Den vanligaste urtypen för kyrkobyggnader, den romanska kyrkans huvudmodell
I de flesta västerländska kyrkor återfinns, om också ofta förenklade och omdanade, den romerska
basilikans huvuddrag:
apsid,
kor (med eller
utan krypta), tvärhus eller
tvärskepp eller
korsarmar,
långhus eller
långskepp, förhall, och ofta ett eller flera torn.
Absiden (apsiden) var ursprungligen avsedd för biskoparnas tron, biskopsstolen, men blev senare ofta istället plats för altaret, som flyttades från korsmitten. De romanska kyrkorna i Sverige har så gott som undantagslöst absid.
Koret (körrummet eller sångrummet) inklusive absiden var i romanska kyrkor från början tillgängligt endast för prästerskapet.
I romanska korskyrkornaorna (se nedan) räknas korsarmarna till koret. De var ibland försedda med
apsider, liksom mittkvadraten (skärningsytan emellan kyrkans längd- och tvärriktning) hade en absid direkt ansluten. I detta fall kallas korkvadraten med apsiden dock högkoret.
Under koret med absiden, som det i romanska kyrkor ofta var en trappa upp till, kunde finnas en pelarsal, en krypta, kraftkyrkan (se nedan).
Under senare delen av medeltiden tillbyggdes en särskild byggnad, i regel invid korets norra sida, den s. k. sakristian, avsedd för prästens förberedelse till gudstjänsten,
förvaring av kyrkans dyrbarheter, sammankomster m. m. Apsiden begränsades mot koret av tribunbågen, under det att koret i sin tur avskildes från skeppet genom triumfbågen, som nedtill kompletterades genom en låg mur eller ett skrank (korskranket). De romanska triumfbågarna var kraftiga och breda och dolde en del av koret för menigheten. Därför har de i regel borttagits. Ett exempel på en romansk triumfbåge finns i Torpa kyrka, Västmanland.
Långhuset eller skeppet (långskepp i motsats till tvärskepp) – kallades så för att den symboliserade den för menigheten räddande arken eller Petri skepp, från vilket Kristus talar. Det var alltså avsett för menigheten. Långhuset kunde vara enskeppigt (som de flesta landskyrkor i Sverige), tvåskeppigt (vanligen på Gotland), tre-, fem- eller någon gång sjuskeppigt. Sidoskeppen är vanligen lägre än mitt- eller huvudskeppet. (Jämför dock hallkyrka.) Väggarna emellan sidoskeppcn, vindsutrymmen och mittskeppet var ibland prydda av ett pelargalleri, det
så kallade triforiet (ett exempel i Sverige på det finns i Skara domkyrka, det är annars vanligt i gotiska och romanska katedraler i Europa). Här löpte stundom
en gång över sidoskeppen ut mot mittskeppet. Ovanför triforiet kan finnas en rad fönster, kleristoriet.
Längst i väster fanns förhallen, vanligen skild från skeppet genom ett galler (narthex). Förhallen var huvudsakligen katekumenernas och botgörarnas plats. I Dalby kyrka i Skåneet finns en präktig romansk förhall ännu i behåll. Ovanför eller på sidorna om förhallen reste sig torn eller tornen. De större småkyrkornas förhall ersattes under senare hälften av medeltiden ofta av ett vapenhus.
Andra typer av kyrkor (som dock också kan vara romanska)
I avseende på grundplanen kan särskiljas mellan
långkyrkor, med given längdaxel, och
centralkyrkor, med en reguljär grundplan i förhållande till en mittpunkt. Särskilda slag av centralkyrkor är
rundkyrkor och de korskyrkor, som har korsarmarna lika långa som kor och skepp. Vanligen är dock korskyrkor långkyrkor.
Hallkyrka har mittskepp och sidoskepp lika höga.
Klövsadelskyrkor var en romansk kyrkotyp som fanns nästan uteslutande på Öland, som hade torn i såväl i väster som i öster.
Försvarskyrkor innehåller särskilda anordningar för ett positivt försvar. De fanns vanligen i trakter som lätt blev utsatta för fientliga anfall. Till
försvarskyrkorna kan även räknas rundkyrkorna, åtminstone de i Norden.
Bland mera bekanta svenska försvarskyrkor kan nämnas Sankt Pers kyrka i Sigtuna och Källa gamla kyrka på Öland, bägge dock nu så gott som ruiner.
Kraftkyrkan är en på pelare vilande sal, vanligen sträckande
sig under kyrkans kor och apsid (se Krypta).
I Upplandslagen talas om hundareskyrka och tolftakyrka, som troligen var huvudkyrkor i hundaret respektive en del av hundaret.
Bland träkyrkorna är stavkyrkan (en av resvirke byggd kyrktyp) av särskilt intresse.
Kyrkoarkitekturens äldsta historia i Sverige
Den första i Sverige omtalade kyrkobyggnad är den kyrka, som Heriger på 830-talet enligt 'Vita Ansgarii' lät uppföra på sin gård. Men Ansgars och hans efterträdares missionsverksamhet skred under de största svårigheter endast långsamt fram, och de
äldsta minnena av kyrkbyggnader som finns i
Mälardalen är kyrkoruinerna i Sigtuna, vilka efter allt att döma kan hänföras till 1000-talets början.
I i Visby har vid undersökningar, som verkställts av E. Ekhoff, anträffats grunder till två eller tre föregångare till den nuvarande kyrkan. Den äldsta av dessa grunder förskriver sig sannolikt från 900-talet. – Under 1000-talet verkar kyrkobyggnader på Gotland varit allmänna.
I Västergötland når den kristna kyrkobyggnadskonsten med säkerhet ned i 1000-talet, under det att åtskilligt tyder på, att kristendomen i vissa delar av hedendomens gamla stamland Upplandskapen inte slagit fullt igenom förrän under slutet av 1000-talet. I stort sett visar också de äldsta bevarade kyrkobyggnaderna i Götaland en typ, som är äldre och till sina huvuddrag överensstämmande med den romanska basilikan (med absid etc.), medan Svealandskapens äldsta kyrkor visar en yngre, enklare rektangulär typ.
Se även
Kirke (bygning)
)
)
