Historia
1800-talets konservativa riksdagsgrupperingar
Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper, partier, som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom
Lantmannapartiet i andra kammaren och
Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän.
I första kammaren fanns 1888-1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888-1904 Minoritetspartiet som 1905-1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.
Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid starten 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen), även om det under en tid splittrades i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag.
Bildandet av den moderna partiorganisationen
Allmänna valmansförbundet grundades den
17 oktober 1904s på restaurang Runan i Stockholm. Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i
riksdagen båda kammare.
Från början präglades partiets politik av
patriotism och
konservatismenen, men med tiden har
liberalism successivt vuxit sig allt starkare i partiet.
Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation, som riksdagspartierna formellt var fristående från men drev tillsammans.
1930-talet
Under 1933 och början av 1934 följde en splittring med bakgrund i olika hållningar gentemot
nazismen. Partiets fristående ungdomsförbund
Sveriges Nationella Ungdomsförbund hade under en tid uppvisat dragningar mot denna ideologi. Man organiserade uniformerade 'kampgrupper', något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren
Arvid Lindman markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet
Ungsvenskarna.
Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet Högerns riksdagsgrupp. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till Högerns riksorganisation.
Samlingsregeringen 1939-1945
På grund av det spända internationella läget under andra världskriget, bildades en samlingsregering 1939 som högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som ecklesiastikminister och handelsminister.
1945-1980
Efter samlingsregeringens upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. Under 1950-talet försvagades partiet och var inte längre socialdemokraternas självklara huvudmotståndare. Partiet förespråkade tidigt ett närmande till Västeuropa genom att redan i början av 1960-talet under partiledaren Gunnar Heckscher förespråka ett svenskt medlemskap i EEC (Europeiska unionens föregångare). 1952 hade man börjat använda beteckningen Högerpartiet parallellt med namnet Högerns riksorganisation, men 1969 bytte partiet till nuvarande namn.
Med det vänsterradikala tonläge som rådde i svensk politik från 1960-talets slut och under större delen av 1970-talet marginaliserades partiet till en början och sågs som extremistiskt av många, men partiledaren Gösta Bohman vände i stället detta till en framgång och lockade till sig många väljare som reagerade mot den så kallade 68-vänsterns antiliberala budskap. Vid valet 1976 blev det borgerlig majoritet i riksdagen och partiet kom att ingå i centerpartisten Thorbjörn Fälldins två första regeringar 1976-1978 och 1979-1981.
1980-1999
1981 avgick de moderata statsråden ur regeringen. Bakgrunden var att den folkpartistiske budgetministern
Rolf Wirtén under den så kallade '
underbara natten' träffat en uppgörelse i skattefrågan med socialdemokraterna, en uppgörelse som moderaterna inte ställde sig bakom. Sedan socialdemokraterna återfått regeringsmakten vid valet
1982 framträdde moderaterna under 1980-talet återigen som det ledande borgerliga partiet.
Efter valet 1991 kunde partiledaren Carl Bildt bli statsminister i en ny borgerlig koalitionsregering, dock beroende av passivt parlamentariskt stöd från Ny demokrati. I nästa val 1994 behöll moderaterna sitt väljarstöd, men eftersom övriga koalitionspartners minskade och Ny demokrati försvann ur riksdagen förlorades regeringsmakten igen. 1998 års val visade på ungefär samma stöd i valmanskåren för partiet som de två tidigare valen, men de borgerliga återfick inte majoritet i riksdagen denna gång heller. Bildt avgick som partiledare kort därefter och lämnade över till Bo Lundgren 1999.
2000-talet
Efter katastrofvalet
2002 påbörjades ett stort förändringsarbete av moderaterna. Grunden för förändringarna hade visserligen lagts i samband med att man arbetade fram ett nytt idémanifest ('Land för hoppfulla'), redan 1997, men det blev uppenbart att partiet behövde reformeras. Partiordföranden
Bo Lundgren avgick
2003 och efterträddes av
Fredrik Reinfeldt samma år.
Den nya partiledaren sjösatte en förnyelse av partiet och lanserade de 'nya moderaterna' på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro, och partiet kom att fokuserade på huvudfrågorna:
- 'Det skall löna sig att arbeta'
- Satsningar på välfärden; främst skola, vård och omsorg
- 'Nolltolerans mot brott'
Reinfeldts fördjupade även det borgliga samarbetet inför det kommande riksdagsvalet och skapade tillsammans med de tre andra borgliga riksdagspartierna
Allians för Sverige, som ett tydligt regeringsalternativ till den dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Reinfeldts förnyning av partiet blev en stor succé för Moderaterna i riksdagsvalet 2006 Moderterna fick 26,23% av rösterna, och gjorde sitt bästa riksdagsval sedan 1928.
Moderaterna lyckades med övriga partier i Allians för Sverige vinna över socialdemokraterna, och dess två samarbetspartier, som innehaft regeringsmakten sedan 1994. Fredrik Reinfeldt blev statsminister i spetsen för en majoritetsregering (regeringen Reinfeldt), där moderaterna besatte hälften av ministerposterna.
Schematisk namn- och organisationshistorik
Riksorganisationens namnhistorik
Schematisk organisationshistorik för nuvarande Moderata samlingspartiet
| Ã…r
| Riksorganisation
| Riksdagens andra kammare
| Riksdagens första kammare
|
| 1867
| saknades
| Lantmannapartiet
| ingen organiserad gruppering
|
| 1888
| Gamla lantmannapartiet
| Nya lantmannapartiet
| Protektionistiska partiet
| Minoritetspartiet
|
| 1895
| Lantmannapartiet
|
| 1903
| Lantmannapartiet
| De moderata reformvännernas grupp
|
| 1904
| Allmänna valmansförbundet
|
| 1905
| Första kammarens moderata parti
|
| 1906
| Nationella framstegspartiet
|
| 1910
| Förenade högerpartiet
|
| 1912
| Lantmanna- och Borgarepartiet ('andrakammarshögern')
| Första kammarens nationella parti ('förstakammarshögern')
|
| 1935
| Högerns riksdagsgrupp
|
| 1938
| Högerns riksorganisation
|
| 1952
| Högerns riksorganisation/Högerpartiet
|
| 1969
| Moderata samlingspartiet
| Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp
|
Ingen organisationsförändring gjordes i samband med enkammarriksdagens införande 1970, eftersom riksdagsgruppen redan var gemensam i de båda kamrar som hade funnits fram till dess.
Ideologi
Moderata samlingspartiet
ideologi är officiellt
liberalkonservatism. Huruvida moderaternas ideologiska tyngdpunkt ligger på
liberal eller
konservativ är dock omdryftat. Under Fredrik Reinfeldtens ledning har partiet, enligt vissa rört sig bort ifrån
nyliberalism och närmat sig socialkonservatismen eller
socialliberalismen. Moderaterna har dock inte antagit något nytt partiprogram och dessutom finns många personer med
nyliberalt förflutet kvar på ledande positioner inom partiet. Vidare dominerar fortfarande
nyliberalismen i
ungdomsförbundet
MUF. Moderaternas medlemstidning heter
Medborgaren.
Sidoorganisationer
Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) är en fristående organisation, som dock har personella kopplingar till partiet.
Öppna Moderater är en stadgemässigt fristående organisation som dock definierar sig som 'moderaternas gaynätverk'.
I Europaparlamentet ingår partiet i gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna.
Framträdande partiföreträdare
Partisekreterare sedan 1947
Andra kända högermän/moderater
Externa länkar
} innehåller inga källhänvisningar.
Du kan [|action=edit}} hjälpa till] genom att lägga till pålitliga källor. Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort helt.
Moderaterne
Maltillinen kokoomus
Parti du rassemblement modéré
Moderata samlingspartiet
)
|
partiordförande = Fredrik Reinfeldt |
partisekreterare = Per Schlingmann |
gruppledare = Lars Lindblad |
grundande = 17 oktober 1904 |
medlemstal = 56 992 |
medlemstal_rank = 3:e |
huvudkontor = Stora Nygatan 30, Stockholm |
ideologi = Liberalkonservatism, kapitalism |
internationell = International Democrat Union |
europa = Europeiska folkpartiet |
europaparlament = EPP-ED |
färg = Blå|
webbplats = www.moderat.se 
|
}})
)
