)
Ola Hansson som ung (1860-1925)
Ola Hansson företog resor över Europa och uppträdde 1884 med litterära arbeten och bosatte sig i Tyskland 1889. Efter flytten till Tyskland skrev han sina skönlitterära och kritiska arbeten även på tyska. I Hanssons debutarbete Dikter (1884) samt ännu mer i hans diktsamling Notturno (1885) och prosaskisserna Sensitiva amorosa (1887, 2:a uppl. 1902; på tyska 1892) finner man ett mystiskt försjunkande i sensationer och stämningar, ett utomordentligt stegrat känsloliv, som i sin pessimistiska färgning, sitt starka intryck av 'livsångesten' är starkt påverkad av franska förebilder som Charles Baudelaire och Paul Bourgets. Den skånska slättnaturenär i hans dikter många gånger återgivna med skarp och känslig iakttagelse. Hans första dikter utgick i viss mån från den skånska hembygdstonen i Bååth diktning, men är av mera melankolisk och melodisk art; senare gjorde sig J. P. Jacobsenss inflytande gällande i Hanssons stil och språk, som bibehållit starka danismer. I Hanssons novellistiska arbeten Parias (Fatalistische geschichten, 1890; på danska Skæbnenoveller, 1890), Alltagsfrauen (1891; 2:a uppl. 1896), Kärlekens trångmål (1892), romanerna Från Ester Bruce (1894; Fru Ester Bruce, 1900) och Vor der ehe (1895; på norska För giftermålet; på svenska Före giftermålet, 1901), Im huldrebann (1895), Meervögel (1895), Der weg zum leben (1896; Vägen till lifvet', 1896), romanen Der schutzengel (1896) och Nordisches leben framlyser överallt hans utmärkande naturbestämdhet; personerna tänker och talar ofta som författaren själv, men han gör många intressanta iakttagelser och fängslar genom såväl psykologiskt djup som innerlig och skiftrik stil. I Tyskland, där Hansson tillkämpat sig en självständig ställning, har han dock kanske gjort sig mera bemärkt som eminent essäförfattare. Redan i Literära silhouetter (1885) visar han upp han några av en kritikers viktigaste egenskaper, vilka mer moget framträder i hans Das junge Skandinavien (1891), Seher und deuter (1893, 2:a uppl. 1895; danska Tolke og seere, 1893), Friedrich Nietzsche (1895). Nietzsches lära påverkade Hanssons personlighet starkt en period, och han gjorde sig till tolk särskilt för den intelligensaristokratiska åskådning, vars apostel Nietzscheen på den tiden var. Samtidigt gjorde han front mot naturalism och materialismen, med vilken hans mystiska läggning i grunden ägde föga samband (Kåserier i mystik, 1897); emellertid är hans polemiska självbiografiska roman Resan hem (1895; 'Rejsen hjem', 1894) snarast hållen i 1880-talets naturalistiska stil, likaså En uppfostrare (1901). Vidare kan nämnas de originella små prosadikterna Ung Ofegs visor (1892). 1901 sammanfattade Hansson ett urval ur sitt egenartade skaldskap i den retrospektiva samlingen Dikter på vers och prosa 1884-1901. Efter en genomgången inre kris, som för någon tid förde honom in i katolicismen utgav han 1906 Det förlofvade landet, en samling dikter, som dels omfattade satiriska utfall, dels ömma hemlandstoner, 1907 Nya visor, i vilka han sammanfört skånska hembygdsdikter, dikter om tysk alpnatur och franska intryck, och 1908 På hemmets altare. 1907 erhöll Hansson ett av svenska statens treårsstipendier för utmärkta vitterhetsidkare.
Hansson ingick 1889 äktenskap med Laura Mohr, känd under pseudonymen Laura Marholm, född 1854 i Riga, av dansk släkt; hon framträdde som essäförfattarinna och novellist, och ett par av hennes arbeten, Kvinnor (1895) och Tvänne kvinnoöden (1896), har utkommit på svenska.
Hansson blev 1923 den första mottagaren av Frödingstipendiet.
