Orientalisme
Ordet orienten uppstod som kontrast till occidenten, västerlandet. Med 'orientalism' i kulturhistorien avses den estetiska strömning som följde med den ostindiska handeln och den efterföljande europeiska kolonialismen samt mötet med Osmanska riket. Intresset för det orientaliska var mycket stort, men hade också politiska motiv och förutsättningar. Arabiska blev ett obligatoriskt studium vid Uppsala universitet 1626 eftersom Persien och Turkiet blivit imperier, och under densamma tiden skrev Olof Celsius d.ä en avhandling om Arabien samt en bok i botanik efter en resa till södra Arabien. Upptäckten av Rosettastenen 1799 under Napoleonkrigen, ledde till ett omfattande intresse för hieroglyfer, som dock aldrig blev en större strömning i Sverige, och så inte heller intresset för Indien; den första avhandlingen i Sverige om sanskrit är från 1810 men den kan skönjas i verk av Atterbom. Med den orientaliska handeln kom porslin, siden och annan asiatisk konst till Europa, men även opium. Inom arkitekturen visar sig orientalismen till exempel i Kina slott.
Mot denna polarisering av orient och occident, argumenterar Edward W. Said i Orientalism (1978) för att detta begrepp är en felaktig kolonialistisk konstruktion, som skapats av västvärlden. Det har alltid funnits ett kulturellt utbyte, menar Said, och därtill upprätthåller begreppet alienerande schablonuppfattningar.
Se även
Källor
- Edward W. Said, Orientalism, övers. Hans O. Sjöström, med förord av Sigrid Kahle, Ordfronts förlag, Stockholm 1993
- SAOB
