| Navigation |
| » |
| » |
| » |
| » |
| » |
»  |
| Ändrad: 2007-11-26 |
|
|
Kategori:
 |
Korståg |
]]}}}
| Denna artikel anses behöva för att leva upp till Wikipedias artikelstandard.
}>Motivering: Artikeln är skriven ur ett västerländskt rojalistiskt perspektiv
}}Diskutera frågan på diskussionssidan. Se även stilguiden.
|
Korståg var av en serie religiöst inspirerade europeiska fälttåg, främst till nuvarande Palestina, som från slutet av 1000-talet företogs från den västerländska kristenhetens sida i syfte att befria Jerusalem och Heliga landeternas från muslim herravälde. De två gamla rikena Rom och Bysanserna hade en ny gemensam fiende, nämligen arab som hade tagit över östra Medelhavsområdet, Nordafrika, Sicilien och stora delar av Spanien. Man brukar räkna åtta eller nio stora korståg under 1000- till 1200-talet, förutom ett flertal mindre.
Idag finns flera olika syner på vad som räknas som korståg. Vissa hävdar att endast expeditionerna österut för att befria Heliga landet eller stödja dess kristna innevånare skall räknas. Andra anser att alla krig som auktoriserats av påven skall räknas. Då inkluderas bland annat även den spanska reconquistan, de nordiska och tyska expeditionerna till Baltikum och Ryssland och den spanska armadans angrepp på England. Korstågshistorien slutar först 1798, då Napoleon erövrar Malta. Denna definition accepteras idag av de flesta. Vissa vill gå än längre, och hävdar att all kamp med religiösa förtecken skall betraktas som korståg.[Wibeck, 23-24]
|
Korstågen mot det Heliga landet
Normalt pratar man om nio numrerade korståg, riktade till att ta eller stärka kontrollen över det Heliga landet, och i synnerhet Jerusalem. Förutom dessa förekom en mängd mindre expeditioner, samt flera korståg riktade mot andra orter. Vissa av de nio hamnade ganska långt från Jerusalem, som det fjärde och åttonde, men var ändå från början ämnade däråt, eller menade att lätta på trycket för de kristna i Outremer.
För korsfararna gällde följande:[Wibeck, sid 39-40]
- De skulle avlägga ett löfte. Alla som gjorde detta fick ett kors fastsytt på kläderna, och var tvungna att resa till Jerusalem. För de som inte gjorde detta väntade exkommunicering. Ingen fick delta utan att ha pratat med sin andlige rådgivare.
- Korståget var botgörande och gav förlåtelse för världsliga synder.
- Den som dog blev martyr.
- Den som avlade löftet blev kyrkans tjänare och ställd under dess domvärjo.
- Var och en fick finansiera sin egen resa. Korstågen var en dyr historia; mat och utrustning kostade motsvarande fyra årsinkomster för de flesta riddare.
- Deltagarnas världsliga ägodelar stod – i teorin – under kyrkans skydd under frånvaron.
- Korstågen var inte ren erövring; österns kyrkor skulle återlämnas till de som hade rätt till dem i alla intagna städer.
 Påven Urban II predikar korståget vid kyrkomötet i Clermont Första korståget
 ''Detta avsnitt är en sammanfattning av }}
|}|, | och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|, och }}}}}}''}| (too many parameters in {{}})}}[Wibeck, sid 35-39]
Fenomenet var inte helt nytt. Under 900-talet hade islam vunnit ny mark på Iberiska halvön, och fromma riddare från övriga Europa hade färdats dit för att strida.[Keegan, sid 318]
Påvestolen förde en korstågskampanj i syfte att locka anhängare. Denna lyckades nästan för bra; många fattiga tog korset och kom senare att bli en belastning för korståget. Arméerna skulle ge sig av efter skörden 1096 och samlas utanför Konstantinopel. Kejsar Alexios av Bysans hade bett om hjälp i flera år för att skydda sig mot muslimerna, men han hade snarare bett om legosoldater än en armé på 60 000 som ingen hade ordentlig kontroll över. [Wibeck, sid 38, 43-44]
Folkkorståg och judeförföljelser
Flera folkskaror tågade våren 1096 mot det heliga landet i korståg utan påvens godkännande. En av dessa folkhopar leddes av Peter Eremiten. Många skingrades före ankomsten till Konstantinopel och när de kommit in i Mindre Asien krossades de helt av seldjukerna och nådde aldrig det heliga landet.
En av annan de mindre kontigenter som samlats för att resa tillsammans till Konstantinopel för det riktiga korståget leddes av greve Emicho av Leiningen. På vägen ditt attackerade han de judiska innevånarna i flera tyska städer. Även om biskoparna ofta sökte beskydda dem så lyckades ändå Emichos styrkor ofta döda många judar. Andra korsfarare utnyttjade dessa förföljelser till att pressa judarna på resurser.
Det egentliga korståget
Det egentliga korståget startade planenligt hösten år 1096. Efter att ha gått över Mindre Asien och intagit Antiochia samt med fredliga medel tagit kontroll över Edessa inledde man den 7 juni 1099 belägringen av Jerusalem. Den 14 juli lyckades man ta sig in i staden. Efter slaget inleddes en grym massaker på alla stadens innevånare, förutom de kristna som innan belägringen börjat tvingats lämna staden. Hemska berättelser skildrar grymheterna då män, kvinnor och barn dödades. Innan natten var över hade man rensat staden på dess judiska och muslimska befolkning. Hur många som dog i massakern är okänt.[Wibeck, sid 109-112]
Korsfararstaterna
''Huvudartik}|lar|el}}: }}
|}|, | och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|, och }}}}}}''}| ( Felmeddelande: Det finns för många parametrar i {{}})}}
Korsfararna organiserade sig snart i flera stater. Viktigast var det kungarike med Jerusalem som huvudstad som leddes av Balduin av Boulogne. Man utvidgade till en början sin maktbas med hjälp av de italienska stadsstaterna i utbyte mot handlesprivilegier och tillfälliga förstärkningar. De första kungliga personer som deltog i expeditioner till Outremer var Erik Ejegod och Sigurd Jorsalafarare, 1103 respektive 1107.[Wibeck, sid 78] 1127 skickades den nybildade Tempelherreordens mästare Hugues de Payns till Europa för att utverka påvens godkännande av den nya orden och rekrytera män till ett korståg riktat mot Damaskus. Samma år gifte kung Balduin II av Jerusalem bort sin äldsta dotter Melisande med Fulk V av Anjou, som kom att efterträda honom på tronen.[Wibeck, sid 123-124]
Under 1130-talet dök ett nytt hot upp på korsfaranas himmel: atabegen Zangi av Mosul. Han spenderade mycket tid på att bygga upp en maktbas i de muslimska områdena, och 1144 belägrade han och intog Edessa. Detta sågs av muslimerna som en vändpunkt i kampen om området.[Wibeck, sid 125-126]
Riddarordnarna
 Tempelherreordens sigill [Wibeck, sid 131-133]
Johanniterorden var äldre än Tempelherreorden, men började sin bana som en orden för sjukvård och härbärgen under den fatimidiska tiden av fromma handelsmän från den italienska staden Amalfi. Exakt hur det kom sig att de även tog svärdet i hand är inte klarlagt.[Wibeck, sid 137-138]
Den Tyska Orden var den minst viktiga av de tre i det Heliga landet. Den bildades under Tredje korståget 1189-1190 av tyska köpmän, från början med syfte att bedriva sjukvård. År 1198 blev den även militär. Under 1200-talet enegagerade den sig främst i korstågen i Baltikum, även om högkvarteret låg i Acre.[Wibeck, sid 139-140]
Andra korståget
''Detta avsnitt är en sammanfattning av }}
|}|, | och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|, och }}}}}}''}| (too many parameters in {{}})}}[Wibeck, sid 141-145]
Väl i Jerusalem debatterade man vad man skulle göra med armén. Det fanns flera alternativ: Askalon, den enda hamnen i muslimska händer i området, Damaskus, det starkaste muslimska fästet i Jerusalems närhet, samt Nur al-Din i Aleppo, vilket främst förespråkades av Raimond. Damaskus var den enda muslimska stat som ville ha fred med korsfararna, även om man på senare tid något närmat sig Nur al-Din. Beslutet blev att inta Damaskus, och med den största korsfarararmén som någonsin sattes upp drog man iväg mot denna stad. Man beslutade dock att förlägga trupperna på sämsta möjliga plats: utanför den östra muren. Inte nog med att detta parti var det allra starkaste, platsen man valt saknade dessutom vatten. Eftersom försvararna visste att Nur al-Din var på väg tappade man inte modet, samtidigt som korsfarana grälade inbördes om vad som skulle göras med staden efter att den fallit. Efter fyra dagar insåg man att man inte kunde inta staden, och drog snopna och skamsna tillbaka.[Wibeck, sid 149-151]
Korsfararstaterna krossas
''Detta avsnitt är en sammanfattning av }}
|}|, | och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|}|, |, och }}}}}}}}}
|, och }}}}}}''}| (too many parameters in {{}})}}
År 1183 lyckades Saladin inta Aleppo. 1186 gick han återigen till anfall, och efter en serie grova misstag från de kristnas sida lyckades han besegra i princip hela deras härsmakt vid Hattin. Saladin hade nu fria händer, och stad efter stad föll, med undantag för Tyros, eftersom Konrad av Montferrat anlände från Europa och tog kontrollen över den.
Tredje korståget
Den västliga kristna världen chockades av Saladins framgångar. Påven Gregorius VIII utfärdade en bulla som skylde nederlaget på de kristnas inbördes strider och synder, och uppmanade till ett nytt korståg. Det tredje korståget blev det största någonsin, och de tre mäktigaste världsliga ledarna i väst deltog: den tysk-romerske kejsaren Fredrik Barbarossa, Filip II August av Frankrike och Rikard I Lejonhjärta av England. För första gången predikades korståget även i Norden. Flera danskar anslöt sig, vissa till den tyske kejsarens armé, men de flesta bordade en flotta som utgick från Nordsjön, och på vägen till det Heliga landet stannade till och hjälpte till i stridigheter i Portugal. Efter att ha mött upp med en siciliansk flotta nådde mer än 500 fartyg hamnen i den av kristna belägrade staden Acre den 10 september 1189.[Wibeck, sid 181-184]
När Rikards armé anlänt till Acre föll snart staden. Filip var tvungen att återvända til Europa, men Rikard stannade kvar[Wibeck, sid 191]. Han ville säkra korsfararstaternas framtid genom att inta Egypten, vilket inte övriga korsfararna förstod – de hade kommit för att inta Jerusalem. Armén tågade därför mot denna snart, men tvingades vända då allt fler insåg att den skulle bli omöjlig att hålla. Rikard försökte en andra gång gå mot Jerusalem, men tvingades än en gång att vända. Han tvingades snart också att återvända till Europa. En treårig vapenvila slöts, som förutom att ge fri tillgång till Jerusalem för kristna pilgrimer även tillerkände dem kustlinjen mellan Tyros och Jaffa.[Wibeck, sid 1992-201]
G
Fjärde korståget
 Korsfararna rycker in i Konstantinopel för att utropa det Latinska riket [Wibeck, sid 228-233] De accepterade, och 1203 intogs Konstantinopel och Alexios installerades som kejsare tillsammans med sin far. Efter att han i ett år ägnat sig åt att med korsfararnas hjälp konsolidera sin position befann han sig ändå i en besvärlig sits – korsfararna hade inte fått den betalning de blivit lovade, och de inhemska makthavarna ville inte att mer skulle utbetalas– och till sist störtades han av Murtzuphlus. Denne höll honom till en början fången och kämpade mot korsfararna, vilka insåg att den enda chansen för dem att få sin utlovade betalning låg i att återinsätta Alexios på tronen. Denne mördades dock snart av Murtzuphlus.[Wibeck, sid 246-253] Korsfararna lyckades återigen inte Konstantinopel, och denna gång var de långt mindre hänsynsfulla än de tidigare varit. Staden plundrades, och ett flertal heliga reliker togs och fördes tillbaka till västeuropa.[Wibeck, sid 259-261] De insatte även en kejsare ur sina egna led, och mellan år 1204 och 1261 fanns det Latinska kejsardömet.[Wibeck, sid 265] Flera latinska småriken grundades även i Grekland.
Barnkorstågen
- Huvudartikel: Barnkorståget
Barnkorstågen är två uppförstorada händelse från år 1212, då två barn – en tysk pojke vid namn Nicholas och en fransk herdepojke vid namn Stefan – skall ha samlat tusentals barn för att bege sig till det Heliga landet och där omvända muslimerna. I båda fallen sades dock korstågen ha slutat olyckligt, med barnen sålda som slavar. I själva verket tycks korstågen ha upplösts på ett tidigt stadium. De verkar dessutom inte bestått främst av barn utan av fattigare vuxna – arbetare, herdar, luffare, med fler.[Wibeck, sid 273-275]
Femte korståget
Påven Innocentius III höll fast vid tanken på att återta Jerusalem. Han utlyste därför ett nytt korståg. Han sände Robert av Courcon till Frankrike att predika detta, men han lyckades främst dra till sig tjuvar, åldringar, spetälska och prostituerade. Påven insåg misslyckandet och försökte istället med ett laterankoncilium 1215, det fjärde i ordningen. 400 biskopar och 800 abbotar och representanter för den världsliga makten slöt upp. Påven avled dock under förberedelserna, och efterträddes av Honorius III. Luften gick ur projektet. I Acre var Johan av Brienne kung, gammal och erfaren men fattig. Fred rådde för tillfället, men var på väg att löpa ut. Bosättarna var dock inte besvikna över det dåliga gensvaret; muslimerna hade inte varit aggressiva efter Saladins död, och man tjänade på freden. Till slut anlände dock 1218 en frisisk flotta med nyheter om att en stor fransk här väntade i Italien. Man beslöt sig för att återuppta Rikard Lejonhjärtas planer på att erövra Egypten. Egyptierna överraskades av attacken; deras härskare al-Adil förstod inte varför de kristna ville krig. Efter att förgäves ha väntat på förstärkningar landsteg de kristna. De intog den egyptiska staden Damietta. Friserna ville därmed återvända hem. Då avled al-Adil. Hans efterträdare började tala om att lämna ifrån sig Jerusalem i utbyte mot fred. Då anlände det påvliga sändebudet kardinal Pelagius Galvani med förstärkningar. Han betraktade korståget som ställt under sitt ledarskap, och förkastade anbudet. De fick då ett än bättre: förutom Jerusalem också Betlehem och Nasaret. De accepterade fortfarande inte. Ett år senare satte man kurs mot Kairo med flera hundra skepp. Då översvämmades Nilen, och en muslimsk flotta gensköt dem. Panik utbröt, och man lyckades få en åttaårig fred enbart för att man fortfarande höll Damietta. Korståget hade misslyckats eftersom man var oense inbördes och vägrade lyssna på de som kände de lokala förhållandena. Innocentius III:s predikningar hade dock lett till förstärkningar för de kristna, vilket ledde till att de kunde expandera sitt territorium.[Wibeck, sid 276-283]
Sjätte korståget
 Fredrik II [Wibeck, sid 284-286]
Sjunde korståget
 Ludvig den helige attackerar Damietta  Ludvig den helige [Wibeck, sid 289-292]
Åttonde korståget
Hemma i Frankrike bestämde sig Ludvig för att försöka igen. De kristnas position blev allt sämre, och 1267 tog han korset en andra gång. Målet var dock märkligt: Tunisiens. Troligen berodde detta på att rykten spreds om att den tunisiske härskaren var villig att konvertera, och att Egypten var beroende av tunisiskt underhåll. Man har också försökt förklara korståget med att Ludvigs bror Karl av Anjou, kung över Sicilien, lurade sin bror i egna syften. 1270 inleddes stridigheterna, men efter bara en månad i Tunisien insjuknade dock Ludvig och dog, och när Karl anlände med förstärkningar såg han att sjukdomar grasserade i armén. Han valde därför att förhandla. Muslimerna betalade ersättningar och gav Karls undersåtar ekonomiska privilegier. Vissa korsfarare – däribland den engelske prinsen Edvard– fortsatte dock till det Heliga landet.[Wibeck, sid 293-294]
Nionde korståget
Det nionde korståget leddes av Edvard I av England och startade år 1271 med syftet att befria den kristna befästningen Acre. Då Edvard anlände till Tunis hade Ludvig IX av Frankrike avlidit av sjukdom. Huvuddelen av de franska trupperna i Tunis återvände hem, men en liten del anslöt sig till Edvard för att tåga mot Acre i det nionde korståget. Efter ett kort uppehåll på Cypern förhandlade Edvard med mongolerna för att finna allierade gentemot Sultan Baibars av Egypten. Det kom inte att förverkligas. 1271 anlände Hugo III av Cypern med en grupp riddare. Förstärkningen ingav Edvard mod att plundra staden Ququn. Kort därefter undertecknade Edvard ett tioårigt fredsfördrag med Baibars. Vid denna tid blev Edvard nästan lönnmördad, men lyckades värja sig mot angriparen, genom att, enligt Matthew Paris, klubba ned honom med ett metallstativ. Edvard lämnade det Heliga landet och återvände till England 1272.
Slutet för Kungariket Jerusalem
I augusti 1290 ställde en grupp bönder från norra Italien, vilka varit de enda som var villiga att resa till heliga landet för att stödja det, till med upplopp i Acre, och dödade alla med skägg, vilket de trodde var ett tecken på att de var muslimer. Sultan Qalawun av Egypten övertygades om att han nu kunde bryta stilleståndet, och förberedde sig för att göra så. Acre föll snart, och endast ett fåtal kunde rädda sig. Acre jämnades med marken. Snart föll även alla andra korsfarastäder. De som kunde flydde till Cypern. Inga fler korståg kom att riktas mot Jerusalem.[Wibeck, sid 295-300]
Reconquistan
Den spanska reconquistan hade pågått sedan 700-talet, men på 1100-talet började den omdefinieras i termer av korståg. Även spanjorer ville delta i det första korståget, men för att inte dränera området på viktiga stridskrafter slogs vid första laterankonciliet fast att de två områdena var av samma slag.[Wibeck, sid 31]
Korståg mot kättare
Albigenserkorståget
Albigenserkorståget (se även Albigenserkriget) utlystes 1209 i syfte att undanröja de kätterska katarerna vars starka framväxt i södra Frankrike hotade den katolska kyrkans ställning. Även om korståget officiellt varade i 20 år, fortsatte stridigheter och oroligheter att plåga området i nära ett halvt sekel. Kriget handlade lika mycket om makt och kontroll över området, som om katolska kyrkans ställning. Korståget innebar slutet för södra Frankrikes självständighet, samt för den katariska trosåskådningen.
Korståg mot husiterna
I sina försök att utplåna husiterna kallade påven till ett flertal korståg.
Korståg mot världsliga makter
År 1199 proklamerade Innocentius III ett korståg mot Markward av Anweiler, en av Henrik IV:s officierare som försökte ta kontroll över kungadömet Sicilien, och hävdade att han var allierad med muslimerna. Detta var ett korståg mot en rent sekulär kraft, en typ av korståg som var kontroversiella.[Wibeck, sid 32]
Korståg i Nordeuropa
. Ur Sergei Eisensteins film Storm över Ryssland
Flera korståg utfördes även i nordeuropa, först av danskar och tyskar mot hedniska slaviska stammar i nuvarande norra Tyskland, och sedan mot andra slaviska stammar i nuvarande Baltikum, där även svenskar deltog. Svenskarna utförde även flera korståg i Finland-
Svenska korståg
Enligt traditionen skall ett svenskt korståg riktat mot Finland ägt rum år 1157, under kung Erik och biskop Henrik. Året efter skulle korståget vara över, med resultatet att kristendomen har börjat införas i Finland och att finnarna i Åbotrakten har döpts. Detta korståg saknar dock samtida belägg.[Harrison, sid 422]
Erikskrönikan berättar om två senare krigståg mot finland, med oklar tidsangivelse.[Wibeck, sid 28] Under det första av dessa, lett av av Birger jarl och biskop Thomas, skall en del av Finland fram till Kymmene älv lagts under svenskt styre. Det andra, som leddes av Torgils Knutsson, erövrade Karelen och började anlägga fästningen Viborg inne i Viborgska viken. Den blev Sveriges främsta utpost i öster fram till 1700-talet. När korståget avslutades nästan två år senare hade Sverige förlorat Kexholm till ryssarna. Dessa båda är sannolikare än det första, men omtalas inte Erikskrönikan som korståg[Wibeck, sid 28].
Under 1240 inleddes ett korståg mot Ryssland, i vilket svenska trupper deltog. I den svenska attacken, som riktades mot floden Neva, deltog även norrmän, finnar och tavaster. Den ryske fursten Alexander Nevskij slog dock tillbaka attacken. Under tiden hade dock Tyska Orden anfallit Pskov, och besatt stora delar av Ingermanland 1242 ägde Slaget på sjön Peipus rum, och Tyska Orden stoppades. Alexander Nevskij blev sedermera helgonförklarad av rysk-ortodoxa kyrkan, och Stalin utnämnde honom till nationell hjälte under den tyska invasionen under andra världskriget.[Wibeck, sid 29-30]
År 1300 påbörjades det femte svenska korståget. Det gick mot Finland och floden Neva. Borgen Landskrona anlades vid flodens mynning.
Ã…terverkningar
Korstågen och korsriddarna bidrog bland annat till spridandet och förfinandet av ridderligheten i västeuropa. Riddarnas trohet mot sin länsherre övergick alltmer från att vara grundat i materiella fördelar till att vara religiöst och ceremoniellt baserat.[Keegan, sid 322] En närmast motsatt effekt var dock att den hänsynslöshet varmed krig utkämpades av stäppfolken, via de muslimska härarna fann sin väg till Europa[Keegan, sid 239-240]. Mer konkret – fast med längre tid mellan orsak och verkan – försvagade det fjärde korståget Bysans sådana skador att det blev oförmöget att i längden stå emot sina muslimska fiender[Keegan, sid 320]. Riddarordnarna, med dess disciplin och strikta hierarki, blev dessutom utgångspunkten för det tidigmoderna Europas reguljära arméer. Korsfararstaterna gjorde det även möjligt för norditaliens städer att återuppta handeln med Mellersta östern. De stärkte katolska kyrkan i dess strävan att tygla kriget och pålägga det etiska och juridiska restriktioner, och de tvingade riddarna att utöva disciplin, vilket ledde till att starka stater kunde växa fram.[Keegan, sid 323-324]
Synen på korstågen
Synen på korstågen i västerlandet har varierat genom tiden. Idag är en vanlig åsikt att de var en tidig form av kolonialism. Många forskare anser dock att detta är en felaktig bild; de menar att korstågen av samtiden betraktades som defensiva projekt, då man var helt övertygad om att islam hotade kristendomen. Muslimer kontrollerade vad som då var traditionellt kristna områden: Heliga landet, delar av nuvarande Turkiet, halva iberiska halvön och Nordafrika. Samtida krönikörer ansåg att det första korståget var ett svar på muslimsk aggression mot kristna och deras heliga platser i öst. Under upplysningstiden omvärderade man denna syn, och ansåg korstågen vara uttryck för religiös fanatism, världsliga motiv och kyrklig inblanding i världsliga affärer. Voltaire ansåg att korsfararna var äventyrare och stråtrövare. Under 1800-talet uppstod en positivare attityd, som även tog sig uttryck i verk som Ivanhoe. Med tiden har dock åsikterna om korstågen återigen divergerat.[Wibeck, sid 18-21]
Korståg som metafor
Ordet 'korståg' har ofta använts som metafor, ibland med gillande och ibland med nedsättande ton, för en omfattande och krävande kamp mot en fiende.
George W. Bush har använt ordet 'korståg' för 'kriget mot terrorismen' och utstått kritik för detta på grund av associationen till den nygamla konflikten mellan kristendom och islam. Också Usama Bin Ladin refererar till den amerikanska närvaron på den arabiska halvön som ett korståg.
Hitler och nazisterna använde uttrycket 'korståg mot bolsjevismen' för att beteckna anfallskriget mot Sovjetunionen (Operation Barbarossa) under andra världskriget.
Jämför häxjakt.
Korståg i fiktion
Böcker
Jan Guillou har skrivit en bokserie om Tempelriddaren Arn Magnusson
Filmer
Noter
Källor
|
|
Korstog
Ristiretket
Croisade
Korstog)
){kind=small}
)
Det har föreslagits att denna
|sida|artikel}}
ska brytas upp i
}||sidor|artiklar}}
vid namn
}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}|}}},| flera
|sidor|artiklar}}}}
via en betydelsesärskiljningssida. (Diskutera)){kind=spacer}
)
){kind=small}
)
)
)
)
)
)
)
)
