Historia
Den moderna europeiska kolonialismen har daterats till 1415 då en portugisisk expedition intog den nordafrikanska hamnstaden Ceuta och omvandlade stadens moské till en kristen kyrka. Detta skede av kolonialismen -- liksom tidigare den Grekiska, Romerska och sannolikt den Aztekiska och de flesta andra erövringar -- gick hand i hand med föreställningar om de segrande gruppernas överlägsenhet. Det handlade dock inte om någon rasism på pseudobiologisk grund; denna utvecklades först vid slutet av 1800-talet i Europa. Det uppkom också en idealistisk föreställning om att de vita hade en skyldighet att civilisera och hjälpa de koloniserade folken, ibland betecknat som 'Den vite mannens börda' (efter en dikt med samma namn av Rudyard Kipling). Under mellankrigstiden började Storbritannien ge ekonomiskt stöd till vissa av sina kolonier, vilket efter det andra världskriget, och den amerikanska Marshallhjälpen till Europas återuppbyggnad, så småningom gav upphov till dagens biståndspolitik.
Kampen om Afrika (The Scramble for Africa) under mitten och slutet av 1800-talet innebar att flertalet betydande europeiska makter sökte befästa territorier genom mer eller mindre äventyrliga erövringar. Vid Kongokonferensen 1884-85 i Berlin (där även Sverige deltog, men avstod från kolonier) delades stora delar av centrala och östra Afrika upp i intressesfärer mellan stormakterna. Idag är Kina en av de makter som medvetet utökar sina handelsförbindelser och sitt inflytande i Afrika, inte minst i syfte att tillförsäkra sig kontrakt som ger inflöde av naturtillgångar som olja.
De tidigaste europeiska kolonierna var korsfararstaterna i Mellanöstern (eller 'Främre Orienten') (i dagens Israel, Palestina, Jordanien, Syrien, Libanon och sydöstra Turkiet) från 1000-talet till 1300-talet. Av dagens stater utanför Europa är det endast tolv som inte har en bakgrund av att ha varit europeiska kolonier: Mongoliet, Nordkorea, Sydkorea, Japan, Kina, Taiwan, Thailand, Nepal, Afghanistan, Iran, Saudiarabien och Turkiet. Omvänt är det ett fåtal utomeuropeiska riken som tidigare gjort erövringar i Europa: Umayyadriket kalifatet i Cordoba på Iberiska halvön från 700-talet till 1200-talet; mongolriket Gyllene horden i Ryssland från 1200-talet till 1400-talet; samt Osmanska riket på Balkan från 1300-talet till 1800-talet.
PÃ¥verkan
Genom människans historia har koloniala företag ofta handlat om erövringar och plundring, och i vissa fall utrotningskrig. Ibland har befolkningen i de nya territorierna decimerats kraftigt genom att nya sjukdomar följt med kolonisatörerna, som skedde i Sydamerika. Som en konsekvens av koloniseringen har också teknologisk, politisk och kulturell påverkan uppstått, särskilt i de fall då den erövrande makten sökt etablera permanent kontroll över ett område. Denna påverkan har alltid haft till syfte att etablera ett förhållande på alla plan (kulturellt, politiskt ekonomiskt) där kolonin är underordnad och tjänar moderlandet, främst med värdefulla råvaror. Ekonomin i kolonierna konstruerades därför för att fungera först och främst till gagn för moderlandet. Oftast handlade det om att ekonomin var helt inställd på en eller ett fåtal exportvaror vilket efter självständigheten lätt ledde till att landet hamnade i underläge gentemot resten av världen.
I Afrika var slaveri en förödande konsekvens av kolonialismen som berövade miljontals människor friheten och liv.
Efter frigörelsen från kolonialmakterna har många stater utvecklats starkt. Dock har framför allt flertalet stater i Afrika visat sig svaga. De lider ofta av svår korruption och ekonomisk stagnation. Kolonialismen i viss mån har ersatts av nykolonialism då en del före detta kolonier har hamnat i ett fortsatt ekonomiskt och politiskt beroendeförhållande till sina förutvarande kolonialmakter eller bara byt ut dem mot andra stormakter. Flera av konflikterna under efterkrigstiden har sitt ursprung i kolonialismen till exempel i Afrika där de spikraka gränserna ramade in inbördes olika etniska grupper vilket efter självständigheten i vissa fall bidrog till att konflikter uppstod. Två olika folkgrupper i samma stat kunde till exempel söka stöd från olika sidor i det kalla kriget. Ett annat exempel är folkmordet i Rwanda där tutsierskana enligt rasbiologi principer gjordes till härskarras av den belgiska kolonialmakten vilket var en av orsakerna till folkmordet. Ett tredje exempel är Somalia, vars diktatur efter självständigheten i olika perioder fick stöd från både USA och Sovjetunionen i utbyte mot militära baser.
Debatt
En debatt om den moderna kolonialismen startades av Karl Marx och Lenin. De menade att den dåvarande europeiska kolonialismen syftade till att suga ut kolonierna. Denna tanke har förts vidare fram till idag i olika versioner, t ex av Immanuel Wallerstein och den så kallade beroendeskolan. Deepak Lal, Jagdish Baghwati och andra forskare har hävdat att Asiens kraftiga ekonomiska tillväxt motbevisar beroendeskolan, vilket dock är ett argument mot nykolonialismen. Att den direkta kolonialismen i 1800-tals var skadlig för kolonierna är dock knappast omstritt idag.
Andra har framhållit att kolonialmakterna, framför allt Storbritannien och Frankrike, också lämnade ett arv av institutioner -- rättsväsende, civil byråkrati, partiväsende, parlament, infrastruktur etc -- som de hävdar att kolonierna haft nytta av efter självständigheten. Å andra sidan lämnades ett mycket auktoritärt centralstyre i arv i många kolonier.
Kolonialmakter i modern tid
Storbritannien
Av alla de moderna kolonialmakterna blev Storbritannien den mest framgångsrika, både avseende yta, antal områden och ekonomiska fördelar. Enligt ett chauvinistiskt talesätt runt sekelskiftet 1900 hette det att 'solen går aldrig ner över det brittiska imperiet.' Som störst omfattade de brittiska kolonierna bland annat det som idag är Kanada, Belize, ett antal karibiska öar inklusive Jamaica, områden i Afrika som sträckte sig från Egypten i norr till Sydafrika i söder, Indien, Pakistan, Bangladesh, Afghanistan, Malaysia med Singapore, Hong Kong och Australien. Idag är många före detta brittiska kolonier medlemmar i det Brittiska samväldet. Några av dessa medlemmar, bland andra Kanada, Nya Zeeland och Australien, har ännu den brittiska drottningen som statsöverhuvud. Det som idag är USA började sin existens som en engelsk koloni på 1600-taletnska på den Nordamerika östkusten. Efter Första världskriget tilldelades britterna de s.k. mandatområdena av NF, som utgjorde delar av det förutvarande Osmanska riket och som i praktiken styrdes som kolonier. De brittiska områdena inkluderade nuvarande Irak, Jordanien, Israel och Palestina. Redan före första världskriget hade Kuwait blivit ett brittiskt protektorat.
Storbritannien startade även de två opiumkrigen i syfte att tvinga Kinan att tillåta importen av den i Kina illegala narkotika opium vilket var ett av kolonialismens mer flagaranta övergrepp även om Kina aldrig underordnades västmakterna lika fullt som en riktig koloni.
Frankrike
Frankrike var Storbritanniens ständiga rival om inflytandet i världen, och hade omfattande kolonier i Västafrika, från Algeriet i norr till Gabon i söder. I östra Afrika behärskade man bland annat Madagaskar och Djibouti, samt i Sydamerika Franska Guyana, i Atlanten ett antal karibiska öar inklusive Haiti och i Stilla havet ett antal öar inklusive Tahiti. Flera av dessa kolonier lyder ännu under Frankrike, t ex Guyana samt många öar i Stilla havet. I Asien styrde man över Franska Indokina som omfattade Vietnam, Laos och Kambodja. Frankrike hade på 1700-talet även kolonier i Indien och Nordamerika (Quebec och områden som Louisiana runt Mississippifloden). De indiska kolonierna och Quebec förlorades i krig till Storbritannien och efter det framgångsrika slavupproret på Haiti såldes övriga områden i Nordamerika till USA. Tillsammans med Storbritannien fick Frankrike nya kolonier efter första världskriget i och med de så kallade mandatområdena som de tilldelades av Nationernas förbund från det förutvarande Ottomanska riket. De franska mandatområdena inkluderade Libanon och Syrien.
Tysk kolonialism
Tyskland enades först 1871 och kom därför sent till uppdelningen av världen i modern tid. Man fick några mindre attraktiva kolonier i Afrika, Kina och Oceanien. Dessa områden ockuperades så småningom av ententen under det första världskriget, och delades efter kriget upp mellan segrarmakterna (som 'NF-mandat'). Nazitysklands expansion 1938-1942 hade tydliga koloniala förtecken.
Tysklands kolonier före Versaillesfreden 1919
Belgien och Kung Leopold
Den belgiska kolonialismen var ett specialfall då Belgiska Kongo (motsvarande dagens Demokratiska Republiken Kongo) var den belgiske kung Leopolds privategendom som den belgiska regeringen inte styrde över. På grund av detta hyrdes många icke-belgare (bland annat ett antal svenskar) in för att styra över området. Den grymma behandlingen av befolkningen i Belgiska Kongo ledde till en europeisk proteströrelse runt år 1900 och på grund av denna tvingades kungen ge upp ägandet av Belgiska Kongo till den belgiska staten (han kompenserades ekonomiskt för detta). Författaren Joseph Conrad skrev den berömda romanen Mörkrets hjärta 1899 (översatt till svenska 1949) som baserade sig på hans upplevelser som ångbåtskapten på floden Kongo, i vilken många av de grymheter som begicks mot de svarta i Kongo beskrevs.
Ryssland och Sovjetunionen
''Huvudartik}|lar|el}}:
}}
|}|, | och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|, och }}}}}}''}| (
Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}
Det ryska och sovjetiska imperierna är inte kolonialism utan snarare expansionism och imperialism då de erövrade områdena införlivades helt i moderlandet.
Förenta Staterna
Förenta Staterna frigjorde sig från det Engelska koloniala styret genom självständighetsförklaringen 1776 och ett krig som stöddes av Frankrike. Landet var en direkt produkt av kolonialism och fortsatte efter självständigheten expandera västerut på kontinenten med hjälp av slaveri av afrikaner från det koloniserade Afrika och folkmord på ursprungsbefolkningen. Detta är inte kolonialism utan snarare expansionism då de erövrade områdena införlivades direkt i moderlandet. Efter kriget mot Spanien i slutet av 1800-talet erövrade man likväl flera spanska kolonier i Karibien samt även Filippinerna i Stilla Havet.
Italien
Italien enades relativt sent och hann därför inte skaffa sig lika många kolonier som sina stormaktskonkurrenter. Italienska kolonier upprättades i Afrika i Libyen, Eritrea och Italienska Somaliland. 1936 erövrades Abessinien (Etiopien) i Abessinienkriget och de östafrikanska områdena slogs ihop till Italienska östafrika. 1939 annekterades även Albanien. Alla kolonier utom Italienska Somaliland blev självständiga i samband med andra världskrigets slut. Italienska Somaliland blev självständigt 1960 och bildade tillsammans med Brittiska Somaliland Somalia.
Japans välde
Japan etablerade kolonialistisk kontroll över Manchukuo, Taiwan och Korea under mellankrigstiden. I alla länderna infördes japanska som första språk och shinto infördes som statsreligion. Den japanska kolonialismen liknade den europeiska på så vis att man bidrog till ekonomisk utveckling och industrialiserade både Korea och Manchukuo. Genom det blodiga andra sino-japanska kriget försökte man även lägga under sig stora delar av östra Kina.
Under andra världskriget försökte man också upprätta 'Den större östasiatiska sfären för gemensamt välstånd' i de nyligen erövrade områdena med den japanska kulturen som bärande pelare. Kapitulationen som gjorde slut på kriget gjorde också slut på Japan som kolonialmakt. Dock anses Japans framgångar i krigets inledning haft en avgörande inverkan på avkoloniseringen i Asien efter kriget, då de visade att de västerländska kolonialmakterna gick att besegra.
Nederländsk kolonialism
Som ett av de stora europeiska sjöfartsländerna skaffade sig Nederländerna tidigt kolonier, bland annat Sydafrika, Sri Lanka, Nederländska Antillerna och dagens Indonesien (självständigt 1948).
Portugisisk kolonialism
Portugal var en av de första kolonialmakterna tillsammans med Spanien. Katolska kyrkan delade den Nya världen så att det som idag är Brasilien tillföll Portugal. Portugisiska kolonier upprättades även runt Indiska oceanen, i Östtimor, Angola, Moçambique och i Kina (Macao). Brasilien blev en självständig stat 1822 efter ett uppror. Östtimor, Moçambique och Angola frigjorde sig i samband med den portugisiska fascistdikaturens fall 1974 (men Östtimor blev omedelbart ockuperat av Indonesien för en kvartsekels tid). Macao återlämnades slutligen till Kina 1999.
Spansk kolonialism
Spaniens kolonier var omfattande och inkluderade förutom större delen av Latinamerika från Mexiko till Chile även delar av Marocko, Filippinerna och ett antal karibiska öar inklusive Kuba. Redan i början av 1800-talet frigjorde sig Sydamerika från Spanien. I slutet av 1800-talet förlorades Filippinerna, Kuba och Puerto Rico med flera områden i krig till USA som dock inte annekterade dem utan lät dem behålla olika grader av nominell självständighet, även om de var militärt och ekonomiskt dominerade av USA.
Danmark
Huvudartikel: Danska kolonier
Danmark koloniserade genom det så kallade Nordsjöväldet England 1013-1042. I modern tid hade man som ledande sjöfararnation i Norden flera kolonier, bland annat Grönland och Färöarna som fortfarande har en underlydande status fast med en långtgående autonomi. Tidigare styrde Danmark också Island som blev självständigt under andra världskriget samt Danska Västindien som såldes till USA i slutet av 1916, numera går dessa öar under namnet Amerikanska Jungfruöarna.
Sverige
Huvudartikel: Svenska kolonier
Även Sverige gjorde mindre försök att etablera sig som kolonialmakt genom Nya Sverige vid Delawarefloden (1638-1655), handelsfortet i Cape Coast i nuvarande Ghana (1650-1663) och den karibiska ön Saint-Barthélemy (1785-1878). Tanken med de två senare kolonierna var att de skulle dra in pengar till den svenska statskassan genom handel med afrikanska slavar.
Se även
Extern länk
Kolonialismi
Colonialisme
, engelska i Indien, Kenya m fl stater). Religiösa samfund, politiska partier och litteratur som var tillåtna i moderlandet har under vissa skeden varit förbjudna i kolonierna. Under de båda världskrigen deltog kolonialtrupper ofta i moderlandets krigsmakter, vars befolkningar alltså engagerades i krig utan att ha något eget politiskt inflytande.