'Kanslihushögern' förespråkade en balanserad välfärdspolitik med ökade marknadsinslag. Syftet var att öka ekonomisk effektivitet och valfrihet med bibehållande av en omfattande social trygghet. De var ofta personer med en god akademisk utbildning, ofta i nationalekonomi, och med en intellektuell framtoning som av motståndare ansågs skilja dem från majoriteten i den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen.
Framträdande personer inom 'kanslihögern' var bl.a. Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Klas Eklund.
