Livet efter detta är beskrivet i alla religiösa kulter, naturreligioner och hos de stora
världsreligionerna. Det handlar ofta om ett
dödsrike, ett
himmelrike eller ett
helvete, men det kan också röra sig om reinkarnations. Man tror också att det finns mängder av boningar eller rum för en människas själ i de eviga
Gud världar.
Man talar om en andlig värld, en värld bortom vår. I Valans Spådom (
Völuspa) nämns det överjordiska
Gimlé, där man skall leva när jordelivet är färdigt. Asatroende personer har olika trosuppfattningar om livet efter döden. Några tror på reinkarnation, att man vandrar från existens till existens, beroende på handlingar och önskningar. En plats som man kan hamna i efter döden är
Helheim, hos gudinnan Hel. Man tror att det är en en mörk och dyster plats, men den behöver inte nödvändigtvis vara det.
Då vad man egentligen menar med ateism varierar mycket kan man inte riktigt fastställa vad en 'ateist' tror på mer än att han inte tror på Gud. Till detta ingår ofta (men inte alltid) att man förnekar en
själ i religiös betydelse, beständiga värden o.s.v..
Det finns ett speciellt förhållande mellan själen och kroppen som tillsammans utgör en människa. Detta förhållande varar endast under ett jordeliv. Når detta upphör återvänder var och en av dessa två komponenter till sitt ursprung, kroppen till jorden och själen till Guds andliga världar. Kommen från de andliga världarna, skapad till Guds avbild och med förmågan att utveckla gudomliga och himmelska egenskaper, fortsätter själen efter sitt avskiljande från kroppen att utvecklas i all evighet. Själen har sitt ursprung i Guds andliga världar. Den är upphöjd över materia och den fysiska världen. Själen efter dess avskiljande från kroppen, fortsätter att utvecklas tills den når fram till Guds närhet i en ställning och ett tillstånd, som verken tidsåldrarna eller århundradenas kretslopp eller förändringarna och händelserna i denna värld kan ändra. Den fortlever lika länge som Guds riket består. Den skall visa Guds tecken och Hans egenskaper och uppenbara Guds godhet och givmildhet. Man tror inte att själen föds tillbaka till detta 'jordiska liv'.
Paradis är att vara i nära Gud. Helvete är frånvaro från Gud. Paradis/helvete/himmel är ingen fysisk plats. I detta liv må den troende utveckla goda egenskaper (
dygder) som 'fäster' sig på själen för att utvecklas närmare Gud.
Buddhister tror på reinkarnation, på själens återfödelse. En buddhist som dör karmafri befrias denne från all världens lidande och uppnår på så sätt ett tillstånd som kallas
nirvana. Man säger att nirvana betyder utslocknad eller ickeexistens, men även förgänglig och beständig. Tyvärr kan ingen levande människa klart och tydligt beskriva tillståndet nirvana. Nirvana är inget paradis, men lidandet har upphört och en bättre tillvaro har inträtt.
Buddha uppnådde inte nirvana förrän han dog. Som i hinduismen är det
karma som avgör till vad du återfödas till. Det är alltså ingen gudomlig, odödlig själ (atman) som återföds utan personens karma.
Reinkarnationen är ett inslag i samtliga hinduiska riktningar. Beroende på
karma återföds allt liv i högre eller lägre form (EMO) till dess
moksha uppnås.
Profeten
Muhammed berättar om återuppståndelsen efter döden och den Yttersta Domen. Livet och allt som finns i denna värld kommer att få ett slut på en fastställd dag. Allt kommer att utplånas. Denna dag kallas Qiyamah, dvs. den Yttersta Dagen. Alla människor som levt i världen sedan dess skapelse kommer att få nytt liv och bli förda inför
Allah, som kommer att döma dem. Detta kallas för återuppståndelse. Varje människas levnadshistoria - alla deras gärningar och missgärningar - deras själar - kommer att presenteras inför Allah på denna den Yttersta Domens Dag. Gud kommer att väga de goda gärningar mot de onda. Den vars goda gärningar överväger kommer att belönas, och den vars missgärningar väger tyngst kommer att straffas. De som klarar sig i denna bedömning kommer att gå till Paradiset, där eviga fridens portar kommer att öppnas för dem. De troende som blivit fördömda kommer att sändas till Helvetet - eldens och plågans hemvist.
Själen kommer från Gud och återkommer till Gud. Himmeln är en plats där lugn och frid råder. Döden är inte slutet: den andliga världen beskrivs på hebreisk som Olam Ha-Ba, världen som skall komma, en messianisk ställning, varandets ställning.
De äldste kristna såg på döden som en skilsmässa mellan själ och kropp.
Gnostikerna, menade att döden var en befrielse ur kroppens fängelse, men de kyrkliga författarna, som bekämpade gnostikernas åskådningar, trodde att själen lämnar kroppen i döden. Idag tror man att tiden upphör att existera efter döden och på ett evigt liv.
Jesus kommer för att döma levande och döda. Man tror man har bara ett jordiskt liv. Genom Jesu död och uppståndelse besegrades döden. Människan kan genom honom gå samma väg genom döden till ett nytt evigt liv. Bibeln använder olika bilder när den tar upp ämnet:
helvete,
paradis,
himmel etc.
Fynd från neandertalgravar visar människogravar med vapen (flintaknivar, spjut, handyxor etc.). Detta vittnar om en tro på ett kommande liv efter döden. En grundläggande princip inom shamanismen är att inga själar förgås utan återkommer i andra skepnader (till exempel reinkarnation, där människor blir fåglar).
Man tror på själens odödlighet och livet efter detta jordiska livet. Det finns många olika förklaringar och filosofiska skolor som tar upp reinkarnation med rötter i hinduismen och buddhismen.
Man tror att själen döms efter döden och fortsätter utvecklas genom ett helvete eller himmel. Kampen mellan det goda och det onda pågår. De som trodde på
Ahura Mazda ville få andlig glädje efter döden och de troende som stödjade
Ahriman ville bli straffade.
Se även
Tuonpuoleinen
Vie éternelle
