Napoleon III

Napoleon III, franska Napoléon III, egentligen Charles Louis Napoléon Bonaparte, kallad 'sfinxen vid Seine', fram till 1852 även kallad Ludvig Napoleon (fr. Louis Napoléon), född 20 april 1808 i Paris, död 9 januari 1873 i Chislehurst, nära London, som Louis Napoléon Bonaparte fransk president 1848-1852, som Napoleon III fransmännens kejsare 1852-1870.

Tredje sonen till Louis Bonaparte (Napoleon I av Frankrikes bror) kung av Holland 1806-1810 och Hortense de Beauharnais (Napoleon I:s styvdotter). 1853 gift med den spanska grevinnan Eugénie.

Biografi

Uppväxt och kuppförsök

Ludvig Napoleon föddes i Paris som prins av Holland. Vid kejsar Napoleons fall fick familjen gå i exil och Ludvig Napoleon växte upp i flera länder. I Italien engagerade han sig i Carbonari; ett hemligt sällskap som arbetade för Italiens enande. Bonapartisterna erkände honom som tronkandidat 1832. Han ledde två misslyckade revolter mot kung Ludvig Filip I av Frankrike, i Strasbourg 1836 och i Boulogne 1840. Efter den senare fängslades han, men lyckades fly 1846 och var bosatt i London fram till 1848.

Andra republiken

Vid februarirevolutionen 1848 blev han vald med stor majoritet till den så kallade Andra republikens president. Han fick 75 procent av rösterna i folkomröstningen. Störst stöd fick Bonaparte på landsbygden. Enligt konstitutionen fick presidenten endast sitta i fyra år. Nationalförsamlingen vägrade att ändra på grundlagen. Ludvig Napoleon säkrade då sitt omval genom en statskupp 1851, som i efterhand bekräftades av folket i en omstridd folkomröstning och 1852 utnämndes han till kejsare och tog namnet Napoleon III.

Andra kejsardömet

Napoleon vann popularitet i Frankrike genom uppfräschningen av Paris, ledd av baron Haussmannen, där nya breda avenyer byggdes, och de sanitära förhållandena förbättrades inför världsutställning i staden 1855. Den franska järnvägen byggdes ut och industrin utvecklades kraftfullt.

På det politiska området fördes en hård linje mot motståndarna. En del deporterades till Djävulsön. Censur rådde. 14 januari 1858 utsattes han för ett attentatsförsök på väg till operan, när två handgranater kastades framför kejsarparets vagn. Attentatsmannen var en italiensk revolutionär, vid namn Felice Orsini. På 1860-talet liberaliserades Napoleons politik. Det blev lättnader i censuren och 1864 infördes strejkrätt för franska arbetare.

Han hoppades kunna stärka Frankrikes internationella ställning genom militära segrar och deltog i Krimkriget 1854-1855 och förde krig mot Österrike 1859, där han segrade i slaget vid Solferino. Detta ledde till Italiens enande och till att Frankrike annekterade Savojen och Nice 1860. Frankrike deltog också i Opiumkriget på Storbritanniens sida och fransk trupp marscherade in i Peking 1860. Detta år verkade de franska arméerna oövervinnliga och allt gick Napoleons väg. Detta ledde måhända till en övermodig utrikespolitik som bidrog till kejsardömets fall.

1862 skickade Napoleon III en militärexpedition till Mexiko. Denna intog snabbt huvudstaden Mexico City och utropade Maximilian av Österrike till kejsare av Mexiko. Dock måste de franska trupperna dras tillbaka. Maximilian förlorade det därpå följande inbördeskriget och avrättades 1867.

Slutet

1866 hade Preussen besegrat Österrrike i och seglat upp som Frankrikes farligaste fiende. Napoleons diplomatiska motgångar gentemot den tyske kanslern Bismarck ledde till Fransk-tyska kriget 1870-1871. Napoleon hoppades att de sydtyska staterna skulle förena sig med Frankrike mot Preussen. Kriget blev en fransk katastrof. Napoleon III tillfångatogs i slaget vid Sedan i nordöstra Frankrike, sedan de franska trupperna inringats. Regeringen i Paris utropade då genast Tredje republiken. 1871 tog sedan Pariskommunen kontrollen över huvudstaden.

Han bosatte sig sedan i Storbritannien, där han levde de sista två åren fram till sin död.

Företrädare: }	Frankrikes statsöverhuvud 1848–1870	Efterträdare: }