Konstantinopels fall

} |

} |

}}} |

}}} |

}}} |

}}} |

}}} |

}}} |

}}} |

}}} |

} | | } |
 colspan="2" style="text-align: center; }} | border-top: 1px dotted #aaa;}}"  }
}}}}

} |
 }|colspan="3"|colspan="2"}} style="font-size:90%; border-top:1px solid #aaa;"  }
}}

 colspan="3" | colspan="2" }} style="background: lightsteelblue; text-align: center;" | }}}
 colspan="3" | colspan="2" }} style="text-align: center; background: lightsteelblue;" | Del av }
}}
 colspan="3" | colspan="2" }} style="text-align: center; font-size: 90%; border-bottom: 1px solid #aaa;" | }
}
}}

 colspan="3" | colspan="2" }} | 

} |

} |

 Datum
 }

 Plats
 }

 Utfall
 }}}}
 Casus belli;
 }
}}
 Territoriella
ändringar
 }
}}

 colspan="3" | colspan="2" }} style="background: lightsteelblue; text-align: center;" | Stridande
}}
 width="33%" | width="50%" }} style="border-right: 1px dotted #aaa;" | }
 width="33%" | width="50%" }} style="padding-left: 0.25em;" | }
} | 
 }
}}}}
 colspan="3" |colspan="2" }} style="background: lightsteelblue; text-align: center;" | Befälhavare
}}
 width="33%" | width="50%" }} style="border-right: 1px dotted #aaa;" | }
 width="33%" | width="50%" }} style="padding-left: 0.25em;" | }
} | 
 }
}}}}
 colspan="3" | colspan="2" }} style="background: lightsteelblue; text-align: center;" | Styrka
}}
 width="33%" | width="50%" }} style="border-right: 1px dotted #aaa;" | }
 width="33%" | width="50%" }} style="padding-left: 0.25em;" | }
} | 
 }
}}}}
 colspan="3" | colspan="2" }} style="background: lightsteelblue; text-align: center;" | Förluster
}}
 width="33%" | width="50%" }} style="border-right: 1px dotted #aaa;" | }
 width="33%" | width="50%" }} style="padding-left: 0.25em;"  }
} | 
width="33%" style="border-left: 1px dotted #aaa; padding-left: 0.25em;"  }
}}}}
}|
}}}
}}

Det slag som kallas Konstantinopels fall, slaget om Konstantinopel eller belägringen av Konstantinopel, var det osmanska rikets, under sultan Mehmet II, belägrings och erövring av det bysantinska riket huvudstad Konstantinopel. Staden föll på tisdagen den 29 maj 1453 och detta utgör en viktig historisk händelse som bland annat innebar det bysantinska rikets slutgiltiga fall, den siste romerske kejsaren Konstantin XI Palaiologos' död (Mehmet utnämnde sig dock efter segern till arvtagare av det romerska riket och gav sig titeln Caesar samt 'de kristnas försvarare'), och en stor strategisk framgång för det osmanska riket, vars hegemoni i östra Medelhavet och på Balkan förblev ohotad under många hundra år. Än idag betraktar många greker tisdagen som veckans otursdag.

Konstantinopels fall brukar ofta få markera medeltidens slut och renässansens början eftersom det var då som den gamla religiösa ordningen upphörde i Europa.

Det bysantinska riket i början av 1400-talet

Under de omkring tusen år som det bysantinska riket existerade hade Konstantinopel belägrats åtskilliga gånger men bara intagits vid ett enda tillfälle - då det fjärde korståget ockuperade staden 1204. Det var dock aldrig korsfararnas avsikt att erövra riket och bysantinarna kunde återta staden 1261. Under de följande två seklerna förlorade det försvagade riket bit för bit av sina positioner till sin nya fiende i öst, det osmanska riket. 1453 bestod det en gång så mäktiga riket bara av staden Konstantinopel och ett område på Peloponnesos kring fästningen i Mistra. Kejsardömet Trapezunt, ett oberoende, kristet rike som uppstått i efterdyningarna efter fjärde korståget, höll fortfarande stånd vid Svarta havet.

Upptrappningen

Mehmets föregÃ¥ngare pÃ¥ tronen, Beyazit I, hade tidigare lÃ¥tit bygga en fästning pÃ¥ den asiatiska sidan av Bosporen, kallad Anadolu Hisarı, och Mehmet lät nu uppföra en ny befästning utanför Konstantinopels murar pÃ¥ den europeiska sidan vilket ökade den turkiska kontrollen över sundet. Ett av det nya fortets viktigaste uppgifter var att förhindra att hjälp frÃ¥n genuanskass kolonier längs Svarta havet kuster nÃ¥dde staden. Befästningen kallades Rumeli Hisarı (det osmanska rikets europeiska del kallades Rumeli och dess asiatiska Anadolu) eller Boğazkesen, vilket pÃ¥ turkiska bÃ¥de kan betyda 'som blockerar sundet' och 'halsuppskäraren'. Konstantin försökte under tiden köpa sig fri frÃ¥n Mehmet med hjälp av gÃ¥vor. DÃ¥ Konstantin lät stänga de smÃ¥ moskéerna i Konstantinopel och öka trycket pÃ¥ de grekiska muslimerna att Ã¥tergÃ¥ till kristendomen hade Mehmet alla förevändingar han behövde för att förklara krig.

Konstantin vände sig då till de kristna i väst och bad om hjälp. Påven Nicolaus V var dock ovillig att bistå Bysans. Ända sedan den stora schismen 1054en då kristendom delats upp i den katolska och ortodoxa kyrkan hade Rom eftersträvat att återintegrera öst i sitt samfund. Man använde nu den uppkomna situationen för att försöka tvinga bysantinarna till sig. Tidigare försök att åstadkomma detta efter koncilierna i Basel och Florens hade misslyckats med att övertyga den ortodoxa befolkningen. Trots Nicolaus beslut att inte stödja Konstantinopel sände stadsstater i norra Italien visst understöd.

Den bysantinska armén bestod vid denna tid av omkring 30 000 man, varav 20 000 var grekiska styrkor och 10 000 var italienska legosoldater. Stadens murar var drygt 20 kilometer lÃ¥nga, förmodligen den starkaste befästningen som existerade vid denna tid. Den osmanska styrkan uppgick till omkring 50 000 man varav 20 000 var janitsjarer, 10 000 turkiska ryttare och 20 000 var nedvärderande başıbozuk;-trupper. Mehmet II hade byggt upp en flotta pÃ¥ 100 fartyg för att även kunna belägra staden frÃ¥n sjösidan.

Turkarna anlitade den ungerske kanoningenjören Urban som lät bygga en gigantisk kanon som var drygt 8 meter lång och hade en diameter på 75 centimeter. Den kunde skjuta 544 kg tunga stenkulor mer än en kilometer. Urbans superkanon, kallad 'Basilic', hade dock flera nackdelar: Det var svårt att träffa ens något så stort som Konstantinopel med kanonen och det tog tre timmar att ladda den. Över 70 oxar behövdes för att transportera den enorma kanonen, och det kunde ta mer än en dag att frakta den knappt en mil. Den havererade efter sex veckors bombardemang. Även bysantinarna hade kanoner, men de var betydligt mindre och rekylen från kanonerna tenderade dessutom att förstöra stadens murar.

Belägringen och det stora anfallet

Mehmet planerade att anfalla Konstantinopels murar, den serie av murar och diken som försvarade staden i väst, den enda delen av staden som inte vette mot vattnet. Hans armé slog läger utanför staden påskdagen 2 april 1453. Under flera veckor besköt Sultan Mehmets enorma kanon stadens murar utan att lyckas tränga igenom dem. Det tog så lång tid att ladda kanonen att stadens invånare hann bygga upp det mesta som förstörts mellan skotten. Samtidigt kunde inte Mehmets flotta ta sig in i Gyllene hornet på grund av den stora kedjan som bysantinarna hade lagt över infarten. Mehmet lyckades ta sig förbi hindret genom att låta bygga en väg av insmorda stockar över Galata norr om viken på vilken skeppen drogs. Detta hindrade visserligen tillflödet av proviant och underhåll från genuesiska fartyg och demoraliserade försvararna, men det hjälpte inte mot Konstantinopels murar.

Turkarna övervägde då att bryta sig igenom murarna genom att gräva tunnlar under murarna för att minera dem. Bysantinarna anlitade dock ingenjören Grant (som sades vara tysk men förmodligen kom från Skottland). Han lät bygga nya tunnlar genom vilka bysantinska trupper kunde ta sig in i de turkiska och döda de turkiska arbetarna. Andra turkiska tunnlar vattenfylldes och till sist lyckades bysantinarna tillfångata och tortera en av de turkiska ingenjörerna som avslöjade de turkiska minornas läge, vilka sedan kunde förstöras.

Mehmet erbjöd då att häva belägringen mot en astronomisk tribut som han visste att staden inte kunde prestera. När erbjudandet avslagits inledde Mehmet sina planer på att besegra murarna genom ren styrka, tryggt förvissad om att försvararna skulle kollapsa innan hans kraft tagit slut.

Natten den 22 maj var det mÃ¥nförmörkelse, vilket mÃ¥ste ha uppfattats som ett dÃ¥ligt omen av stadens försvarare. Morgonen den 29 maj inleddes attacken. Den första anfallsvÃ¥gen, som bestod av başıbozuk;-trupper, var dÃ¥ligt utrustade och attacken syftade bara till att döda sÃ¥ mÃ¥nga försvarare som möjligt, Det andra anfallet, som till stor del bestod av turkar, sattes in mot ett avsnitt av Blachernai-muren i stadens nordvästra del som hade skadats av kanonen. Det var under detta anfall som den turkiska legenden Ulubatlı Hasan stormade muren och krossade de grekiska trupperna. Den del av muren hade byggts under senare tid och var betydligt svagare, och Ã¥r 1204 hade korsfararna lyckats bryta sig igenom muren där. Det osmanska anfallet lyckades ocksÃ¥ den bryta genom murarna, men bara för att lika snabbt slängas ut igen. Även ett tredje anfall av janitsjarerna, sultanens elittrupper, slogs tillbaka men dÃ¥ Giovanni Giustiniani, den genuanske generalen som ansvarade för försvaret, skadades i attacken, utbröt panik bland grekerna.

Vissa historiker menar att Kerkoporta-porten i det aktuella avsnittet av muren hade lämnats olåst och att osmanerna snart upptäckte misstaget. Enligt denna teori var det inte frågan om turkiska mutor, porten ska ha varit dold och kanske till och med blockerad av rasmassor som kanonen orsakat. Hur som helst stormade osmanerna in och Konstantin själv ledde det sista försvaret. Han dog i striderna som följde inne på stadens gator.

Efterverkningar

Sultan Mehmet II hade, i enhetlighet med en gammal militärtradition, lovat sina trupper att de skulle få plundra staden i tre dagar. Han tog dock tillbaka sitt löfte och återkallade sina soldater efter några timmar av ren respekt för det urgamla men nu besegrade riket.

Sedan staden säkrats gjorde Mehmet II sitt intåg i form av en ceremoniell procession där stadens invånare överräckte blommor för att gratulera honom. De grekiska soldaterna som skonades accepterade Mehmet II som deras ledare, och bugade för honom. Hans första intryck var att staden förfallit, en utveckling som pågått sedan staden plundrats under det fjärde korståget.

Mehmet betraktade sig själv som den nye romerske kejsaren men blev kallad 'Erövraren'. Han gjorde Konstantinopel till det osmanska rikets nya huvudstad. Hagia Sofia omvandlades till en moské men den grekisk-ortodoxa kyrkan lämnades åt sig och Gennadius Scholarius utsågs till patriark av Konstantinopel.

Många greker flydde staden. De som stannade fick slå sig ned i stadsdelarna Fanar och Galata. Dessa så kallade fanarioter kunde tjänstgöra som sultanens rådgivare och sågs som förrädare av många greker.

Den moreanska (peloponnesiska) fästningen i Mistra, där Konstantins bröder Tomas och Demetrios Palaiologos regerade, höll ut ända till 1460. Bröderna låg i ständig konflikt med varandra och var hela tiden medvetna om att Mehmet II skulle anfalla förr eller senare. Långt innan Konstantinopel föll hade de båda bröderna slagits om tronen med Konstantin och de andra två bröderna Johannes och Theodor. Då osmanerna invaderade Morea 1460 flydde Tomas och fick i Rom visst understöd av påven i egenskap av bysantinsk kejsare i exil fram till 1503. Demetrios hade förväntat sig att få regera en marionettstat under Mehmet men fick istället tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Det autonoma bysantinska riket Trebizond föll för Mehmet 1461.

Se även

• Konstantinopels murar
• Bysantinska riket

Källor

• George Connery; Historical battle