Magnus III Barfot

Magnus III Barfot, (Magnus III Olavsson) föddes 1073 och dog i strid 1103. Han var kung av Norge från 1093 fram till sin död. Magnus Barfot representerade en vändning i norsk utrikespolitik; han förde en aggressiv och expansiv politik och försökte bland annat erövra Värmland och Dalsland, vilket dock misslyckades. Magnus Barfots krigföring i Skottland ledde till att många områden och öar med norskättad befolkning antingen inlemmades i eller knöts närmare till Norge, däribland Hebriderna (kallade Söderöarna), Orkneyöarna och Isle of Man. Han förde krig även i Wales och på Irland.

1101 deltog Magnus Barfot i fredsamtalen som kung av Norge i trekungamötet i Kungahälla tillsammans med Inge Stenkilsson från Svitjod och Erik Ejegod från Danmark, som en bekräftelse på freden gifte han sig med Margareta Fredkulla som var kung Inges dotter.

Magnus dog efter att ha fått en yxa i halsen under ett slag i Ulster på norra Irland. I Heimskringla berättas att han förde ett lejon av guld i rött fält på skölden och på vapenrocken.

Tillnamn

Varför Magnus kallades Barfot (från berfættr eller berleggr) är något oklart. Snorre Sturlasson hävdar att kungen och många av hans män hade lagt sig till med vanan att gå klädda «med bare legger på gata og hadde korte trøyer og kapper», kanske så som Mel Gibson var klädd i filmen Braveheart. En alternativ förklaring är att skulle ha föredragit att som irländarna gå barfota, utan skor.

I modern tid har Magnus Barfot beskrivits som den siste vikingen av de norska kungarna. Hans samtid gav honom ett annat tillnamn som är lika tydligt: Styrjaldar-Magnus, det vill säga Krigs-Magnus.

Beskrivning

Magnus Barfot tog inte efter sin far i särskilt mycket, utan påminner mer om sin farfar Harald Hårdråde. Snorre Sturlasson beskriver en kung som var mer stridslysten än sin far; envis och kompromissovillig. Magnus Barfot beskrivs som en stor, kraftig man med axellångt blont hår.

Konflikt om tronen

När Olav Kyrre blev begravd utsågs Magnus för Norges kung, men i Oppland sitter den åldrande stormannen Tore på Steig i Gudbrandsdalen, som kallas Steigar-Tore. Han fostrar Magnus Haraldssons son som alltså är Olav Kyrres bror. Denne kallas Håkon Torefostre och han är en ung man på 25 år som helt styrs av sin fosterfar. Steigar-Tore får Håkon utropad som kung i Oppland. Därefter ger de sig av till Trøndelag och kräver på Øretinget att Håkon skall kallas kung och att riket skall delas på samma sätt som det en kort period var delat mellan Harald Hardråde och Magnus I Olavsson.

Bönderna i Trøndelag är inte särskilt förtjusta i tanken på en kung till, men Håkon ger på Steigar-Tores inrådan vidlyftiga vallöften; och till sist övertygar han trøndelagsbönderna.

Magnus Barfot kommer till Trøndelag med sju långskepp på hösten, han lägger till vid kungsgården i Nidelva. Han vägrar kategoriskt att erkänna Håkons krav. Kort därefter dör Håkon av sjukdom under en ripjakt på Dovrefjell. Håkon Toresfostre fick inte någon egen saga av Snorre, och kan sägas representera ett lokal uppror mot Magnus Barfot.

Krig mot Danmark och Sverige

Med Håkon död kunde Magnus vända blicken mot utlandet. Precis som hans farfar före honom fyllde han statskassan genom att organisera plundringståg. Från Viken seglade han söderut till Halland, som då tillhörde Danmark, på plundringståg. Snorre skriver: «Der brente han Viskadalen og flere andre bygder. Han vant mye gods der og fór siden tilbake til sitt rike,».

Fienden i hast ble jaget;

hordekongen svidde av hus.

Høyt steig flammer i vinden.

Viskdalske enker fikk våke.

De tre nordiska rikena möttes vid utloppet av Göta älv och gränsdragningen var omtvistad. 1097 drog Magnus Barfot in i Götaland med en stor här för att säkra den norska gränsen och garantera tillgänglighet för den ekonomiskt mycket viktiga farleden. Han red runt med sin här och brände ner hus och hem för lokalbefolkningen tills de svor honom trohet. När han återvände till Viken lämnade han kvar en garnison på 300 man med förråd under ledning av Finn Skoftesson och Sigurd Ullstreng. Påföljande vinter jagades denna garnison bort av svenska trupper. Nästa vår återkom Magnus Barfot med en ny här, men möttes då av en svensk här som var övermäktig och Magnus Barfot undkom knappt med livet i behåll.

Familj

Magnus Barfot var utomäktenskaplig son till kung Olav Kyrre (den fredlige) av Norge och dennes frilla Tora Jonsdatter. Hans far var troligtvis den förste norske skriv- och läskunnige norske kungen och han dog av sjukdom den 22 september 1093 på gården Haukbø (numera Håkeby) i Tanum (Bohuslän) efter att ha regerat i 26 år. Denna långa regenttid till trots var Olav bara runt 45 år när han dog. Olav Kyrre fördes till Trondheim (Nidaros) och begravdes i Nidarosdomen. Olav var gift kung Sven Estridsson av Danmarks dotter Ingrid, men äktenskapet blev barnlöst. Olav Kyrres ende son föddes istället av hans frilla Tora Jonsdatter (cirka 1045–cirka 1070), och som tidens sed var uppfostrade inte föräldrarna sonen själva.

Magnus Barfot gifte sig med Inge den äldres dotter Margareta Fredkulla. Äktenskapet var barnlöst, alla Magnus barn är frillobarn. ;Magnus Barfots barn:

1. Øystein I Magnusson, född omkring 1089. Systrar Ragnhild och Tora. Tora är morfarsmor till kung Magnus V Erlingsson av Norge.
2. Sigurd I Magnusson, född omkring 1090
3. Olav Magnusson, född omkring 1099
4. Harald Gille, född på Irland
5. Sigurd slemmedjäke
6. Magnus röde

Källor

• Delar av denna artikel är baserad pÃ¥ en översättning frÃ¥n Wikipedia pÃ¥ norska (bokmÃ¥l) .

Litteratur

• Sturlusson, Snorre, Snorres kongesagaer, «Magnus Berrføtts saga», Oslo 1979
• Chronicles of the Kings of Man and the Isles, BL Cotton Julius A vii, oversatt og innledning ved George Broderick, Manx National Heritage, Man 2004
• Curphey, Robert A., Peel Castle on St. Patrick's Isle, Peel, Manx National Heritage, Man 2005
• Krag, Claus, Aschehougs Norgeshistorie, band 2: «Vikingtid og rikssamling 800-1130», Oslo 1995
• Krag, Claus, «Magnus 3 Olavsson Berrføtt», i: Norsk biografisk leksikon, bd 6, Oslo 2003
• Ó Corráin, Donnchadh, Vikings in Irland and Scotland in the Ninth Century, Peritia 12, 1998
• Enoksen, Lars Magnar, Vikingarnas stridskonst, Lund 2004

Externa länker

• Saga Magnús konungs berfÅ“tts
• Magnus Berrføtts saga
• Konung Magnus barfots historia Del av Emil Olsons svenska översättning av Heimskringla.