Organisationsstruktur
Partiet har en relativt komplicerad organisationsstruktur där personer är individuella medlemmar av lokalavdelningar som sedan bildar partiet tillsammans med fackföreningar och socialistiska sällskap, bl.a. Co-operative Party och
Fabianska sällskapet
Historia
Partiet vann 29 platser i parlamentet vid
valet 1906. En viktig orsak var att man gjort upp med liberalerna för att undvika att deras kandidater stod emot varandra.
Individuellt medlemskap infördes 1918. Innan dess hade partiet bara bestått av organisationer knutna till partiet.
Med stöd av liberalerna bildade de i januari 1924 för första gången regering med Ramsay MacDonald som premiärminister, men denna varade endast i nio månader.
Vid valet 1929 blev partiet för första gången det största i parlamentet. De bildade nu återigen regering, även denna gång stöd av liberalerna då de saknade egen majoritet.
Under 1931 valde premiärminister Ramsay MacDonald och ett antal av de mer betydande ministrarna att, på grund av det svåra ekonomiska läget, bilda samlingsregering tillsammans med Conservatives och liberalerna. Större delen av partiet gick då i opposition.
Vid det följande valet vann oppositionen betydligt fler mandat än MacDonalds parti och kom att överta partiets roll. MacDonald kom dock att sitta kvar som premiärminister, med stöd av Conservatives, fram till 1935.
I slutet av 1930-talet var partiet i opposition, men efter andra världskrigets utbrott gick de åter i koalition med de konservativa, för att ha en samlande regering under de svåra tiderna. Partiledaren Clement Atlee blev socialminister i samlingsregeringen. Det goda arbete han utförde på den posten anses ha bidragit till den oväntade segern i parlamentsvalet strax efter krigsslutet sommaren 1945.
Under 1950-, 60- och 70-talen växlade Labour och de konservativa vid makten. När Labourregeringen föll i valet 1979 och efterträddes av Margaret Thatchers konservativa regering, innebar det början på en lång period i opposition. Många väljare ansåg inte Labour regeringsfäigt, bl.a. på grund av den starka vänsterfalangen i partiet. 1981 bröt flera ledande Labourpolitiker med partiet, bland dem Roy Jenkins, David Owen och Shirley Williams, och bildade Social Democratic Party, ett parti som snart kom att samarbeta med liberalerna. Ett tag såg det ut som om denna allians skulle ta över Labours plats som största oppositionsparti, men även om den i valen 1983 och 1987 fick över 20% av rösterna gjorde de inget stort genombrott i mandat räknat, mycket p.g.a. det brittiska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar.
Först i valet 1997, när Tony Blair hade blivit partiledare och dragit partiet närmare den politiska mitten, kunde Labour åter erövra regeringsmakten. År 2005 gjorde Blair om Thatchers bedrift att vinna tre parlamentsval i följd, något som han är den förste labourledare som har lyckats med.
Partiledare
†= dog på sin post
Se även
Externa länkar