (provins på Balkan). Till detta hörde rätten att rekrytera och underhålla fyra legioner. Caesar hade stor tur vid sitt tillträde, guvernören för
Gallia Transalpina (ungefär: Gallien bortom Alperna) dog och Caesar var inte sen att ta kommandot över denna hans tredje provins. Han började värva soldater, inalles sex legioner, men reste inte själv till
Gallien innan han fick underrättelser om att
helvetiernas hela stam hade brutit upp och tänkte marschera över den romerska gränsen. Caesar stoppade helveterna vid
Rhône, varpå dessa marscherade genom romarnas allierades, aeduernas, område. Dessa begärde då hjälp och Caesar lyckades besegra helveternas här. Till sin hjälp hade han
Marcus Antonius som var Caesars högra hand.
Han fortsatte invasionståget genom att besegra den germanske hövdingen Ariovistus som var på väg att invadera Gallien. Efter att ha gått i läger vintern 58-57 f.Kr. besegrade han belgierna som förberedde sig för krig mot Rom. Triumviratet samlades sedan i Lucca, Norditalien och man satte upp nya mål. Caesars befäl skulle förlängas med 5 år samtidigt som Pompejus och Crassus skulle bli konsuler. År 56 f.Kr. blev Caesar tvungen att krossa ett uppror bland veneterna i östra Gallien och 55 f.Kr. tvingades han möta nya germanska stammar som gått över Rhen. Han besegrade dem och gick även över Rhen för att härja germanernas egna länder. Denna övergång över Rhen är värd en notering. Caesar gick ej över med flottar då han (enligt De bello gallico) ansåg att detta var ovärdigt. Caesar ville inte endast gå över Rhen, han ville avskräcka från framtida germanska angrepp genom att injaga skräck i fienden, lösningen var att bygga en bro. På mycket begränsad tid byggdes en bro över den strida såväl som grusbottnade Rhen. Denna bro har länge varit ett mysterium och först relativt nyligen har historiker kunnat återskapa en metod som förmodligen skulle kunna ha använts av de romerska ingenjörerna. Bron revs dock sedan legionerna återvänt till Gallien, den hade då tjänat sitt syfte, att visa hur mäktiga de romerska härarna var. Detta poängteras då ingenjörsskap och fortifikationer kom att spela en avgörande roll i Caesars fälttåg.
Under fälttågen mot folken på den galliska nordkusten ansåg Caesar att gallerna fått stöd och uppmuntran från britterna, ett folk som levde på en stor ö i norr. År 55 f.Kr. seglade Caesar över till Britannien med 2 legioner. Han tvingades dock återvända utan några väsentliga framgångar efter att hans flotta skadats av en storm. Han återvände till Britannien året därpå med 5 legioner. Den här gången gick det bättre men han tvingades återvända eftersom ett uppror höll på att bryta ut i Gallien. Han lyckades för tillfället att kväsa upproret, men det blossade snart upp på nytt.
Den här gången var det arverniern Vercingetorix som ledde upproret. Han lyckades få nästan alla galliska stammar med sig. Hans strategi var att hindra Caesar från att försörja armén genom att använda den brända jordens taktik. Efter att Caesar misslyckats med att inta staden Gergovia tågade Caesar söderut, mot aeduernas land som just avfallit från Roms sida. Vercingetorix skickade då sitt kavalleri efter Caesar. Caesar lyckade slå tillbaka dem med hjälp av sitt eget germanska kavalleri. Kavalleriet med Vercingetorix flydde till staden Alesia. Caesar slog då en dubbel mur runt staden, en för att hålla inne försvararna, en för att hålla ute undsättningsarmén som han visste var på väg. Sedan Caesar hade besegrat undsättningsarmén kapitulerade Vercingetorix, och ett år senare var hela Gallien säkert under romerskt styre.
Triumviratets fall och inbördeskriget
Senaten blev alltmer oroad över Caesars stora framgångar, och de motarbetade Caesar i allt högre grad. Triumviratet höll också på att falla sönder efter Julias död 54 f.Kr. och Crassus död vid Carrhae 53 f.Kr. Caesar försökte bli konsul för att kunna återvända till Rom utan risk för att ställas inför rätta. Vintern 50 f.Kr. flyttade Caesar sitt läger till Gallia cisalpina. Patricierpartiet blev än mer oroat och lyckades till slut övertala Pompejus att stödja dem helhjärtat. Man gav Caesar ett ultimatum, senaten krävde att Caesar skulle upplösa sina legioner och återvända till Rom ensam. Caesar vägrade och tågade den 11 januari över floden Rubicon som utgjorde gränsen mellan Gallia cisalpina och själva Italien, med 1500 man.
Han intog snabbt flera städer eftersom garnisonerna antingen flydde eller gick över till honom. Pompejus och många senatorer, bland annat Cato och Scipio samt Catos systerson Brutus flydde då söderut och sedan österut till Grekland. Rom intogs av Caesar och skattkammaren som i all hast hade lämnats kvar övertogs av honom. I Rom såg Caesar till att få Antonius vald till folktribun i senaten, en senator med vetorätt över senaten. Efter att ha ombesörjt de allra viktigaste ärendena reste Caesar till Spanien och besegrade de Pompejus-trogna soldaterna där. Han drabbades samtidigt av ett bakslag i Afrika där hans styrkor förintades av kung Juba I av Numidien.
Han återvände sedan till Rom för en kort tid innan han seglade mot Grekland. Trots Pompejus överlägsna flotta lyckades Caesar skeppa över sin armé. Caesar lyckades inta flera städer, dock inte den viktiga staden Dyrrhachion. Caesar dödades nästan i ett bakhåll nära staden och i slaget som följde tvingades Caesar att retirera. Han lyckades dock besegra Pompejus vid Farsalos. Efter detta slag gick Brutus och Cicero självmant över till Caesar och bad om nåd vilket de båda fick. Pompejus försökte istället fly till Egypten men dödades där vid ankomsten, beordrat av kungen över det ptolemaiska riket, Ptolemaios XIII Filopator Filadelfos, eftersom han ville försäkra sig om Caesars gunst.
Sju veckor efter slaget vid Pharsalos anlände Caesar till Egypten. Det ptolemaiska riket skakades då av inre stridigheter mellan syskonen, Ptolemaios, Kleopatra och Arsinoëen. Efter att Caesar träffat Kleopatra försökte han säkra hennes plats vid tron. Han hade endast med sig en mindre styrka till Alexandria och i väntan på förstärkningar kom det till många hårda strider mellan hans soldater och de som stödde Ptolemaios. När förstärkningar kom lyckades han snart besegra Ptolemaios som dränktes i Nilen, Kleopatra blev då obestridd härskarinna.
Caesar tillbringade sedan en tid med Kleopatra (hon födde senare sonen Caesarion) innan han reste till Mindre Asien där han omorganiserade styrelsen av provinserna. Han besegrade också Pharnaces, Mithridates son, efter en kort strid. Efter slaget vid Zela skickade han ett brev till Rom med orden Veni, vidi, vici (Jag kom, jag såg, jag segrade).
Fyrdubbel triumf
År 47 f.Kr. återvände Caesar till Rom efter ett och ett halvt års frånvaro. Han återställde ordningen och tvingades också kväsa en revolt bland sina veteranlegioner. Han tvingades resa till Afrika där Caesars fiender samlats, däribland Pompejus två söner och Cato. Pompejanerna hade också kung Juba av Numidien som allierad. Caesar besegrade dem i Slaget vid Thapsus och lyckades eliminera flera av sina motståndare, Cato och Scipio begick självmord vid Utica nära Thapsus, de överlevande flydde till Spanien. Efter segern i Afrika anordnade Caesar ett fyrdubbelt triumftåg där man firade erövringen av Gallien, Egypten, Pharnaces rike samt det numidiska riket. Han delade samtidigt ut stora penninggåvor till folket och anordnade flera offentliga spel, och hans gamle nemesis Vercingetorix avrättades i slutet av triumftåget.
År 46 f.Kr. tvingades Caesar åta sig ett fälttåg till Spanien där de sista pompejanerna hade samlats. Han lyckades besegra dem i Slaget vid Munda, det var den sista resningen under hans styre. Efter att ha återvänt hem fick han den ärftliga titeln Imperator ('överbefälhavare'), samtidigt som han blev diktator på livstid med rätt att utse olika viktiga ämbeten. Man uppkallade även månaden Quintilis efter Julius, och som än idag heter juli. Han stiftade flera lagar för att hjälpa de fattiga, vilket förargade aristokratin. Han planerade även en expedition mot partherna. Detta år adopterade han dessutom sin systerdotters son Octavianus som sin egen son.
Idus martiae
Flera i senaten ogillade Caesar och till slut skapades en sammansvärjning med avsikt att döda honom. Den
15 mars 44 f.Kr (
Idus Martiae, även mindre korrekt
Idus Martii; ungefär: mitten av mars), alldeles innan Caesar skulle påbörja fälttåget mot partherna, väntade de sammansvurna med dolkar dolda under sina togor i senaten. När Caesar anlände stoppades han av
Tillius Cimber som slet av hans
toga och stack honom med sin dolk. De övriga sammansvurna följde Tillius exempel, till dessa hörde
Cassius och Caesars gamle vän
Brutus. När Caesar segnade ner vid foten av en staty av Pompejus efter att ha tagit emot 23 dolkstygn, skall han enligt en allmän uppfattning på
latin ha yttrat
Et tu, Brute? (”Även du, min Brutus?”). Detta stammar dock från
Shakespeare, som låter honom säga det i en av sina pjäser, och är troligen inget Caesar själv sade. Det är möjligt att han istället uttalade sina sista ord på
grekiska: και συ, τεκνον? (
Kai sy, teknon? ”Även du, mitt barn?”). Detta är dock omdiskuterat, och det kan inte fastslås om han överhuvudtaget yttrade någonting. Enligt den grekiske historikern
Plutarkos skall Caesar istället ha dragit sin toga över ansiktet när han såg att Brutus var med i gruppen av lönnmördare.
Noter
Caesar uttalas
kajsar/kaisar i
klassisk latin och
sesar i
nylatin. Ordet
kejsare (som på
tyska heter
Kaiser) kommer från latin och även den ryska titeln
Tsar kommer från namnet Caesar. Detta eftersom de ryska kungarna såg sig som efterträdare till de bysantinska kejsarna.
Kuriosa
Caesar i litteraturen
Shakespeares Julius Caesar
William Shakespeares pjäs
Julius Caesar, som spelats första gången
1599 återger intriger som leder till mordet på kejsaren. Det är högst troligt att Shakespeare hade tillgång till
Plutarkos verk
Liv om Caesar, Brutus och Antonius som publicerats
1579 på engelska. I Shakespeares drama är Caesar en mystisk figur som man inte får lära känna särskilt väl. Dramat kretsar istället kring hur andra personer uppfattar Caesar, deras spekulationer kring hans framtidsplaner och hur mördarna motiverar mordet på honom.
Asterix
Julius Caesar är också en viktig figur i de tecknade serierna om
Asterix. I denna serie har Caesar ockuperat hela
Gallien utom den lilla by som Asterix och
Obelix bor i. Detta retar Caesar till vansinne. Inte nog med detta brukar Asterix och Obelix vid lämpliga tillfällen träffa Caesar och reta honom lite extra. Caesar brukar ibland försöka gillra fällor åt Asterix och Obelix men dessa misslyckas alltid vilket retar upp honom ännu mer.
Caesar i musiken
Händels Giulio Cesare in Egitto
Georg Friedrich Händels opera
Giulio Cesare in Egitto (
Julius Caesar i Egypten), med
librettot av Nicola F. Haym, uppfördes första gången
1724 och handlar om Caesars möte med den vackra drottningen
Kleopatra och konspirationer och maktspel om Egyptens tron.
Källor
- Cawthorne, Nigel, Julius Caesar. London: Haus 2005.
- Le Bohec, Yann, Caesar. Furulund: Alhambra 1997.
Litteratur
- Goldsworthy, Adrian, Caesar — en biografi. Historiska Media 2007.
- Iggulden, Conn, Kejsaren. Albert Bonniers förlag 2003-2006. (Skönlitterär bok på historiska grunder)
Se även
Externa länkar
Julius Cæsar
Julius Caesar
Jules César
Julius Cæsar
)
|
Om 
)
)
. Denna sida är publicerad under GNU Free Documentation License 