Historik
Funktionen upptäcktes ursprungligen år
1905 av den franske matematikern Pierre Fatou och studerades sedan vidare av
Gaston Julia som under slutet av
1920-talet arbetade med metoder som
itererar enkla komplexvärda funktioner. Julia upptäckte även de med mandelbrotmängden besläktade
juliamängderna. Fatou och Julia undersökte främst
konvergenser av enskilda
parametrar; Julia skapade några bilder med låg upplösning för hand, men bättre visualiseringar skulle kräva datorkraft för de omfattande beräkningarna.
Benoît B. Mandelbrot var anställd vid IBM och arbetade där bland annat med att försöka få bukt med vissa typer av brus, ett kaosfenomen kallat cantordamm, som uppstår vid datakommunikation vilket föranledde honom att experimentera med kaotiska förlopp. När han återupptäckte Julias arbeten hade han fördelen att vara bland de första med tillgång till nödvändig datorkraft. Där skapade han den första bilden av mandelbrotmängden, en svart/vit utskrift på papper. Han beskrev sina resultat år 1982.
Definition
Mandelbrotmängden är en
mängd av punkter i det
komplexa talplanet. Punkterna i mängden är de komplexa tal C för vilka talföljden z
n, som definieras av följande iterativa formel, inte går mot oändligheten när startvärdet är z
0 = 0.
-
Man kan visa att talföljden alltid divergerar om absolutbeloppet av något zn blir större än 2. Eftersom det är omöjligt att utföra ett oändligt antal iterationer brukar man i praktiken i förväg bestämma sig för ett maximalt antal iterationer och om inte absolutbeloppet av något zn då överstigit 2 så antar man att C tillhör mandelbrotmängden.
Formeln ovan är skriven med komplexa tal men det går även att uttrycka samma sak med reella tal. Istället för det komplexa talet C undersöker vi då punkten (a,b) och istället för den komplexa talföljden zn får vi då två reella talföljder xn och yn:
-
-
-
Formelns funktion
Först bestäms hur många gånger funktionen skall itereras eller det maximala beloppet indexräknaren n kan anta. Detta för att det inte går att exakt beräkna fraktalen utan vad som nås är en approximation av den. Det i sin tur beror på att vissa punkter kan ta närmare oändligt många iterationer på sig innan de lämnar systemet och det går ju inte att beräkna. Nästa steg är att välja en punktpar (eller koordinat om du vill). Den motsvarar punkten i det komplexa talplanet som skall analyseras huruvida den är en punkt i mandelbrotmängden eller ej. Sedan sätts parametern z till att peka på origo, alltså nollpunkten. Även indexräknaren nollställs:
max n = noggrannhet Antal iterationer
c = [a, b] Punkten som analyseras
z(n = 0) = [0, 0]. Nollställ z och n
Detta är utgångsläget, för att sedan pröva om punkten
c tillhör mandelbrotmängden så itereras formeln ovan och vid varje iteration så testas om absolutbeloppet av
z har nått över
gränsvärdet som anger storleken på
fångstmängden som brukas, i det här fallet är det |
z| < 2,0 som är fångstmängd. Om uttrycket är
sant så görs nästa upprepning; i annat fall är
z utanför
radien 2,0 och kommer garanterat att gå mot oändligheten. Om
z däremot inte går mot oändligheten så avbryts beräkningarna när indexräknaren
n har nått sitt maxvärde
'max n' och punkten antas vara en delmängd av mandelbrotmängden. (
Det betyder att punkten ligger inom det svarta området i bild 1a. Det stora cirkelsegmentet som syns lite otydligt längst till vänster i bilden motsvarar |z| == 2.0, och är gränsen för var z
har fallit ur fångstmängden efter den första iterationen. Nästa kurva i ordningen motsvarar den andra upprepningen o.s.v.)
För att beräkna absolutbeloppet av z så kvadreras x och y sedan dras roten ur summan:
Absolutbelopp; (två dimensioner)
|z| = sqrt(x² + y²)
Jämför; Pythagoras sats, längden på hypotenusan.
Men då |
z| <
max är
analogt med |
z|² <
max² så gäller alltså även (
x² +
y²) <
max² vilket innebär att det går att undvika beräkningsmödan i rotutradgningen och testa direkt på
max², (i det här fallet 4,0), i stället (
att beräkna fraktaler är väldigt processkrävande så ingenting görs i onödan).
Algoritm
Nu räcker det alltså inte med bara en formel utan det behövs även en algoritm. Algoritmens uppgifter är att dela in talplanet i ett rutnät som har samma upplösning som bildytan fraktalen skall visas på, utföra beräkningarna och testa villkor för fångstmängd och indexräknare och därefter upprepa eller avbryta. Rutnätet motsvarar koordinaterna (c) som skall approximeras och arbetas av punkt för punkt tills hela bilden är klar. Avbryts beräkningen på grund av att z fallit ur fångstmängden så betyder det att c pekar på en punkt i auran och ges då vanligtvis en färg från en predefinierad palett (egentligen en tabell), då används normalt det uppnådda värdet på n som index när färgen hämtas ur tabellen. Sedan skrivs punkten dit i den aktuella färgen vid koordinaten c. Uppnår indexräknaren däremot maxvärdet så skrivs vanligtvis en svart punkt dit för att markera att den tillhör mandelbrotmängden.
Pseudokod (''där operanderna är i normaltext och operatorerna i fetstil) .
Räkna b från -2,0 till 2,0
Räkna a från -2,0 till 2,0
Sätt c till [a, b]
Sätt z till [0, 0]
Sätt n till 0
Om |z| < 2 Och n < max n
Sätt z till z² + c
Öka n med 1
Upprepa
Sätt aktuell färg till n
Skriv_pixel [a, b]
Nästa a
Nästa b
Bildgalleri
Externa länkar