Philosophie continentale
Mannermainen filosofia
Det är svårt att hävda någonting icke-trivialt som är karaktäriserande för alla de föregående filosofiska rörelserna. Termen 'kontinentalfilosofi' saknar, i likhet med 'analytisk filosofi', en klar definition och kan möjligtvis endast beskriva en familjelikhet hos spridda filosofiska synsätt. Vissa forskare menar att termen är pejorativ, snarare än beskrivande. Enligt det synsättet fungerar termen som en etikett på västerländska filosofier som förkastas eller ogillas av analytiska filosofer. Vissa forskare har icke desto mindre försökt att identifiera typiska temata som karaktäriserar kontinental filosofi:
- Kontinentalfilosofer förkastar scientism, d.v.s. synen att naturvetenskapen är det bästa eller mest korrekta sättet att förstå fenomen i världen. Kontinentalfilosofer påpekar ofta att vetenskapen utgår ifrån en 'för-teoretisk förutsättning för erfarenhet', något som liknar Kants villkor för möjlig erfarenhet, och att vetenskapliga metoder är inadekveta för att förstå sådana förståndsvillkor.
- Kontinentalfilosofi betraktar ofta dessa villkor för erfarenhet som föränderliga: åtminstone delvis bestämda av faktorer som kontext, rum och tid, språk, kultur eller historia. Kontintentalfilosofi kan alltså sägas tangera historicism. Där analytisk filosofi tenderar att se på filosofiska problem som distinkta, avskilda och möjliga att analysera utan hänsyn till deras historiska kontext (på samma sätt som vetenskapsmän inte betraktar vetenskapshistorien som nödvändig för att kunna bedriva vetenskaplig forskning) så intar kontintentalfilosofin ofta positionen att 'filosofiska argument inte kan skiljas från de textmässiga och kontextuella villkoren för deras historiska uppkommelse'.
- Kontinentalfilosofin utgår ofta ifrån att människor kan förändra dessa villkor för mänsklig erfarenhet: 'om mänsklig erfarenhet är en kontingent skapelse så kan den återskapas på andra sätt'. Kontinentalfilosofer tenderar följaktligen att starkt intressera sig av teorins och praktikens enhet, och tenderar att se sina filosofiska undersökningar som tätt förknippade med personliga, moraliska eller politiska förändringar. Denna tendens är mycket tydlig i den marxistiska traditionen ('Filosofer har nöjt sig med att endast analysera världen. Vad som gäller är emellertid att förändra den'), men är också central i existentialism och poststrukturalism.
- Kontinentalfilosofi har också ett drag av att betona metafilosofi. I kölvattnet av naturvetenskapens utveckling och framgång har kontinentalfilosofer ofta sökt omdefiniera filosofins metod och väsen. I vissa fall (som med tysk idealism eller fenomenologi) tar det sig formen av det traditionella synsättet att filosofi är den första, grundläggande, a priori-vetenskapen. I andra fall (som hermeneutik, kritisk teori och strukturalism) hävdas det att filosofi undersöker ett kunskapsområde som är oreducerbart kulturellt och praktiskt. I ytterligare andra fall (som med Kierkegaard, Nietzsche, den senare Heidegger och Derrida) hyser man allvarliga tvivel om koherensen hos de traditionella uppfattningarna av filosofi.
