Ormar

Ormar (Serpentes) är en underordning i ordningen fjällbärande kräldjur med smal kropp och cylindrisk kroppsform. Ormarna är växelvarma och sägs under sin evolution under en period ha levt nere i jorden, där de förlorat sina ben, som mest var i vägen, och sina ögonlock, vilka ersattes av ett permanent skyddande hudskikt. En tydlig indikation på detta är att de fortfarande söker skydd i håligheter och gropar, när de känner sig hotade av rovdjur eller väder. Märkligt nog är det bara ett fåtal arter som lever i havet.

Alla ormar är köttätare, och vissa arter kannibaler, dvs, de äter andra ormar av samma art. Några arter har utbildat ett värmekänsligt organ i nosen, med vilket de i mörker kan känna kroppsvärmen av ett bytesdjur. Ett bett av de större ogiftiga arterna som boa eller pyton kan led till svåra komplikationer, även om de inte är giftiga i egentlig mening.

De allra flesta ormar lever på land. Men det finns också 50 arter som lever i haven. Havsormarna anses ha det starkaste giftet, men de är inte aggressiva.

Utbredning

Ormar förekommer nästan på hela jorden. Allmänt ligger deras utbredningsområde mellan 63° nordlig bredd och 43° sydlig bredd. Den nordligaste arten är huggormen som förekommer i Skandinavien och den sydligaste är Bothrops ammodytoides som lever i Patagonien. I nämnda utbredningsområde finns några öar som saknar ormar. Dessa är Irland, Island, Azorerna, Bermuda, Nya Zeeland och Hawaii.

Ormar i Sverige

I Sverige förekommer följande arter:

• Huggorm (Vipera berus)
• Snok (Natrix natrix)
• Hasselsnok (Coronella austriaca)

Sveriges ormar är alla fridlystskaa. Om man finner ormar på sin tomt, och inte önskar ha dem där, skall man inte döda dem, den lokala herpetologi föreningen hjälper gärna till med att flytta dem till ett bättre ställe. Kopparödla kallas ibland för kopparorm eller ormslå men är alltså en ödleart och inte en orm.

Kännetecken

Allmänt

Angående kroppslängden finns mellan de olika ormarna stora differenser. Arterna i familjen maskormar är bara 15 centimeter långa och några boaormarbr når 10 meters kroppslängd. Även för tvärsnittet finns skillnader. Det kan vara rund, oval, nästan trekantig eller i formen av en toastöd.

Ormarnas mun är så formad att de kan sträcka ut tungan utan att behöva öppna hela munnen. Könsdimorfism förekommer hos ormar i sällsynta fall. Till exempel är honor av huggormen (Vipera berus) mer brun- eller rödaktiga än hanar och honornas mönstring är inte så tydlig.

Angående kroppsfärgen finns ett stort antal av variationer. Några ogiftiga arter har i evolutionens lopp skaffat liknande färg som giftiga arter för att skydda sig mot fiender.

Huden

Ormarnas hud består av tre skikt: överhuden (epidermis), läderhuden (dermis) och underhuden (subdermis). Alla skikt har olika funktioner. Cellerna i överhuden innehåller keratin för att bilda ett tät och flexibel hornskikt i form av fjäll. Överhuden skyddar djuret mot skadlig inverkan från omvärlden. I läderhuden finns flera nervände, bindvävnad, blodkärlceller och pigment. I underhuden sparar ormen fett som energireserv.

Ben

Ormar har bara tre sorter ben: ben i skallen, ryggkotor och revben. De saknar bäcken, skuldergördel och bröstben. På grund av att käken och ben i gommen bara är sammanlänkad med band kan de öppna munnen särskild vid. Ryggkotornas antal är vanligtvis 200 (maximalt 435). Alla revben sitter med en led på ryggkotorna.

Kuriosa

• Det finns totalt cirka 3000 ormarter.
• Omkring 30% av dessa är giftiga för människor och 1 - 2% är mycket giftiga.
• Den längsta ormen är en nätpyton som var upp till 9,68 meter lÃ¥ng
• En del ormarter lägger ägg medan andra föder levande ungar.
• Irland saknar ormar helt.

Källor

Referenser

• Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G., 1995, Sveriges grodor, ödlor och ormar.(Uppsala/Stockholm)
• Arnold, E. N. & Burton, J. A., 1978, Reptiler och amfibier i Europa. (Stockholm)
• Curry-Lindahl, Kaj, 1988, Däggdjur, groddjur & kräldjur. (Stockholm)
• Edström, A., 1988, Djurens gifter. (Lund)
• Ursing, B., 1956, Fiskar: kräldjur/ groddjur / fiskar. (Stockholm)
• Mattison, C., 2001, Bonniers stora bok om ormar.